Jag fick ett samtal från Pia, som ville att jag skulle följa med till ridhuset. Och det kunde jag ju göra då jag ändå satt och var piss trött och funderade på hur jag skulle orka hålla mig vaken hela kvällen. Var iväg och kom hem för ca en timme sen. Gjorde i ordning mat och käkade, har även gjort i ordning matlåda så jag har lunch i skolan nu onsdag och torsdag.

Så nu ska jag skicka sms och kolla om Pia vill följa med på kvällspromenad, för idag SKA jag gå! Zheeba behöver det, jag behöver det. Och framförallt min kropp! Sen blir det duschen och skutta i säng, för imorgon är det upp kl 6 ;)

Vilket fint frost täcke man mötte utav när man vaknade och kollade ut genom fönstret. Så efter frukosten nu så blir det tamigfan en liten kamerapromenad! För er som undrar vad det är, så är det en promenad där man stannar efter ca en meter och tar kort och sen fortsätter.. ;)

Idag blir det även datakunskapskurserna så man är trött i bra tid ikväll, för imorrn går bussen kl 7. *suck* Två dagar i rad, sen är det helg igen :)

Så här ser det ut för kvällsrundan, förutom den sista där då. Det är ju när jag hade gått en dag utan att ändra från routen kvällspromenad till none.. Så räkna bort den :)

Så som jag har mått i ungefär 5-6 år av att gå hemma, det kan inte beskrivas. Dock har det ju varit både skönt och obehagligt. Folk har inte förstått varför man är hemma hela tiden, vissa tycker tillochmed att det är coolt, för att få pengar av att bara gå hemma. Dem personerna har ju heller inte riktigt förstått innebörden med sjukskrivning.

Idag känner jag mig 95% frisk ifrån "sjukdom", innan skolan började var jag 100% säker på att den var borta. Men nu när skolan börjat, andra miljöer, andra krav och det är folk överallt. Det blir något helt annat. Jag har mina attacker även i skolan, men istället för att fly så stannar jag kvar.

Och jag säger ärligt att jag är totalt slut efter några timmar i skolan! Det är så påfrestande psykiskt. Jamen tänk dig själv, du har mått dåligt när du åkt och handlat, åkt buss, varit ute överhuvudtaget (förutom i naturen, ensam) i ungefär 6-7 års tid. Du isolerar dig och känner inget medhåll från någon i din närhet. Förutom en människa, som fick mig att gå 100m alldeles själv, jobbigt var det då hon kom in i mitt liv och pang! Det skulle ske helt enkelt, och jag fattade inte varför hon höll på, jag tyckte ju att hon var jobbig - men idag tackar jag henne för alla ord!

Hon fick mig även att gå ifrån vissa människor, som gjorde mig sämre. Det var inte för ens jag hade mitt egna boende som jag kom ut oftare - jag blev aldrig riktigt så här frisk, men ut kom jag. Till slut hamnade jag med Marcus och efter några månader var ingenting jobbigt, det kändes hur bra som helst - min ångest sjönk, min fobi sjönk, tvångstankar, fysiska problem.. Allt POFF! Inte över en natt, det ska ni inte tro. Men just att han fanns, visste vad det handlade om osv - det gjorde mig trygg.

Nu, efter 2½ år tillsammans så kan jag säga att han var och är fortfarande min nyckel till frihet!
Zheeba då, har inte hon hjälpt mig? Jodå, eftersom hon är speciell så har jag försökt att övervinna hennes osäkerhet och visa att ingenting är farligt. Har hon blivit osäker pga mig? Kan så hända, men jag tror inte på det med tanke på vad hon visade för tecken redan från början när främmande tog tag i henne hela tiden. :/



Det är inte konstigt att jag är helt slut efter skolan, det är fortfarande
nytt, det är ny miljö, det händer något nytt varje dag! Och attackerna
gör sig påminda hela tiden!

• Hur ofta går du längre än 30minuter med din hund?
• Hur ofta byter du vatten?
• Hur ofta diskar du mat/vattenskål?
• Hur ofta visar din hund tecken på att vara uttråkad?
• Hur ofta går du ut med din hund?
• Hur ofta klipper du klorna?
• Hur ofta kollar du tänderna?
• Hur ofta får hunden lämnas ensam?