Den här resan börjar redan i mammas mage, fostrets lever har inte kommit igång riktigt ordentligt. Och valpen får näring via navelsträngen, som är en sammankoppling mellan mamma och valp. Navelsträngen går från mamman till valpens portasystem (som kallas vena porta.) Portasystemets uppgift är att transportera blodet rakt igenom levern till bakre hålvenen (som kallas Vena cava) – denna transport kallas för shunt, dvs att blodet ”shuntas” förbi fostrets omogna levervävnad.
När valpen är redo att födas avbryts transporten (navelsträngen klipps av) av blodflödet och normalt sätt ska då valpens portasystem leda blodet in i levern, dvs att den ska föra näring från tarmen till levern.
Vid denna sällsynta sjukdom fungerar inte transporten utav blodet på samma vis.
(Så här kan det se ut efter en operation)
Den blodmängd som inte först passerar levern, för att renas, utan direkt går till blodomloppet i kroppen, innehåller en del giftiga ämnen, som har absorberats från födan. Dessa ämnen påverkar framförallt det centrala nervsystemet - desorientering och kramper kan förekomma.
Shunt orsakas då av att levern inte arbetar ordentligt, eftersom att blodet inte transporteras direkt utan tar en omväg. På denna långa resa blir blodet mättat med slaggprodukter, särskilt av nedbrytningen av protein (äggviteämnen.)
Vanliga symtom vid Porta Cava Shunt
* Debuteras i unga åldrar
* Trötthet
* Kraftigt påverkad (nästintill medvetslös) efter måltid
* Förändrad aptit
* Piggare vid matvägran (blodet är fritt från slaggprodukter)
* Dricker mycket
* Mag-tarmstörningar förekommer
Diagnos
Diagnosen ställs genom en del prover, bla mängden gallsyra i blodet före och efter utfodring. Även urinprov, där man kollar förekomst av biuratkristaller. Ultraljud och / eller en speciell röntgen undersökning, där man sprutar in kontrastmedel i portasystemet via mjälten.
Behandling
Även om operation kan erbjudas är det inte säkert att levern orkar arbeta efter en tid med onormal arbetsuppgift. Dock finns det hundar som gått igenom operation, även med läkemedel som slut punkt.
Leverns funktion.
Levern lagrar proteiner, mineraler, vitaminer (tex B12 och A) som kan lagras för flera års behov. Levern är på så sätt viktig att uppgiften är att rena blodet från gifter så som läkemedel.
Läs Också Om
(Schäfer + Amstaff)
(Korthårig Collie + Bordercollie)
Riesenschnauzern (tyskans "riese" betyder jätte) härstammar från Mellaneuropas medeltida
herdehundar, som senare genom fortsatt avel blev boskapshundar. De användes då som vallare och pådrivare av kreatursflockar längs landsvägarna till städer och handelsplatser i Sydtyskland.
När järnvägarna tog över dessa transporter blev boskapshunden arbetslös och höll på att dö ut. De hundar som skulle komma att utgöra riesenschnauzerns grund hade vissa likheter med mellanschnauzern som på den tiden var populär bl.a. som råttfångare. Detta bidrog sannolikt till att det fanns intresse att ta tillvara denna hundtyp.
Genom målmedveten avel lyckades man nå resultat genom inslag av andra raser.
Mellanschnauzer, svart grand danois m.fl. har nämnts, men uppfödarna var här mycket förtegna.
(Peppar o Salt)
Rasen blev i början av 1900-talet populär i Tyskland som utställnings- och vakthund. Från 1908 uppträdde riesenschnauzern som självständig ras på utställningar och i de tyska stamböckerna, under de nästkommande åren mestadels under namnet "münchenerschnauzer". Rasens anhängare uppskattade dess arbetsglädje, livliga intellekt och tåliga kropp. Den visade också alltmer lämplighet som polis- och militärhund.
Efterhand åstadkom man en storväxt, strävhårig, robust och oöm brukshund - till utseendet en förstorad avbild av mellanschnauzern. I de tidiga svarta kullarna föddes det även grå hundar som oftast gallrades bort. Det fanns emellertid vissa uppfödare som behöll de grå valparna och började
avla på den färg som numera benämns peppar och salt. Rasen utgörs därmed nu av de båda färgvarianterna svart och peppar och salt.
På 1920-talet fanns ett 60-tal avelsdjur av rasen på tyska statens hunduppfödningsanstalt. 1925 blev riesenschnauzern i Tyskland officiellt erkänd som tjänstehund och i Schweiz 1931. I Tyskland fanns det 700 skyddsutbildade riesenschnauzer 1938, samt 129 under utbildning. Efter andra världskriget var dock endast en spillra av rasen kvar i dess ursprungsland.
De första exemplaren av riesenschnauzern importerades till Sverige från Tyskland 1930. Rasen blev snabbt populär. En av de första kullarna som såg dagens ljus på Arméns Hundskola var just riesenschnauzer. Detta var 1936. Rasen nyttjades dels som patrull/bevaknings-, sök- och skyddshund, men mest framstående var den nog som rapporthund. De användes även som militära draghundar. Man kan i dokumentationen från Arméns Hundskola hitta ett flertal riesenschnauzer med mycket goda tjänstgöringsbetyg i rapporttjänst.
Riesenschnauzerns utveckling i landet bromsades upp under krigsåren, och 1947 kom öronkuperingsförbudet. Flera uppfödare upphörde som en följd härav med sin uppfödning och intresset för rasen tycktes under de följande åren minska avsevärt. Vid slutet av 40-talet registrerades ca 100 hundar per år. Det skulle dröja till början av 1960-talet innan riesenschnauzern lyckades återvinna - och därefter också kraftigt öka - sin popularitet.
Stor arbetsvilja, uthållighet och härdighet lade grunden till en utmärkt bruks- och tjänstehund, och med egenskaper som tillgänglighet, öppenhet och lagom hårdhet blev den även en trevlig sällskaps- och familjehund. Genomsnittliga antalet registreringar för svart riesenschnauzer under åren 2004-2010 ligger på i genomsnitt knappt 200 per år med 131 som lägst och 276 som högst.
Peppar och salt uppvisar under samma period ett snitt på 20 registreringar per år. Nyttjandet av utländska hundar i avelsarbetet var en förutsättning under rasens uppbyggnad, men begränsades med de regler som tidigare gällde för import. Sedan EU-inträdet har utländska hundars inflytande i aveln ökat. Detta har inneburit en ökad avelsbas.
Riesenschnauzern är en allroundhund som är väl lämpad för de aktiviteter som en brukshund förväntas kunna utföra.
Rasen har under alla år den funnits i Sverige deltagit i bruksgrenarna sök, spår, rapport, skydd samt IPO. Några har använts som tjänstehundar inom polisväsendet. Ett ansenligt antal används som tjänstehundar inom Räddningstjänsten och Försvarsmakten. Det kan nog uppriktigt sägas att riesenschnauzern lättast kommer till sin rätt som arbetande hund.
Rasstandarden anger en ”oförskräckt framåtanda” vilket kan vara en stor tillgång under belastande arbetsvillkor men även något av en utmaning att hantera i vardagen. Stora framgångar har dock nåtts både på SM och NM i bruks, och ett flertal har deltagit vid tjänstehunds-SM. Som draghund har rasen ett antal SM-vinster.
Rasen är en utpräglad brukshund och fungerar väl inom alla bruksgrenar. Inom bevaknings- och räddningshundsverksamheten har den gjort sig känd för sin fina spår- och söklust. Den fungerar även väl som aktiv familjehund.
Egna erfarenheter
Mina egna erfarenheter utav Riesen är endast positiva. En hundras som kräver mycket utav sina ägare, fruktansvärt envis. Bryr sig sällan om något, utan är ofta i in egna värld. Vill dem inte, så kan man oftast inte locka dem till det. Läser av väldigt fort.
Källor.
Fler Artiklar Om Hundraser:
Undersköterska, med inriktning på psykiatri. Levt med social + agora fobi i ca 10 år. Sambo. ADHD. Paniksyndrom. Har hundar, katter & Kanin. Boogeyman under sängen. Vill men gör inget. Mamma. Ångest+Depression syndrom.
(
