Har suttit och sorterat bland bilder och sånt på datorn, x antal timmar tar det ^^ Men har nu tagit en paus och surfar lite. Sen blir det natten.

 

Morgondagen bjuder på en resa till storstaden Örebro, hälsa på mormor och mamma. Data problem och rotmos :) Ska även kika efter gamla hederliga monopol hos mormor, så får vi se vad det blir av dagen :)

 

Tourettebloggen handlar om att öka kunskapen om olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Här skrivs det om Tics, Tourette, ADHD, Tvångssyndrom - och mycket mycket mer. Jag tvingar er inte att gå in och läsa, men känner du dig det minsta osäker på vad det handlar om så råder jag dig till att besöka sidan, kolla runt och vem vet, du kanske fastnar för upplägget - precis som jag :)

 

 

Besök även Tourettebloggen på Facebook! 

 

 

Ibland önskar jag att tiden stod stilla <3

 

 

Det finns dem som undrar varför inte Zheeba kan vara hemma själv, och det får du nog fråga henne själv om. För jag har bara spekulationer. Och tro mig, jag har slitit mitt hår med ensamhets träningen. Men inget har fungerat, men efter att vi flyttat ut till Kvarntorp så har det gått mycket bättre. Vi har dock inte lyckats lämna henne när vi ska iväg och handla eller så, men hon har varit ensam hemma i runt 3 timmar som längst. Och då har vi bara varit in till grannen. Öppnat balkongdörren så hon kan sitta där, även höra oss. Så då har det inte varit några problem.

 

Men kommer jag eller Marcus hem, efter att vi varit borta några timmar, så blir hon överlycklig. Och det går inte att få ner henne, det är bara att ignorera och låta henne varva ner själv. För håller du i henne, korrigerar, så blir hon ännu värre. Uppmärksamhets krävande donna ;)

 

 

Så här kan det alltså se när man kommer hem från tex skolan, och hon har varit hemma med Marcus hela dagen:

 

 

Dem flesta kommer ihåg det här klippet. En helt vanlig kväll i orten Fellingsbro.

 

 

 

 

Ja, vad kan man säga om dessa små underbaringar? :) Busungar! <3

Jag har känt att något inte riktigt är som det ska, men jag har inte lyckats sätta fingret på vad. Jag vet bara att jag har gått tillbaka till min försvarsställning i många situationer. Istället för att ha tålamod, känna känslorna som finns, så har jag visat aggression. Men det här har inte visat sig mot alla, inte heller varje dag. Men det dyker upp rätt som det är, och det är inte alltid lika roligt..

 

För en tid sen var jag små irriterad varenda dag, nu kan det gå flera dagar innan jag blir arg. Jag blir inte irriterad längre. Jag brusar upp och det går nästan över gränsen. Det kan vara för en små sak, men framförallt vid stress. Jag är inte stresstålig för fem öre, men har lyckats hantera det på ett annat sätt tidigare.

 

 

 

 

Inte direkt det mysigaste vädret, men blev en promenad iaf :)

Nu ska jag sätta mig och göra rent i kaninburarna och efter det ska jag tillbringa kvällen med skolarbetet, så jag kan lägga det åt sidan resten av veckan ;)

Så vi gör ett check lista, så får jag se vad jag gjort tills ikväll ;)

 

** Hinna umgås med min kära sambo, innan han åker och jobbar..

 

** absolut viktigaste <3

 

 

Ibland är man en dum blondin!

Jag trodde det var mobilen som spelade mig ett spratt när den ändrade klockan inatt. Jag ställde fram rätt tid, jag kollade Fröken Ur (och hon ändrar inte till vintertid/sommartid för ens kl 3) och det stämde till slut. Hade ställt klockan på 8.30, och gick upp. Ovanligt trött tyckte jag. Inte konstigt! Det visade sig lite senare att klockan var 11.17, medans min mobil visade 12.25 ^^

 

Tutti är nu parad med Bambi, jag bestämde mig för att para istället för att köpa hanen. Jag har ju faktiskt en hane på väg in, ifrån Stockholm ;) I slutet av November kommer han hem. 

Vi får väl se om parningen var något att ha, men lugn och ro blir det iaf för hennes del. Buren, som jag skulle byggt själv, blir klar mot slutet av November. Så det händer mycket den månaden.

 

 

Den här månaden vette fan hur jag ska överleva. Ändå har jag inte spenderat så mycket pengar på skit! >_< Ibland önskar man att kontot kunde fyllas på med några nollor, efter summan som redan står - jag skulle inte klaga iaf!

 

 

Jag kom på det nu! Jag har ju ingen grind än?! Nu får jag ju vänta innan jag sätter upp skylten som jag köpte i fredags ^^

 

Jag använder min almanacka till mycket. I den har jag koll på vad som ska hända alla dagar. Vad som har hänt. Och jag har alltid köpt min i affärer, och jag MÅSTE ha en hel sida per dag (två dagar per uppslag) för att jag klottrar så mycket ;)

Men nu så!
För första gången i mitt liv har jag beställt en almanacka med eget tryck. Ett uppslag är en vecka så vi får väl se om jag blir nöjd eller inte. Jag får väl kanske börja skriva med mindre bokstäver?
Men nöjd blir jag nog!

Nu ska jag iaf gå ifrån datorn, det skulle jag ha gjort för flera timmar sen - men nu är det bums i säng!

Jahopp! Mer information om den här dagen kommer en annan dag. Hahaha!

Nu har jag pillat lite med Galleriet på hemsidan, nu ska jag skutta mig till sängen. Det är en dag imorgon också :)

Det är tur att ingen någonsin har påstått att Zheeba är speciellt normal ;)
Eftersom att Grisen blivit avliden, brutalt mördad, eller vad man nu vill kalla det. Så var det dags för nästa offer - varför då inte en kalkon? Jo, hur tänkte man egentligen? >_< Men nu kan man förstå vad det egentligen hände med Grisen (RIP!)

 

 

Då har jag varit i skolan, haft metodövning tillsammans med Kurtan och Elin!

Pratade även med läraren, gammal sjuksköterska, om det här med djupt infekterade sår. Som ställde många frågor till mig själv.. Tvångstankar, syndrom? 

Sen har jag haft andra tankar kring mig själv, beteenden osv. Och varför det blivit dem senaste dagarna vet jag inte.. Men det är som jag skrivit tidigare. Imorgon blir det andra bullar! 

Tog en sväng på cykeln nu ikväll, gick ner och mötte upp grannen och fick två kartongen Marianne och ska hjälpa han ta hand om posten ett par veckor då han ska bort. 

 

Efter övningarna idag var jag och Elin in på Arken Zoo i Hallsberg. Hem därifrån kom en kalkon leksak till Zheeba, bara för att Elin bestämde det, en liten skylt att sätta vid ingången, ett märgben och ett halsband till Zheeba :) 

Kom hem och Zheeba lyckades välta alla krukor (som jag naturligtvis ställt vid trappen, och inte flyttat på) ner för trappen. In med henne i sovrummet, dammsuga upp det och ge henne den nya leksaken. Uppskattad var den iaf, kan jag säga. Men inte utav oss tvåbenta. Vi får väl se vad det blir utav det hela.

 

Jag har även tingat en kanin nu, Hannes heter han hos uppfödaren. En riktigt stockholmare. Det betyder att Marcus slipper vara ensam karl i hemmet inom en snar framtid ;) Lilla ninisen är inte leveransklar för ens om ca två veckor. Men eftersom att jag inte har någon bur att ha honom i så får han snällt stanna kvar hos uppfödaren ett par veckor till, troligtvis.

Uppfödaren är jag också nöjd med, trevlig och verkar seriös :)

Men ingen uppfödare kommer slå Tutti o Fruttis ;) Så mycket frågor som hon fått svara på, så bra det har känts för båda parter och att hon ändå inte tröttnat! En underbar uppfödare!

 

Jag skulle byggt buren själv, men valde att leja bort det. Så nu går jag i väntans tider ;)

Jag sitter även, emellanåt, och pillar med en ny hemsida. Bloggen kommer finnas kvar, men meningen med hemsidan är att kunna ha lite olika sidor där folk kan läsa om andra djur osv. :) En domän ska fixas när jag valt något bra namn, så än så länge är det en gratis sida jag använder mig utav. --> http://www.zheebizan.n.nu/

 

Nu ska jag klippa och klistra i filmerna jag har med Zheeba VS Kalkon!

 

 

Jag satt och pratade en stund med pappa, sen var det dags för att prata med faster BrittMarie.Vi har pratat om allt mellan himmel och jord, och det är just det som är så skönt med hela min familj. Både mamma och pappas sida.

Det är skönt att höra värmländskans ljuva stämma i mina öron, jag trivs som bäst när jag hör den! Och ibland är det det enda jag behöver för att få en energi kick.

 

Farmor, Bosse, BrittMarie, Annelie, Lillemor, Hasse.. Alla kusiner!

Herregud, vilka minnen man har från barnsben. 

 

Jag började på "Lindevillan" runt 2008 och fick svara på några frågor som skulle göras om till en tabell. Som ni ser på bilderna så har det varit både upp och ner på det mesta, medans vissa sitter kvar. Den första bilden visar hur jag mådde (08) när jag började och dem andra visar mitt mående för ca ett år sen: 29 November 2011.

 

1) Somatisering

2) Tvångstankar

3) Interpersonell känslighet

4) Depression

5) Ångest

6) Aggressivitet

7) Fobisk ångest

8) Paranoida föreställningar

9) Psykotism

10) Tilläggsskala

 

 

 

Hur har det sett ut emellan där då?

 

Eftersom att fru smartskal inte hade lagt in musik på mobilen och Spotify på mobilen inte fungerar riktigt som man själv vill - här ute på landet. Så lyssnade frun på P3, ja ni hörde rätt! Men jag ångrar det inte - jag fastnade för låten direkt. Jag rös och ryser fortfarande. Helt underbar låt!

 

 

Idag har vi gått igenom cellen och även några cancer former. Och huvudet snurrar som, ja jag vet inte vad! Så har jag suttit och läst igenom dem här papprena jag har här hemma, om ärftlig cancer.. *suck* Är väl det enda man kan säga? Tänk att döden kan vara så ruskigt nära ändå.

Det är ungefär 4 år sen, nästan exakt, som jag fick reda på det här. Och känslan jag fick då - har jag nu med. Dem här papprena har legat undan stoppade i fyra år, jag har inte riktigt velat läsa på om det - för ens idag..

 

 

En film som vi såg idag. Dela den vidare!

 

Igår var en positiv dag, jobbigt men positivt!

 

Kommunen var här ute, vi bjöd på fika och tog en promenad i området. Det bästa, med dessa som kom, var att dem kunde hänvisa till personer om det var något speciellt. Det kändes riktigt positivt :) En av dem som var med hade varit här ute förr, då kommunen ägde området, så att han var med kändes riktigt bra. Dessa två hade även bra idéer här ute. Och så kom det upp om förening här ute, jag står fortfarande i valet och kvalet. Det är ju enklast, om man vill få det bra här ute. :/ Samtidigt så ska det vara pappersarbete, ork och tid. Lust, lust att fixa i ordning här ute - det finns det gott om inom mig ;)

Men dem skulle återkomma till mig, och det känns underbart :D

 

Idag är Fanny här och vilar upp sig!

Regnet är här idag också..

 

Igår snurrade jag till det med enhjulingens dator, så jag hann inte skriva av tid osv.

Dagens då:

Tid: 33.46 min

Sträcka: 9,75 km

Kcal: 623

 

 

Ska sätta mig med Medicin uppgifterna idag, och umgås lite med Tutti.

Tänk att det inte är långt kvar till lön, och inhandling av material till min första fack bur :D Med hjälp av Marcus så kommer den bli asa bra :D 

 

Jag kan ju säga att jag vaknade på helt fel sida imorse. Fel människor har fått ut för det, vilket absolut inte är meningen! Och nu på kvälls kvisten är jag trött. Har suttit och lyssnat på regnet och nu är det natten..

 

 

Ångest Odjuret tar över emellanåt. 

Jag hatar mig själv emellanåt.

Men jag ska rida ut den här stormen också, inte bara för min skull

utan även för min underbara pojkvän som står ut med mitt humör <3

 

 

Nog för att man kan tävla i lydnad med sin hund, men finns det någon tävling för människa och häst? Inte på samma sätt som hundar kanske, men hade det funnits så hade nog Annika vunnit första pris! Den kontakten som hon har med Athlaz är obeskrivlig! Jag blir så glad att se dem! <3

 

 

Tog en tur på enhjulingen imorse, drog sen ut på en ruskig höst promenad runt Kvarntorpshögen :) Ojämn terräng och gick i backen och snurrade runt lite hur som helst. Riktigt skönt! Och så fixade jag ner Movie Maker igår, så har suttit en stund nu, för att komma igång igen, och känner mig nöjd. Mer filmer blir det, men ska sätta mig med halsbandet till Zheeba. Jag har ju bra grannar som lånar ut material till mig :D

 

Senare får jag sällskap och gå i Kvarntorp och knacka dörr. 

Kommunen kommer ju på tisdag, kan vara bra med lite information från folket här ute ;)

 

 

Startade upp Nybyggarna och tänkte ha den taktiken med att pausa när det var reklam, men jag körde på lite hur som helst istället >_< 

 

tid 35,21
sträcka 11,97
kcal 610,9

 

Jag är så grymt jävla trött på att vackla upp och ner i vikt, att känna lycka när jag ställer mig på vågen på dessa återbesök är underbart men jag vill märka skillnad! Så nu kör vi igång på riktigt - om jag så ska behöva plåga mig själv för att sätta igång. Jag har en cykel här inne - sätt dig på den! Jag har musik, både datorn och tvn - Use it, damnit! 

 

Så istället för att köra morgon + kväll, som jag hade tänkt från början, ska jag köra ett långt pass om dagen istället, så jag kan duscha en gång istället för flera! Det kanske kan trigga igång mig mer? Att jag får fixa någon film /serie att titta på, som jag BARA tittar på när jag sitter på cykeln? Jag måste igång nu! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trots att man en gång i tiden var bundisar, man har haft sina dispyter osv - så kan man ändå inte riktigt släppa människan, varför är det så? Kan man inte bara släppa och gå vidare? Varför dras man till den människan iaf?

Jag säger inte att det är negativt, det behöver inte alltid vara positivt heller...

 

Jag tänker främst på en människa som stod mig nära, en dispyt och sen försvann relationen. Idag kan jag ändå prata med människan, kanske inte så ofta som förr, men ändå känna en viss kontakt. Vi kan fortfarande prata om saker och ting, precis som förr, men nu är det inte lika ofta - inte heller lika glest, det är som att man vänder sig till andra istället. Men ibland poppar den här människan upp i huvudet, och jag känner inget agg längre.. Och att få prata om vissa saker, med den här människan, är rätt skönt - då man en gång hade en så tät relation att man delade allt. 

 

En kontakt ska även få åt båda hållen, och jag vet med mig att jag inte kan hålla kontakten med folk. Det är ibland jag känner "Det var länge sen jag pratade med den personen", och slänger iväg ett sms eller ringer. Men ibland finns bara tanken, sen försvinner man in i något annat istället....

 

 

 

 

 

 

 

Satt i en bra diskussion idag. Varför vill man gifta sig? Idag är det inte som förr, då skulle man gifta sig pga religion osv. Idag gifter sig folk kyrkligt utan att vara troende - är inte det ett hån mot svenska kyrkan? Idag kan du även gifta dig på Rådhuset eller valfritt ställe, det om något är väl ändå lite bisarrt? Eller jag vet inte, varför gifter man sig i dagens läge? 

 

Om man nu vill visa sin kärlek och bevisa för folk, eller vad det nu finns för anledningar, kan man inte bara bjuda dem på en riktig brak middag istället? Giftermål idag är inte som det var förr.. 

 

Och varför förlovar du dig? Ska du gifta dig? 

Förr förlovade man sig, för att inom ett år gifta sig - hur många av dem som är förlovade tänker gifta sig inom ett år? Eller är det bara en fluga?

 

Då Kumla Kommun kommer ut hit på tisdag ska jag ta en promenad genom Kvarntorp och prata med så många som möjligt och se vad folk tänker här ute. Vad som saknas och vad dem är i behov utav.

Jag, personligen, skulle vilja se lekpark och hundrastgård. 

Kanske skulle man ta itu med det här.. Ordentligt? Orkar jag? Har jag tid? Värt det?

 

Planeringen inför kaninburarna ser ljus ut - dock blir det dyrare för varje dag, vilket är rätt så konstigt ;) Så jag ska väl se över det lite, och se om jag ska ändra lite, kanske dra ner på vissa kostnader? 

 

Jag har även njutit av den underbara solnedgången med Zheeba idag. Jag, som i vanliga fall HATAR rosa, gillar när solnedgången gör sig påmind - dem olika färgerna, och hur det kan lysa upp osv. Me loves it! Man försvinner in i stunden och bara är och mår sådär jätte mega bra :) <3

 

 

Och hjärtat är iväg till jobbet, efter ca 3 veckor hemma så känns det tomt. Det är inte för ens man är ifrån varandra som man inser hur mycket man egentligen tycker om varandra. <3 Men det positiva i det hela är väl att vardagen kan komma smygande tillbaka. 

 

Jag ska även försöka komma in i nya rutiner - igen!

Det måste hända något nu!

 

 

Det känns tomt, och när den känslan kommer så vill jag öppna alla dokument och börja om från början - bara justera lite grann? Men icke! Jag håller alla fingrar i styr och låter det vara som det är. Uppsatsen om Borderline Personlighetsstörning är klar!

 

 

Mitt framtids projekt blir dyrt i slutändan. 4 facks bur till systrarna bus, tillsammans med två kaniner till. Men det kommer bli ett roligt projekt då Marcus är med och hjälper till. Jag har framställt min shoppinglista, nu ska jag försöka få fram bilden ur huvudet in på datorn - jag som inte kan måla ;)

 

Senare blir det att färdigställa uppsatsen :)

 

Så, då har jag suttit och drömt mig bort en stund. Eller ja, flera gånger egentligen. Jag har hittat flera kaniner som jag är lite sugen på, men först och främst vill jag läsa på lite mer och få mer kunskap vad gäller Frutti. Men en framtids plan finns det iaf ;) Och självklart är det inom dessa fluffiga djur, Lejonhuvad eller Teddy. Angora var jag inne på en sväng, men det känns som att den skulle kräva mer än vad jag har tid för.

 

Sen måste man planera lite hur man ska placera alla kaniner, så att alla får det så bra som möjligt - självklart! Men vi får väl se, vad tiden utvisar - och ekonomin + tiden självklart !

 

Idag är det 5 år sen jag kom hem med en pipande valp, 5 år sen som jag ville strypa den lilla söta pipande helvetes valpen. 5 år sen är inte så lång tid sen, om jag kollar på den här pipande hunden idag. 5 år sen är väldigt länge sen, om jag kollar på mig själv idag...

 

Det började för ca 8 år sen (eller mer?), jag hade det inte speciellt bra hemma, skolan orkade jag inte med. Det började en dag på hösten, halvvägs på bussresan. Det slog till som en blixt, jag kunde inte andas. Hjärtat slog fortare, det stannade och jag ville bara hoppa av bussen. Det gick inte. Jag led mig genom bussresan fram, jag hoppade av och mina steg kändes tyngre än innan. Benen ville inte riktigt åt det hållet, åt klassrummet.

 

Den här bussen gjorde att man alltid var försenad, ca 10min, men det var accepterat utav läraren, men för mig var det inte det - att komma försent till ett möte / lektion / buss eller vad som helst gick inte ihop i min hjärna. Man skulle vara på plats i tid, helst 10-30min tidigare ändå..

 

 

Jag vände om, jag tog nästa buss hemåt. 

Dagen efter åkte jag inte skolan, inte dagen efter det. 

Jag ville inte sätta mig in i samma situation igen, vad gör jag om det händer igen? Vad ser dem andra bussen? Vad tror / tänker dem? Vad händer om det kommer i klassrummet? Vad säger läraren? Vad säger kamraterna? Vad svarar jag?

 

Jag hoppade av skolan och fokuserade på mig själv, jag ville dock fortsätta vara bland folk - jag ville gå klart skolan! Jag sänkte kraven på mig själv och började i en annan skola, hoppade av! 

 

I den här vevan skaffade jag en hund, en liten valp. Min enda trygghet.

Han skulle få mig att komma ut, ensam - utan människor!

Jag hade en trygghet, en kompis som jag inte pratar speciellt mycket med idag. Som fick se mina värsta sidor, som fick följa med mig - nästan vart som helst. Han stod ut med att jag var speciell.

 

Jag hade samtidigt en person som tryckte ner allt jag gjorde, kändes det som. Som inte såg mina framsteg, som inte trodde på mig. Som bara såg det som hyckleri, som inte riktigt förstod mina tankar, känslor och mitt agerande. Som samtidigt påstod att jag var bra. 

Jag vart kluven. 

 

Det tog slut med "kärleken", jag försvann ifrån det onda. Trodde jag! Det vart bara värre. Jag försvann ännu längre bort, hittade en annan person. M kallar vi den här. M såg mig för den jag är, såg mina känslor. Såg min ångest, såg rakt igenom mig. Hjälpte mig att komma på fötter. 

Jag åkte tillbaka, där jag slutade. Försvann in i dimman igen. Trots att folk sa rätt saker, så gjorde jag fel.. Jag gick tillbaka. Jag mådde sämre. 

 

En annan trygghet kom in i mitt liv, en person som satte press på mig. Fick mig att se att det fanns ett ljus i tunneln. En människa som hjälpte mig på många sätt! Vi kallar den här personen för J, som i "jävligt bra".. 

 

Min älskade hund hade nu blivit 1år, kanske? 

Det som inte fick hända, hände. Jag fick säga farväl till min bästa vän - som följd mig genom dem värsta stunderna i mitt liv! 1 Oktober 2007 RIP Smokey! <3 Du är och förblir mammas nummer ett!

Jag gick ner mig totalt, sorgen tog aldrig slut. Tårarna blev blod. 

Samtidigt fick jag samma ord kastade emot mig. "Sluta grina, det hjälper inte". Och blickarna var värst. Men jag stannade kvar. Jag intalades att det var för det bästa, så över en natt bestämde jag mig för att inte visa sorg längre. 3 dagar fick jag sörja dig, min vän! <3

6 Oktober 2007 kom jag hem med den lilla pipande hund helvetet, dvs 5 år sen idag!

Nu kunde jag inte gråta pga sorg längre, jag hade ett liv som behövde mig. Jag fick vara stark, trots att hon motarbetade mig hela tiden. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, hon pep och hon gick absolut inte att lämnas ensam, inte för fem sekunder.. Vilket gjorde det hela värre.

 

 

Ett halvår senare var jag ensam igen, jag och Zheeba flyttade till egen lägenhet. Där blev min resa lång. Alkohol missbruk, långa promenader. Nu fick jag sörja min bästa vän. När jag väl hade bearbetat den sorgen, kunde jag acceptera Zheeba. Då kunde jag se henne som en ny hund - hon var ju inte Smokey, hon var ingen lätt hund, hon krävde saker av mig. Hon var inte Han! Det tog tid, och än idag kan jag känna att jag inte har sörjt klart.. 

 

Samtidigt som ångesten biter i mig, hugger tag i min kropp, så måste jag vara stark. Samtidigt som det händer andra saker runt om. 

En person som vägrar ge upp, som jagar mig. Som hotar mig till livet, som vägrade försvinna.. Som inte bara gjorde mitt liv till ett helvete - utan även dem i min närhet. Jag lyckades dra mig ur den hemska karusellen till slut, men det krävdes många tårar och mycket annat. 

 

Jag har förlorat mycket på vägen, men även vunnit massor!

 

Jag vet att jag gjorde mycket dumt för alla dessa år sedan, jag vet även att folket i min närhet hade tålamod med mig. Annars hade jag inte haft dem i min närhet idag. Dem som inte gav mig positiv energi då, har jag ingen kontakt med idag. Jag tackar alla i min närhet, Annika framförallt. Som alltid fick sena telefonsamtal, med gråten i halsen eller informations samtal. J som fick ta så mycket skit för allt, men som ändå ställde upp. Hur dum jag än var, och hur mycket jag än höll på. M, som alltid fanns där när jag behövde höra vissa saker....

 

Idag kan jag blicka bakåt och skaka på huvudet, det är inte konstigt att man mådde skit.. Jag säger heller inte att det som hände var bara andras fel, jag gjorde x antal fel jag med.

 

För liiiiite mer än 3år sen, fick jag kontakt med en kille. Storebror till min bästa kompis från när jag var liten. Han bodde inte långt bort, så jag gick över och drack lite öl. Marcus skulle komma förbi framåt kvällen, och jag hade träffat han en snabbis några månader (?) tidigare, och då var man ju inte speciellt social. Tre hundar som sprang åt alla håll, och en annan person som inte ville svara i telefonen när man ringer. Så det var inte det bästa mötet. 

Den här kvällen, jag visste inte vad jag skulle prata om. Jag ville så gärna, men karlarna pratade ju. Vi skulle gå ut och handla nattmat, vi tog på oss jackor - men inte Marcus. Den här storebrodern då, han snodde min hund och hoppade runt med henne hela vägen och sa "är du schäfer", så att hon skulle skälla utanför folks fönster.. Jag går fram till Marcus och håller om honom... "Fryser du?" frågar han, jag blir chockad men samtidigt iskall i hela kroppen. Nehe?! Nej nej, skit it då, tänkte jag. "Nej, jag trodde du gjorde".. Kvällen blev inte mer spännande.

Ett par dagar senare (?) var "storebror" och Marcus på krogen, dem ville att jag skulle bjuda på kaffe sen - visst. Höll mig vaken, då var det bara storebror som kom. Marcus var hemma.. Vart var han? Vart hade han tagit vägen? Min riddare?!

 

Vi lyckades träffas ett par gånger..
Jag fick samtal från Amanda, hon ville att jag skulle följa med Marcus till dem i Kumla, och det gjorde jag. Efter mycket om och men. Och vägen hem.. Den längsta bilturen jag varit med om, från Kumla till Örebro.. När vi lämnade Amanda o Stephans lägenhet tog jag chansen, jag tog hans hand. Vi höll hand hela vägen hem. Vi kysstes godnatt, och jag kunde äntligen släppa tankarna på vad han höll på med den kvällen.. Eller kunde jag? Än idag får jag inget svar ur honom, varför han sa som han sa.... >_<

 

Efter att ha bott med Marcus ett par månader, så släpper lite utav ångesten. Jag känner mig trygg, på ett sätt som jag aldrig känt förut. Det här en kille som vill mig väl, på riktigt! Inget trams! 

Jag har gått från att knappt ta mig fram, till att börja i skolan - börja jobba. Hälsa på nytt folk, komma ut bland folk. Jag känner mig frisk! Eftersom att jag fortfarande några ärr kvar från den tiden, innan Marcus, så hjälper han mig att komma vidare - att växa och bli starkare! Min riddare, min älskling, min räddare! <3

 

Tänk att man aldrig blir nöjd, nu vill jag göra om headern - jag är inte nöjd längre!

 

Igår kväll fick jag ut Frutti ytterligare en gång - och alltid lika glad!

Den här gången kom det en tår, när jag nästan är nere på marken och gör nästan vad som helst för att få hålla henne i famnen, så överraskar hon en! Man ska nog inte fundera för mycket, jag kanske bara ska ta det som det kommer? Lilla älskade snutte Frutti Frutt ! <3

 

Idag var jag även och kikade på en eventuell hane till Tutti. Dock så funderar jag än så länge. Det är ju inte så bara ;)

 

Det här med Frutti, jag lyckades få ut henne idag. Kanske var det ren tur eller så har hon gett med sig, vi får väl se med tiden - vad det blir av henne. Det är såna här situationer som jag inte vill släppa in henne i buren igen, för jag vill ta vara på att hon är i famnen och är den hon SKA vara.

 

Alltid när jag ska göra något, så ska det bli så bra att det inte går att göra det bättre. Och för att resultatet ska bli 200% bra så krävs det tid, energi och engagemang. Kolla bara på blogg designen, jag blir nöjd för några minuter / dagar / veckor / månader - sen ändras den om. Den enkla förklaringen är att jag vill göra det till max, annars får det vara! 

 

Och med det sagt så kan jag berätta att jag inte ger upp i första taget, vare sig det gäller något positivt eller negativt. Ang Frutti så ger jag inte upp i första taget, utan försöker hitta någon metod som fungerar. Ang uppsatsen så vill jag ändra på mycket, skriva om och så. Men icke! Jag får stå emot den frestelsen och skriva vidare. 

När det handlar om mig själv så ger jag mer än gärna upp, där går jag åt andra hållet istället. Kanske är man så pass svag i psyket att man ger efter för dem starkare? Många funderingar är det, men det är sällan det skrivs om sånt på den här sidan. Men det kommer väl... Kanske! Jag har ju bara mig själv att skriva om, egentligen.. Och mina djur.

 

 

Jag måste även lägga in något positivt om mig själv, jag har suttit med behandlings delen hela dagen - känns det som iaf. Och det känns inte riktigt som att jag är klar, trots att jag har sparat och stängt ner. Dock har jag en känsla inom mig som säger at jag har skrivit fel, glömt något eller ändra på något ord. Men nej! Jag stannar upp, och fortsätter in på nästa del! 

Jag fungerar även på det viset, ska jag göra något så måste jag göra klart det - jag kan inte avbryta. Men den senaste tiden har jag lyckats släppa det jag gjort, och kommit igång igen. Men då har det vänt till att jag går in i det för mycket och är tvungen att dra mig i nacken för att lämna det jag pysslar med. En rökpaus, en promenad med hunden, pissa, hämta något att dricka eller äta - vad som helst. Dem där små pauserna är underbara ibland!

 

Jag snurrade till det med läkemedel faktan, och fastnade. Jag fick inte tag i mamma (som då var på jobbet) och Marcus sa åt mig att ta ut Zheeba för att kanske lyckas få ihop det till slut. Sagt och gjort, jag tog med mig Zheeba ut och tränade lite - tog lite bilder bland höstlöven. Kom in och satte mig, och då fattade jag poängen direkt. Ibland behöver man komma ifrån för att man suttit för länge..

 

Det har inte blivit någon uppsats skrivning på ett tag, anledningen är att jag har glömt bort det. Jag kan sitta i flera timmar i sträck med en sak, släpper jag den för en stund så är det sen svårt att komma igång och veta vart jag var. Men att sitta en hel dag + natt är uteslutet, tyvärr. Så då får man öva sig på att påbörja och avsluta saker. :)

 

Så nu ska jag återgå till uppsatsen och fördjupa mig ännu mer.

Gårdagens lektion handlade mycket om ätstörningar, vidare mot lite ångest och vidare till OCD. Vilket vi kommer fördjupa oss mer i psykiatri 2. Jag har iaf bestämt mig för att läsa Psykiatri 2, Rättpsykiatri och Samhällsbaserad psykiatri till våren. Vilket jag tycker ska bli riktigt intressant. 

Och snart avslutar vi psykiatri kursen och går in i medicin 1 tillsammans med Vård o Omsorg 2. Vi avslutar höst terminen med psykologi, och det är ju strålande :)

 

Nej, uppsatsen var det ja!