Det var flera flera år sen som jag mådde såhär dåligt. Det känns som jag är fast i ett hörn, jag kommer inte ur min onda cirkel. 

 

Jag inaktiverade fb för att slippa stress, och jag har varit inne och kollat ett par gånger ja det erkänner jag. Men dem två senaste gångerna som jag loggat in så har jag fått dåliga nyheter kastade rakt i ansiktet på mig! Pang! Boom! Inte verkar dagens mobiltelefoner fungera till annat än Facebook, varken sms eller samtals funktion?!?

 

Nu har den värsta ångesten lagt sig, kroppen har sagt ifrån ordentligt. Jag orkar inte mer, men ändå fortsätter jag. Jag tror på lögnerna, jag tror inte på alla ord. Men långt långt där inne så finns kontrollbehovet som säger åt mig att dubbelkolla allt som kommer ur personens mun. Det är hemskt, man ska inte behöva leva så! Tilliten är borta, men kärleken finns kvar.. Hemska tanke!

Jag har levt hela mitt liv i missbrukets onda grepp och jag kommer aldrig komma ur den. Den kniper allt hårdare, och den släpper mig aldrig. Vart jag än vänder mig så finns ondskans hand på plats och smiskar mig om jag försöker smita förbi.

 

Du har hållt dig borta ett bra tag, men du är välkommen tillbaka. Det har varit lite väl mycket det här året. Dödsfall, stress, dåligt samvete och alla jävla påtryckningar utifrån.. Se ska vi inte glömma bort skammen, skammen som finns inom mig pga min uppväxt med missbruk - ja, det har verkligen stigit mig åt huvudet det här året. Med tanke på att jag nu förlorat min älskade farbror ("pappa") och nu ligger pappa inne på sjukan för olika saker.. Varför är missbruket så elakt mot mig i år? Vad ska jag lära mig? Pushar du mig för att jag ska ta itu med utbildningen nu?

 

Jag vet.. Jag vet att jag inte borde. Men jag har väl också rätt till livskvalité?

Jag ska starta upp uppfödningen utav Lejonhuvad Kanin igen. Jag har hittat en bra kanditat till Spåne. Ska fundera lite nu under eftermiddagen. Det blir kärringen med alla djur ^^ 

På jobbet är jag kaninmamman..

 

Men jag ska tänka ordentligt. Det är ju något jag verkligen vill, något som jag brinner för. Något som jag har haft liggandes åt sidan.

 

Det räcker med att höra en låt och mina tankar går till dig direkt.

Ditt underbara leende, din fruktansvärt fina personlighet, dina ömma kyssar.

Din närhet gör mig svag, men ändå stark. Du får mig lätt ur balans men

samtidigt står jag stadigt. Du är min bättre hälft, min kärlek, mitt liv, mitt allt!

Jag älskar dig! <3

 

 

 

 

Jag fick en positiv överraskning igår. Jag kunde se ljuset igen, jag ser det tydligt nu.. Jag kan äntligen andas ut ordentligt, och ångesten har släppt lite grann.

Min älskade mamma är så oerhört underbar, vilken kvinna det är egentligen. Hon ställer upp med det hon kan och orkar. Helt jävla underbar <3

Och då ska vi inte tala om "pappa", bättre kunde jag inte. Trots flera år av munhugg osv. Men dem senaste åren är jag tacksam för att ha honom i mitt liv <3

 

Så söndagen, sista dagen jag är ledig, har jag suttit med körkortsteorin. Jag har varit nära att ge upp, men försöker hålla motivationen på topp. Så nu har jag precis tagit en paus så ska på det igen. Det känns bättre nu, en ny start!!