Den dagen som jag endast haft i tankarna, som folk trodde att jag inbillat mig. Eller så har dem sagt att det kommer gå bra, jag ska inte tänka för mycket på det.. Men jag har varit tvungen att förbereda mig på den här dagen, dagen då jag skulle träffa på Djävulen på okänd mark! På en mark som jag vet att jag inte kan ta mig någonstans.. 

 

Jag som redan ogillar att åka buss, jag har redan problem med vart jag ska sitta/när jag ska plinga/hur man sitter/vilka som går av och på etc etc.. Listan kan göras lång.

 

Jag satt där och gick igenom telefonen, kollade upp och där stod han! Kanske 20m! Men han var där. Nu är det kört, tänkte jag! Gick igenom väskan efter headset för att starta musiken, som planerat. Sagt och gjort - musiken hjälper mig att stäna ute världen och jag får vara i min bubbla.

"jaha, ska han åka min buss nu? Gå av på samma ställe, sitta på samma buss.. Om något händer så är han i närheten".. Jag tänkte ringa/skicka sms till Mia om att hon fick komma och hämta mig men under tiden som jag rörde tummarna och bokstavera mig fram, så raderade jag allt.. 

 

Jag beslöt mig därför för att ta bussen hem - trots min magkänsla och vad både kroppen och andra hjärnhalvan sa..

 

Jag kom hem, hel och säker. Han sa inte ett ljud, tittade inte ens på mig. Men han var snabb av bussen, som en trotsig tonåring hoppade han mot dörren innan bussen ens stannat. Sen var det som han hade eld i arslet.. Det var en skön känsla att se ryggtavlan bara försvinna..

När jag sen kommer på raksträckan, har den ryggtavlan framför mig, och tittar bortåt - Mia och Zheeba. Yes! En trygghet, hon hör om det händer något.. Men inget hände, jag kom hem helskinnad!

 

 

*glad och dansar runt*

 

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

 

Dock har jag inte hört något från polisen, men det tekniska tar ju tid. Och jag har börjat tänka i banorna om när dem är klara. Vad kommer dem finna? Kommer jag bli åtalad för något? Kommer jag få någon skit emot mig? Vad kommer sägas på en ev. rättegång? Är jag tillräckligt stark för att sitta i samma rum som djävulen? Är jag tillräckligt stark för att veta vad han säger, vad han har att säga till sitt försvar?! 

 

Jag ser fortfarande saker som inte stämmer! Jag ser människan på platser som jag inte kunnat tro tidigare. Har haft samtal inatt och jag ska klara mig själv. Ensam är stark, säger dem. Men det är inte sant! Men man måste klara av ensamheten!

 

Pga den stressiga dagen igår, som inte lät mig slappna av efter jobbet och hinna ikapp tankarna. Det gjode att jag kollapsade sent igår kväll. Jag var beredd att ta smällen, lämna över ansvaret om djuren till någon annan - bara för ett par dagar, veckor eller så. Lägga in mig sälv! Men efter ett samtal så försvann dem tankarna, har jag klarat mig så här långt så klarar jag mig igenom resten också..

 

Jag var stark, det enda jag fick ur mig var ilska. Det enda jag kunde få ur mig var "lämna mig ifred, du och barnen. försvinn".. Han svarade på det, han började. Men jag avslutade det hela. Jag stod starkt kvar, han fick flytta på sig. Han skulle försvinna. Han ska förstå vad han gjort, vad gjorde han där?! Han har inte rätt att stå i vägen för mig. Jag går vart jag vill, nä jag vill. Han har ingen rätt att stoppa mig!

Det svåraste var att hålla emot Cheva, Zheeba gick lös men märkte att det var något som inte stämde. Stämningen var spänd. Hon gick förbi honom, till vaktmästaren. Rakt förbi, ignorerade honom. Lika bra det!

Men jag fick mitt sagt, ingenting som kommer ur hans mun gör någon skillnad. Vad tror han egentligen?

 

Jag är helt slut i både kropp och själ efter det här.. Jag slumrade till men vaknade fort då Zheeba tyckte det var dags att gå ut. Blir så när hon äter mycket snö på promenaderna.. >_<

Men jag överlevde och jag står mer rakryggad än någonsin! Jag överlevde!

Jag ska inte lägga in mig, även om det ofta är något som finns i tankarna..

 

Men jag överlevde det här, jag överlever det som komma skall..

 

 

Nu efteråt känns det skönt! Jag har stått nära honom, ett par meter! Jag överlevde! Medicinen är intagen och jag är lugnare.. 

 

Jag har lärt mig mycket om mig själv. Mycket om hur människor fungerar, hur äckliga dem kan vara..

 

Jag kommer dock aldrig kunna berätta för mina älskade vänner hur mycket jag älskar och uppskattar dem. Ett samtal bort och jag vet att dem ställer upp, dem gör vad dem kan. Men det är inte allt som jag vill dela med mig utav. Nu ska jag ta och plocka tvätt..

Paniken som infann sig i kroppen när grannen berättar att dåren sålt sin bil.. "Vad händer nu? Kommer jag möta honom vid busshållplatsen? Kommer jag behöva sitta i samma buss som han?"

Men fick höra att dåren planerar att köpa ny bil.. "tack gode gud" Låt det ske snart bara!!

 

Och idag fick jag höra att dåren har möss i källaren, källaren som han spikat upp väggar för att göra till sitt rum. HAHA! Skit ska skit ha! Hoppas dem äter upp många kablar och saker för dig! Muhahahaha!

 

 

 

Skadeglädjen när den är som allra bäst ;)

 

 

.... Men nu vill jag faktiskt att det ska ta ett slut. Idag när jag var ute och träna Zheeba så stod han där. På fel ställe! Där har han inget och göra! Och Zheeba stanna upp och titta på han, han titta på mig. Titta bort för att sen titta tillbaka och hålla kvar blicken. Jag kände hur hela kroppen frös till is och längs hela ryggraden slog det till. Varenda mm på alla kotor..  Men Zheeba hörde direkt på min röst att det var något så hon sprang vidare..

 

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

 

Visst saknar jag honom, eller ja. Saknar och saknar är väl fel ord kanske. För det är ju egentligen inte så enkelt. Jag saknar att ha någon som förstår vad jag säger, som lyssnar ordentligt och pratar så som han gjorde (ungefär som en annan pratar) och en som är med på mina galenskaper. Och som bromsar mig innan jag gör något dumt. Låter mig vara ifred, till viss del iaf. Han var som en fadersgestalt.. Även om jag sa att jag skulle till Marcus, så sa han inget. Jag har berättat för honom att det är Marcus jag vill leva mitt liv med. Därför slår det till som en chock när han går och säger till andra, i min närhet, att vi varit tillsammans.

 

Jag har blandade känslor numera. 

Jag saknar familjen, barnen och "pappan". Jag saknar det roliga, det äventyrliga. Jag hade alltid sällskap om jag ville. Någon som delade mitt intresse, djuren. Och jag fick känna på att vara storasyster åt Amanda. Lärde henne lite om kaniner, hundar och hur det är att växa upp med missbruk i familjen. Och Linus, den lillebrorn jag aldrig fick! Jag har ju alltid dragits åt det manliga könet, jag är inte så feminin.. 

Och när jag tänker på det, jag saknar dem två - faktiskt.. Det var som mina småsyskon, på så kort tid. Dem saknar mig, det vet jag. Men jag klarar inte av att se dem skiljas från sin pappa - det är ju jag som har sett till att det blev så! Eller ja, hade inte han gjort det här så hade det aldrig hänt. Men jag var tvungen att ringa polisen, jag hade inget annat val! 

 

Samtidigt som den här saknaden, skuldkänslorna och allting annat rör runt i huvudet så har jag ånger.. Jag ångrar att jag träffade dem, jag ångrar att jag var där så mycket. Det slet på min och Marcus relation! Men jag var styrd, tror jag. Esh, jag vet inte - men jag var inte mig själv under sommaren! Läskigt är det, när jag tänker efter.. 

Och ändå känner jag, esh - jag drar tillbaka anmälan. Jag skiter i det här.. 
Men det kan jag inte.. Han ska få se på konsekvenser! Samtidigt så vill jag inte det längre. 

 

Är han psykopat eller inte? Han är äcklig, det håller jag med om!

Men fan, han fortsätter snurra till det i hjärnan!! Skärpning Jill för fan! Ta dig samman! Samla upp dig och fortsätt på samma sträcka som tidigare.. Bearbeta alla känslor och ta en dag i taget!