Vad är en Siberian Husky?

En siberian husky är en typisk slädhund. Den är stark, köldhärdig och uthållig och passar bäst hos friluftsintresserade ägare. Rasen är avlad att vara en snabblöpande spannhund och används huvudsakligen vid slädhundstävlingar. Att "bara" se vacker ut imponerar inte på rasentusiasterna i Sverige. En siberian husky skall ovillkorligen fungera som en slädhund.Det är lika naturligt för en siberian husky att arbeta i ett hundspann,som det är för en jämthund att jaga älg eller en border collie att valla får.

Men trots sitt vänliga lynne är siberian huskyn ingen vanlig sällskapshund. Det är en ras med starka, ursprungliga jaktinstinkter. Den upplever oftast alla djur som intressanta byten och det finns åtskilliga exempel på hundar som rivit både får, getter, höns, kaniner och katter. Det är alltså hundar som sällan kan vara lösa utomhus. Det är naturligtvis lika viktigt för en siberian husky som för alla andra hundraser med god mänsklig kontakt.

På ett lydnadsprov eller dressyrtävling är rasen inte särskilt passande, men som draghund har den mycket att ge. Den stoppar fysiskt och psykiskt för mycket hårda strapatser både under vildmarksturer och i tävlingsspåret

Siberian huskyn är en typisk utomhushund och liksom andra polarspetsar klarar den sträng kyla mycket bra. Man kan själv välja om man vill låta sin hund sova inne eller ute året runt. Men tänk på att en hund som tillbringar största delen av sin tid inomhus inte utvecklar sin päls naturligt. Den kan alltså inte plötsligt ligga ute i snön i sträng kyla. Normalt fäller en siberian husky enorma mängder av sin ulliga päls på våren och hösten, men många "inomhushundar" verkar fälla betydligt oftare.

Siberian huskyns historia

Den ras som i dag kallas siberian husky utvecklades hos tjuktjerfolket i den nordöstligaste delen av Sibirien. Klimatförhållanden tvingade dem att basera sitt uppehälle på jakt över vidsträckta områden och tjuktjerna svarade på naturens krav genom att utveckla en unik ras av slädhundar, skräddarsydd för de speciella behov på vilka deras överlevnad berodde. Det tjuktjerna behövde och utvecklade var en hund med förmågan att kunna tillryggalägga långa distanser med maximal fart, men med en minimal förbrukning av energi i ett område nära norra halvklotets köldpol.

Är Siberian Husky en hund för mig?

Siberians är flocklevande djur och behöver ständigt sällskap av andra hundar eller av människor. Om du arbetar heltid eller bara har plats för en hund, köp inte en siberian!

Genom sin förmåga att knyta vänskapliga familjeband är siberian huskyn vänlig även mot främlingar. Om du vill ha den starka trofastheten hos en enmanshund, köp inte en siberian!

Siberian huskyn är ingen vakthund, även om folk som är ovetande om dess natur kan bli skrämda av dess utseende. Om du vill ha en hund med aggressiva vaktinstinkter, köp inte en siberian!

Minst en gång om året fäller siberian huskyn sin päls. Om du gillar hundhår överallt i huset och i den luft du andas, då är det bra. Men, om du för det mesta värdesätter din prydlighet, köp inte en siberian!

Siberian huskies har en naturlig fallenhet för att gräva lyor i trädgården. Om du är stolt över din fina trädgårdsanläggning, köp inte en siberian!

Den största av alla de nackdelar som går att hitta hos en siberian husky är nog dess enorma längtan efter att få S-P-R-I-N-G-A. Men valpens första rusning över en väg kan var som helst bli den sista. För sitt eget bästa bör en siberian husky hållas kopplad och ständigt vara under kontroll. Om du hör till dem som tycker det är grymt att ha en hund vid koja eller i hundgård, köp inte en siberian!
Om du har läst så här långt och trots denna information ärligt känner att du kvalificerar dig som siberian-ägare, då är du säkert fast besluten att skaffa dig denna ras. I så fall är du hjärtligt välkommen i gänget. Anslut dig till alla dem som med värdig självbelåtenhet vet att de äger den vackraste, den smartaste och den mest fulländade hundrasen i hela världen, siberian huskyn!

Att tänka på vid valpvalet
För att bevara rasen siberian husky har vi våra svenska drag- och utställningsmeriteringar. De visar vilka hundar som håller en bra kvalitet. Men även hundar som inte tävlar eller ställs ut kan vara bra siberian huskys. När du ska skaffa en siberian husky, titta på valparnas föräldrar. Är de flitiga draghundar och ser ut som rasstandarden» beskriver, är oddsen höga för att du får den grund som du förväntar dig.

Motion
Det är en myt att Siberian huskyn måste motionera flera timmar om dagen för att bli tillfreds. De allra flesta huskies anpassar sig efter de rutiner vi har. Därmed inte sagt att de kan sitta i en lägenhet hela dagarna. Siberian huskyn behöver röra på sig och arbeta för att må bra! Promenader tröttar inte ut en siberian husky. Tänk på deras ursprung! De är tillverkade för att förbruka minimalt med energi när de rör sig. En timmes ordentlig motion, tre till fyra gånger i veckan, bör du ha som minimum om du vill ha en hund som trivs.

Bostad
En siberian husky kan bo i en lägenhet tillsammans med människor, likaväl som den kan bo i hundgård med hundar. Det viktigaste för siberian huskyn är att den har sällskap. Den är en utpräglad flockhund och har svårt att vara helt ensam. Lämnar du den, kommer den att göra allt för att protestera eller rymma. Siberian huskyn mår bra om den hela tiden har mänskligt sällskap, men bäst om den får sällskap av en eller flera andra hundar. Om du har din siberian husky utomhus, tänk på att ha en koja där den kan finna lä mot väder och vind.

Mat
En ensam siberian husky får ofta dålig aptit. Detsamma gäller en siberian husky som inte får arbeta. Matvägran är nog ett av de vanligaste problemen för nyblivna siberian husky-ägare. Viktigt att tänka på är att inte börja skämma bort hunden för att den ska äta. Den lär sig blixtsnabbt att den får godare mat om den väntar, och problemet kommer att bli värre. Ha tålamod. Hunden äter när den blir tillräckligt hungrig.

Jakt
Siberian huskyn har en stark jaktinstinkt som blommar ut fullt först när den börjar bli könsmogen. När hundarna springer i hundspann bygger en stor del av draglusten på jaktinstinkt. När du tänker på att siberian huskyn kan springa flera dygn i sträck baserat på denna instinkt, kan du börja förstå hur omfattande instinkt det egentligen är. Detta, tillsammans med hundens egen säkerhet, är anledningen till att en siberian husky alltid måste vara kopplad. Det kan också vara klokt att tänka igenom situationen en extra gång innan du skaffar kaniner, möss, råttor, katter och annat smått. En siberian husky, som får lite tid på sig, kan bryta sig in i samtliga slags burar för att få sig en munsbit.

Aktiviteter med Din Siberian Husky En Siberian Husky är först och främst en frilufts- och draghund. Den är smidig i naturen, snabb och uthållig. Siberian huskyn blir inte trött av vanliga promenader utan kräver mer ansträngande motion. Att använda dens dragvilja är ett bra sätt att tillfredsställa behovet. Inom lydnad, agility och andra liknande hundsporter kan den vara mer svårtränad och kräver oftast en mycket tålmodig förare. Här följer några exempel på aktiviteter du kan sysselsätta dig och din hund med. Jogging/linkörning Med ett brett bälte kring höften kan du lätt fästa hundens koppel vid din kropp så dina armar blir fria. Använd sele på hunden och låt den springa före dig! Du kan antingen jogga efter hunden eller åka längdskidor.

Cykling Det finns praktiska anordningar så du kan fästa din hund i cykeln på ett säkert sätt. Hunden springer då framför och drar cykeln. Du kan även fästa hunden i ett brett bälte som du har kring höften. Om du har en hund som har svårt att springa framför cykeln, eller är lite olydig, kan du låta den dra en kätting eller annat praktiskt föremål medan den springer jämte cykeln. Det är praktiskt då du har halsband och koppel som du håller hunden i, medan den drar med sele.

Sparkcykel/trehjuling/fyrhjuling Det finns numera sparkcyklar och andra hjulfordon anpassade till hundkörning. När du kör dessa, springer hunden framför dig. Vilket fordon du använder beror på hur många hundar du vill köra. Fler hundar kräver fler hjul, kan man säga, och det är först och främst för att kunna bromsa ordentligt som du behöver rejälare fordon till fler hundar.

foto: Annica Uppström.

Skidåkning med pulka Förutom skidåkning där hunden drar enbart dig, se ”linkörning”, kan du även låta hunden dra på en pulka när ni är ute och skidar. Med pulkan får hunden lite extra vikt att dra på. Skidåkning med pulka finns även som tävlingsgren och kallas då Nordisk stil. Det är främst de andra polara raserna som tävlar i den grenen.

Slädkörning Det är framför en släde som vår Siberian Husky hittar sitt rätta element. Du kan köra släde med två hundar eller mer. Hundarna springer i par, två och två efter varandra, och är kopplade till släden med lina. Någon mil är inga problem för en normalt tränad siberian husky, men med ambitiös och omfattande träning kan de klara lopp på över hundra mil. Det är enbart i slädkörning som du kan meritera din siberian husky och ta ett polarhundchampionat.

Foto: ©Josefin Andersson

Klövjning Att klövja en hund innebär att man låter den bära på väskor. Det är ett praktiskt sätt att låta hunden jobba lite extra på promenader eller vandring. Det är viktigt att ha ordentliga, väl anpassade väskor och en lagom tung last.

Lydnad Inom tävlings- och brukslydnad är Siberian Husky tämligen ovanlig. Den tycker ofta att det är tråkigt att göra samma saker om och om igen. Det går att träna och tävla lydnad, men kräver mycket motivationsarbete. Om du lyckas motivera din hund kan den bli precis lika bra som alla andra, kanske till och med bättre! Agility Siberian huskyns snabbhet och smidighet gör den till en duktig agilityhund. Utmaningen ligger i att bibehålla kontrollen över hunden när den är lös på banan. Andra hundar bits eller skäller när föraren visar dåligt. Siberian huskyn sticker iväg på springrunda. Se till att du tränar i inhägnad till du är säker på att din hund stannar hos dig. Vilt- och personspår Siberian huskyn är ofta en duktig spårhund. De gillar att jobba med nosen, speciellt ute i skog och mark. I vilt- och personspår får hunden arbeta med hjärnan och blir ofta trött och belåten efteråt!.         Rasklubben: http://www.siberianhusky.se/

• Ställa ut Zheeba
• Få lite bättre rutiner som håller i sig
• Träna in lite fler trix

Historik

Det finns åtskilligt skrivet om rasen Australian Shepherd under de senaste 10 åren och ett återkommande fakta är att det är mycket svårt för att inte säga omöjligt att klart avgöra rasens ursprung. Rasen har utvecklats som vallhund baserat på varierande behov hos djurägare runt om i världen. Trots sitt namn så är det inte Australien som anses som den enda eller ens viktigaste ursprungsregionen, utan även länder i Centraleuropa, såsom Tyskland, Spanien och de brittiska öarna omnämns på olika sätt i rasens historia, likväl som olika delar av USA.

Frågan som kan ställas är hur det kommer sig att Australien blev en del av rasnamnet. De flesta raser som har Australien som sitt ursprungsland anses ha dingon som ursprung. Alla andra raser har på något sätt tagits till landet med ett ursprung någon annanstans i världen för att sedan utvecklas tillsammans med inhemska raser till de behov de kunde fylla i de olika regionerna. Sådana raser var t.ex. Smithfield, en ganska liten svart eller brun hund och “the Barb” en hundtyp liknande the Queensland Blue Heeler. Dessa vallhundar hittar man information om redan från 1800-talet i böcker från Australien. En annan ras som utvecklades i England, Coulie, en större och kraftigare hundtyp än Smithfieldhundarna och med annorlunda päls, anses också ha tagits till Australien under 1800-talet och man tror de har haft inflytande på den typ som Australian Shepherd senare kom att få. Även de hundar av typ Pyreneisk vallhund och Catalansk vallhund som baskerna hade med sig till Australien anses ha haft inverkan på Australian shepherden.

Man tror alltså att rasen utvecklats i USA från hundar som sannolikt kom både från Australien, efter att ha blivit medtagna dit, samt från hundar som följde med jordbrukare från olika delar av Europa. Man vet att dessa ofta tog sina vallhundar med sig när de emigrerade från länder som England, Wales, Skottland, Tyskland, Spanien m.fl.

De hundar som anses som rasen Australian Shepherds ursprung i USA utvecklades huvudsakligen i de västra och nordvästra delarna av USA där gårdarna ofta var små och där en allsidig hund fick ersätta den dräng man inte hade råd att anställa. För att få den allsidiga hund man behövde avlades det på vallningsförmåga, vaktinstinkt samt förmåga att lösa problem och arbeta självständigt.

Före 1945 var namnet Australian Shepherd som rasnamn på en bestämd ras inte känt. De hundar man hittade varierade i sådan omfattning vad gällde byggnad, huvudtyp, storlek m.m. så det hade varit rimligt att istället betrakta dem som blandraser. Hundarna hade även en mängd andra benämningar som t.ex. spanish shepherds, california shepherds och pastor dog.

Före 1945 är det inte heller möjligt att hitta säkra bevis för att det fanns avelsåtgärder som syftade till att utveckla en specifik ras benämnd Australian Shepherd, däremot fanns benämningen på en rastyp liknande det vi kallar Australian shepherd idag. Att man valde att kalla den för Australian Shepherd tror man beror dels på att bl.a baskiska herdar använde dem och att de arbetade med får som kom från Australien, dels på att det fanns någon form av positivt intresse för landet Australien. Detta medförde att man valde att se det som en anknytning trots att hundarna kanske hade kommit direkt från England eller Spanien med sina ägare. Det finns inga säkra bevis för att rasen på ett entydigt sätt har sitt ursprung bland de hundar som följde med Merinofår från Australien, trots att detta tidigare ofta ansetts som den viktigaste bakgrunden.

Vid studier av de linjer som finns idag och genom att prata med de tidigare rasentusiaster som fortfarande är i livet återkommer ett namn på en man som anses som en av rasens grundare som vi ser rasen idag; Jay Sisler från Idaho. Det sägs att Jay inte var uppfödare av rasen i den bemärkelse vi ser på uppfödare men att han och hans bror Gene hade ett antal kullar som spreds över USA genom deras resor mellan olika rodeos där Jay uppträdde med hundarna.
Jay Sisler omnämns ofta i böcker om Australian Shepherds och dess ursprung. På så sätt spreds både kännedom om rasen och intresse för dess egenskaper över USA.

Ett återkommande ord i texter om rasens historia är ”versatile” vilket ger en bild av rasens mångsidighet som vall- och boskapshund. Då många farmare inte hade möjlighet att ha olika hundar för olika ändamål så var rasen tvungen att utvecklas till att klara av att arbeta med olika djurslag och i skiftande situationer. Än idag testas det på de årliga vinnartävlingarna i vallning genom att de hundar som samma dag klarar av att framgångsrikt valla både anka, nöt och får är de som ses som de bästa arbetshundarna i rasen.

Aussiens mångsidighet som vallhund och de egenskaper som följer med det har också bidragit till att intresset för rasen utvecklats inom andra områden som t.ex lydnad, agility, blindhundar, räddningshundar, assistanshundar m.m. Dess utseende med olika färger, tecken, ögonfärger m.m. har också lett till ett ökat intresse för rasen som utställningshund. Denna utveckling inom olika områden ses av många som positiv men det har också under åren höjts åtskilliga röster som varnat för att ju längre rasen kommer från sitt ursprung desto större är risken att den tappar de specifika egenskaper som den utvecklats för.

Under rasens senare utvecklingsperiod har den huvudsakligen samlats i sin moderklubb ASCA, Australian Shepherd Club of America som bildades 1957. Registret i dess nuvarande form har varit igång sedan 1975. Den första utställningen för rasen hölls 1958 i Arizona. Den första riktiga rasstandarden kom 1961 och den nuvarande lades fram 1977.

ASCAs registreringssiffror rör sig runt 3 100 kullar/år och ett genomsnitt på 6000 individuella hundar.

Rasen blev officiellt erkänd av AKC först 1993 och då under visst motstånd från ASCA som befarade att ett erkännande från AKC skulle öppna möjligheter för en utveckling av rasen som många rasentusiaster och uppfödare inte ansåg önskvärd. AKCs officiella standard ligger till grund för den svenska rasstandarden.

Rasen kom först till Sverige 1990 men inte förrän 1993 registrerades de första individerna i SKK. Utvecklingen av rasen har gått snabbt, från att i början av 90-talet endast röra sig om enstaka individer så är registreringssiffrorna 15 år senare uppe i ca mer än 350 hundar per år.

Källor:
Australian Shephed Club of America (ASCA) http://www.asca.org
United States Australian Shepherd Assoc (USASA) http://www.australianshepherds.org
Rorem, Linda; A view of Australian Shepherd History (länk nedan)

Är aussien rätt ras för dig?

• Duscha
• Nya människor (emellanåt)

Kort historik

Till sitt redan stora hundbestånd inskaffade Heinrich Essig en S:t Bernhardshane direkt från klostret med samma namn i Schweiz. Den blev parad med en vit/svart Newfoundlandstik och år 1839 föddes den första brokiga kullen av en ras som så småningom skulle utvecklas till Leonberger. Valparna i denna kull var vit och svart fläckiga. De hade ”bernadinernas” storlek (låt oss komma ihåg, att vid denna tid såg S:t Bernhardshund ganska annorlunda ut mot vad vi är vana vid idag; de hade storlek, men en otrolig smidighet och styrka för att kunna genomföra sitt ”arbete” i Alperna) och en önskvärd vaktinstinkt.

Efter fyra generationer med de egna ”nya” hundarna köptes åter en S:t Bernhardshane från klostret. Som betalning för denne hane lämnade Essig två ”Leonberger”-valpar, för att ett år senare få ett utlåtande från munkarna om hundarna. Enligt vad som sägs gjorde dessa två hundar succé på klostret genom att överträffa den egna uppfödningen på en del områden, främst läraktighet, uthållighet, styrka och vaktinstinkt.

Intresset för den nya rasen från Leonberg började nå över gränserna, och Essig använde för första gången en Pyrenéerhane (vilken omtalas som sällsamt vacker, långhårig och med mycket ädelt utseende) till sin stam. Vad som nu finns att läsa om denna ras vid tidpunkten i mitten av 1800-talet är, att den skapats för och ärvt de egenskaper Heinrich Essig önskat, nämligen storlek, kraftfullhet samt ett utmärkt spårsinne efter S:t Bernhardshunden och godmodighet, full trohet till sin familj/ägare, rörlighet och simglädje med påfallande uthållighet i vatten från Newfoundlandshunden samt vaksamheten och den goda synen från Pyrenéern. År 1846 föddes den valpkull som erhöll rasnamnet och som kom att likna lejonet i staden Leonbergs stadsvapen. Huruvida slumpen avgjorde detta eller ej, därom tvistar leonbergerfolk än idag.

Vid denna tid, från 1850 och senare, avlade Essig främst på hundar med en mankhöjd mellan 60 och 80 cm. Han föredrog vita eller silverfärgade hundar med svart mask. Men färgen övergick ju under årens lopp ibland till svartvitt, ibland till vit-svart-röda hundar och slutligen till allt fler rödbruna, guldgula och lejongula med svart mask.

Leonbergerskaran var på den här tiden brokig, och ur de ovannämnda färgerna kom även sandfärg, silvergrått (s.k. silvervarg); hundar med mycket svarta hårspetsar och gul botten (s.k. guldvarg).

Essig höll sig med många avelsdjur och leonbergern började höra talas om sig. Pressen spekulerade bl a med tanke på de stora färgvariationerna. År 1895 finner man t ex i Illustrierte Leipziger Zeitung: ”I vissa fall finner man snövita Leonberger med svart mask och mörka ögon, en del är dock röda med vita fläckar och åter andra är i det närmaste helt svarta”.

Efter 1870 började leonbergern bli något av en modehund, idag skulle den kanske kunna kallats för en ”inneras” för folk med gott om pengar. Valparna betingade ett pris av minst 100 Gulden. Heinrich Essig hade diplomatiska förbindelser som naturligt gav rasen en puff i den riktningen. Ett plock ur skaran ”högheter” som höll sig med Leonberger var bland andra hertig Fredrich av Baden, Richard Wagner, Bismark, kejsar Napoleon 111, Italiens kung Umberto, Siciliens Garibaldi och kejsarinnan Elisabeth (Sissy) av Österrike, som i sin ägo som mest hade 7 Leonberger samtidigt.

Leonberger exporterades till så gott som hela världen. Norge och Sverige fick sina första Leonberger omkring år 1885 och i samma veva skickades hundar till bl a en zoologisk trädgård i Belgien, till Turkiet och Jugoslavien, Nord och Sydamerika, Kanada, Afrika (där rasen lär finnas kvar än idag på olika ställen) och till Japan. Det påstås också att år 1894 exporterades inte mindre än 374 hundar av rasen till Ryssland. Utställningar började nu bli av intresse för rasen och år 1895 skriver en Munchentidning: ”Utställningens vackraste hund var gul-brun med svarta schatteringar, den såg ut som ett lejon, så praktfull och elegant”.

Självfallet fick Heinrich Essig och hans uppfödarkollegor beska kommentarer p g a rasens förhållandevis stora popularitet och framförallt för dess höga pris. I en gammal bok om stora hundraser skriver L. Fiedelmeier i sin rasbeskrivning om Leonberger: ”Att man genom hunduppfödning kan göra verkligt stora pengar, visar oss en man i Leonberg vid namn Essig. Det är bara att mixa ihop lite hundar av alla de raser och sedan kalla dem Leonberger. Då köps de till orimliga priser av överhet och annat. En sannerligen lukrativ sak!” Så fortsätter en ironisk salva om 3 sidor i boken för att avslutas med en rasbeskrivning bestående av 30 rader.

Den mest kände och framförallt mest omskrivne av Essigs hundar var hanen Marco. Marco var mycket prisbelönt och eftersökt av många, men ingen kunde lösa honom för det pris Essig begärde.

Efter Heinrich Essigs bortgång bildades år 1890 en intresseförening för rasen. År 1895 bildades den första egentliga rassammanslutningen med säte i Stuttgart. Albert Kull m fl upprättade samma år rasens standard och man räknar rasen Leonberger som renrasig först omkring år 1895. År 1897 omarbetades standarden och 1901 grundades ”Nationella Leonbergerklubben”, år 1908 omstrukturerad till ”Leonberger Club”. Nya omarbetningar av standarden gjordes åren 1922, 1938 och 1950. År 1955 blev ny standard godkänd av FCI, vilken i sin tur omarbetades 1964, 1973, 1978 och senast 1996.

Några ord skall också sägas om de problem som uppstod inom rasen både efter 1:a och 2:a världskriget. Efter första kriget förtäljer historien att endast 4-5 rasrena hundar fanns att tillgå för fortsatt avel, och basen var så smal, att man åter började korsa in de ”ursprungliga” raserna. Andra världskriget blev naturligtvis också en katastrof, vem kan hålla så stora hundar i krigstid? År 1945 föddes 5 kullar med tillsammans 23 överlevande valpar. Många insatser gjordes för att bevara ”lejonen” och år 1955 föddes 22 kullar med 94 överlevande valpar. Hoppar vi till år 1975 finner vi att 49 kullar fötts med tillsammans 296 valpar. Under 1980-talets början föddes ca 500 - 600 valpar per år i Västtyskland.

Veterinär J Vennholm i Sala ställde, på Stockholmsutställningen 1886, ut en hane vid namn Tell. Tell var stålgrå med vita tår och vit bringa och enligt uppgift född i Sverige år 1884. A Lindgren i Karlstad hade två leonberger - S:t Bernhardhundar som hette Björn och Flora. De parades och fick bl a en valp vid namn Björn. Denne Björn var svart med en liten vit fläck på bröstet. En hane, Barry, deltog på tidigare nämnd utställning i Stockholm. Han var vit med bruna fläckar och född i Sverige 1884 hos C V Blomqvist i Stockholm.

I Svenska Kennelklubbens tidskrift 1901 finns en illustration samt en rasbeskrivning från 1895. Under ”Allmänt utseende” kan man läsa: ”En hund, så stor som möjligt, hvilken imponerar såväl genom rik hårbeklädnad, god proportion mellan hufud och kropp, som ock genom angenäm färg och eleganta rörelser, ock som hos hvilken varje karikatur lutande överdrift är utesluten. Dess utseende låter mera sluta till brukbarhet och förstånd än åtskilliga andra, modet blott tjänande rasers. Lynnet är lifligt, hvarken för eldigt eller häftigt, ej heller dåligt och alls icke lömskt. Klokhet, tillgifvenhet och vaksamhet måste göra denna hund lika väl till en trogen vän och kamrat för människan, som till en energisk beskyddare av hennes lif och gods, liksom äfven hans rörlighet och uthållighet, förbundna med en vacker kropp och ett rikt hårlag, som gifver den största motståndskraft mot yttre inflytande, stämpla honom till en användbar ledsagare i vatten, till fots och till häst”. En vacker beskrivning som vi anhängare av rasen gärna skriver under på än i dag.

Sverige har haft en mycket positiv utveckling av rasen och idag håller våra hundar en mycket god internationell klass. Rasen har förvaltats av en ambitiös och duktig uppfödarkår. Idag företräds rasen av ett flertal uppfödare som utvecklat ett gediget raskunnande. Rasen har idag ett gott hälsoläge. Svenska leonberger har exporterats till framförallt våra grannländer, men även till USA, Kanada, Nya Zeeland, England, Tyskland, Italien och Belgien.

Personlighet karaktär

I den rasbeskrivning som antagits av FCI 1996 står det att leonbergern är en familjehund som under dagens boende och levnadsförhållanden skall vara en behaglig partner, som utan problem kan tas med överallt och som utmärker sig genom utpräglad barnvänlighet. Rasen skall varken vara skygg eller aggresiv.

Som sällskapshund skall rasen vara en behaglig, följsam och orädd följeslagare i alla livssituationer. Till de karaktärsegenskaper som krävs hör framförallt:
- Självsäkerhet och suverän oberördhet
- Måttligt temperament (med bl a leklust)
- Beredvillighet att underordna sig
- God inlärningsförmåga och uppmärksamhet

Ovanstående är en utmärkt beskrivning av rasen, men kan kräva en kommentar då somliga av ovanstående egenskaper kan synas svåra att förena i en och samma individ.

Vad gäller barnvänlighet så älskar leonbergern barn. Tänk dock på att ingen hund, av vilken ras det månde vara, kommer att tycka om barn, om den inte blir behandlad med respekt. Det är föräldrars och vuxnas ansvar att lära barn umgås med hundar. Lämna aldrig hundar och barn utan uppsikt. Att gå på promenad med en leonberger, kräver att barnet nått upp i tonåren och är moget för det ansvar som det innebär att själv ta ansvar för en hund

Vaktegenskaper omnämndes i tidigare rasbeskrivningar osm önskvärda på rasen. En kommentar om detta kan dock fortfarande vara på sin plats. Grundläggande rasegenskaper ändras ju inte i en hast för att man ändrar på ordalydelsen i rasbeskrivningen. Det har aldrig varit självklart att rasen skulle vara en utpräglad vakthund. Det är en stor variation på hundarnas vaktinstinkter. Vissa individer vaktar aldrig synligt medan andra har haft tydliga anlag åt det hållet.

Då egenskapen under rasens hela historia ansetts som önskvärd bör man vara medveten om att den finns även om du i vardagslag inte ser så mycket av den. Många leonbergerägare kan vittna om att deras snälla lite försiktiga tik blivit ett rytande "lejon" när mor eller barnen i huset utsatts för hot. Även motsatsen förekommer då ägaren är besviken för att hunden inte kommit till försvar i hotfulla situationer. Hundar i flock eller som har inhägnat revir vaktar oftast mer. Miljön spelar en betydande roll liksom ärftliga faktorer.

Självsäkerhet och suverän oberördhet är en egenskap som gör att leonbergern kan få för sig att den själv skall avgöra när man ska hälsa på främmande och liknande.

Måttligt temperament: En leonberger kan mycket väl tänka sig att sova bort dagen tillsammans med dig inomhus. Går ni på promenad har du en pigg och livlig följeslagare i skog och mark. Glädjefnatt infinner sig när älskade mattar och hussar behagar komma hem.
Leonbergern skäller när det kommer någon inom reviret, som oftast är tomten eller den närmaste omgivningen. Det är vanligt att leonbergern "pratar" med dig som ägare när den vill något eller är glad.
Det är mycket sällsynt att en leonberger betraktas som "skällig". En hund som lämnats ensam protesterar med att skälla! En nöjd hund skäller inte. Skallet är ett sätt att påkalla uppmärksamheten. Leonbergern liksom andra hundar behöver sin flock för att vara lycklig.

Beredvillighet att underordna sig är ett mycket utmärkande drag. Leonbergern är en signalkänslig hund. Rasen är mycket lättlärd och samarbetsvillig. Att observera är att en hund med denna karaktärsegenskap skall komma till sin rätt. En stor hund behöver en god uppfostran för att bli den rastypiska och underbara hunden som han var avsedd till. Det beteende den vuxna hunden uppvisar är en kombination av arv och miljö.

Vi har nu försökt att med ord beskriva de grundläggande egenskaperna som kännetecknar rasen. Då utrymmet är begränsat och hundarna individer så blir det en knapp bråkdel som berörts. Dessutom har vi människor mycket trubbiga instrument, när det gäller att rätt beskriva och värdera hundarnas själsliga förmågor.

Texten är hämtad ur Leonbergersällskapets Rasinformationshäfte (1996)

Leonbergern som arbetande hund

Leonbergern är myckte lättlärd, arbetsvillig och följsam. Redan som liten valp kan och vill den gärna lära sig enklare dressyr, såsom "sitt", "ligg" osv.

I rasens hemland, Tyskland, är leonbergern klassad som brukshund. Där tävlar man i alla disciplinerna, även skydds.

I Sverige har flera hundar tagit tjänstehundscertifikat och flertalet tävlar framgångsrikt i såväl sök, spår och rapport ända upp till elitklass och svenska landslaget. Det finns även de som funnit en utmärkt eftersökshund i leonbergern.

Under det första levnadsåret då motionen är begränsad, är det synnerligen lämpligt att gå valp- och unghundskurser. Man kan då leka fram leonbergerns härliga egenskaper och lära sig aktivera hunden på rätt sätt.

Idag gör vi mentalprov MH med våra hundar.

Texten är hämtad ur Leonbergersällskapets Rasinformationshäfte (1996)

Att köpa hund / leonberger
Nedanstående frågor bör du ställa dig innan du börjar planera ditt hundköp! Om du tvekar att svara JA på någon av frågorna så bör du vänta tills du har förutsättningar att erbjuda din hund det goda och trygga liv den har rätt till.

• Vill hela familjen ha hund?

• Har vi råd med hund?

• Kommer hunden att ha sällskap tillräckligt stor del av dagen?

• Är jag införstådd med att jag tar vård om en levande individ, som har rätt till god omsorg och omvårdnad under 10-12 år framöver?

• Har vi förutsättningar att fostra en stor hund?

Om du svarat JA på ovanstående frågor är det dags att ställa nästa fråga.

- Är Leonberger rätt ras för mig/oss?
Lite vägledning hoppas vi att du får när du tar del av Leonbergersällskapets rasinformation. Låt valpköpet ta den tid som behövs. Sök kunskap genom att besöka uppfödare (helst flera), besöka utställningar, se vuxna hundar och läs hundlitteratur. Du skall ju välja en livskamrat som du skall inleda ett förhoppningsvis långt förhållande med. Du skall också välja en uppfödare som passar dig och dina krav. Det kan inte nog betonas vikten av att man känner förtroende och tillit för varandra.

Att välja uppfödare
En ansvarsmedveten uppfödare är:

• väl insatt i rasens för och nackdelar.

• väl insatt i uppfödandets förutsättningar och har praktisk erfarenhet.

• införstådd med SKK:s grundregler, konsumentköplag, avtalslag, djurskyddslag och marknadsföringslag o.s.v.

Hunduppfödandet och hundägandet omgärdas av ett stort och mäktigt regelverk. Du skall alltså känna att du vänder dig till en kompetent person när du skall köpa din valp.

En ansvarsmedveten uppfödare kan redovisa resultat från sin uppfödning i form av utställningsresultat, statistik över utfall av röntgen och ögonlysning o.s.v. Du skall alltså känna att du vänder dig till en uppfödare som är intresserad av sitt resultat.

En ansvarsmedveten uppfödare kommer även att försöka ta reda på om du har förutsättningar att ta vård om och förvalta en av uppfödarens valpar. Du skall alltså känna att uppfödaren tar ansvar för hur valparna får det.

Att välja valp
Om du valt uppfödare med omsorg så ta gärna hjälp av honom/henne. Uppfödaren har följt sina valpar hela tiden och har säkert en viss uppfattning om personligheterna. Var så uppriktig som möjligt när du beskriver dina förhållanden, samt vad du förväntar dig av din hund.

Köpet
En valp får lämna sin uppfödare tidigast vid åtta veckors ålder.
En uppfödare i Svenska Kennelklubben levererar valpen med:

registreringsbevis, som är hundens identitetshandling
ett veterinärbesiktningsintyg som inte är äldre än en vecka och som bl a anger valpens avmaskningsperioder
ett köpeavtal, underskrivet av båda parter. Uppfödaren upplyser dig om valpen är vaccinerad eller försäkrad
anvisningar om valpens utfodring och skötsel. Det bästa är att valpen får äta det som den redan är van vid. Det är inte bra att byta foder titt som tätt, den kan göra valpens mage extra känslig
hund född efter 97-01-01 ska också vara ID-märkt när den lämnar uppfödaren.

Allt detta syftar till att öka köptryggheten och vetskapen om vad det är du köper.

Innan leverans ska valpen ha avmaskats minst två gånger. Alla valpar ska vaccineras mot såväl parvo som valpsjuka och smittsam leverinflammation (HCC). Parvovirusvaccin bör ges vid 8 veckors ålder, 12 veckors ålder och därefter en gång om året. Mot valpsjuka och HCC ges ett så kallat dubbelvaccin vanligen då valpen är ca 12 veckor. Omvaccinering sker vid ett års ålder och därefter vart fjärde år med dubbelvaccin.

Fodervärdsavtal
Ett fodervärdsavtal är ett delat ägarskap, där uppfödaren behåller avelsrätten till ett visst antal kullar. Många tvister mellan uppfödare och fodervärd hade kunnat undvikas om båda parter tänkt sig för innan ett sådant avtal upprättas. Kontrollera hos SKK eller SLBK vad som faktiskt är skäligt vid dessa avtal.

Försäkra din hund
Svenska Kennelklubben rekommenderar hundägare att både veterinärvårds- och livförsäkra valpen/hunden. En olycka händer så lätt, och ett besök hos veterinären kan bli en kostsam affär.
En levnadsglad hund utsätter sig för betydande risker!

Att läsa:
Hundägaren utgiven av Svenska kennelklubben
Leonbergerboken av Margareta Gustavson-Eskner och Ulrika Rogert
The Leonberger av Angela White The Leonberger av Guido Perosino
Il Leonberger av Guido Perosino
Der Leonberger Hund av Helga Schindler
Der Leonberger av Hannelie Schmitt/Gerhard Zerle

Rasklubben: http://www.slbk.com/index.cfm

 

 

Fler Artiklar Om Hundraser: 

• Riesenschnauzer
• Rottweiler
• Grand Danois
• Blandras
• Jack Russell Terrier
• Collie
• American Akita
• Siberian Husky
• Australian Shepherd

• Godis
• Mat
• Mys
• Agility tunnel
• Bada
• Pinnar
• Bollar
• Barn
• Att lära sig nya saker
• Åka bil
• Spår
• Springa
• Springa bredvid cykeln

• Tid - Har ni tid att ta hand om en hund? Ordnat med passning om ni är heltidsarbetande? Det är inte lämpligt att låta barn under 15 år ensamma gå ut med en Am.Akita, det är en stor och stark ras med mycket egen vilja. Har ni dessutom tid att lägga ner på all den miljö-, social- och lydnadsträning som behövs, speciellt de första åren?

• Hundvana - En Am.Akita är inte lämplig ras som förstahund om du inte har någon hunderfarenhet. Du bör kunna "läsa" hundar för att förstå varför din hund beter sig på ett visst sätt och vad din hund kommer att ta sig till i nästa sekund. Am.Akita är väldigt "finspråkiga", de är inte övertydliga när de pratar med andra hundar och förväntar sig att andra hundar är lika känsliga tillbaka.

• Engagemang - För att din Am.Akita ska växa upp och bli den trevliga hund de är, krävs det av dig som ägare att du tycker det är roligt att jobba med din hund. Det räcker inte med att bara gå promenader utan träning och viss aktivering är ett måste för att hunden ska fungera bra ihop med dig och övriga världen

• Konsekvens - Du bör veta vad och hur du ska träna din Am.Akita. Träna med mycket motivation och var bestämd och konsekvent så tycker din Am.Akita att det är lika roligt som du!

• Tålamod - En Am.Akita kan vara riktigt jobbig under sin pubertet....

Att tänka på - American akita

Om du funderar på att skaffa en american akita, tänk på att...

• Det kan vara en svårmotiverad hund och den kräver ett tryggt och stabilt ledarskap. Tålamod och kunskap är viktigt.
• Den har ofta svårt att umgås med andra hundar av samma kön och andra hundar som också är självsäkra.
• Vara noga med föräldradjurens hälsostatus.
• Rasen har stor jaktinstinkt och ser ofta mindre djur som byte.
• Besök gärna rasklubbens webbplats för mer information.