Idag är det 5 år sen jag kom hem med en pipande valp, 5 år sen som jag ville strypa den lilla söta pipande helvetes valpen. 5 år sen är inte så lång tid sen, om jag kollar på den här pipande hunden idag. 5 år sen är väldigt länge sen, om jag kollar på mig själv idag...

 

Det började för ca 8 år sen (eller mer?), jag hade det inte speciellt bra hemma, skolan orkade jag inte med. Det började en dag på hösten, halvvägs på bussresan. Det slog till som en blixt, jag kunde inte andas. Hjärtat slog fortare, det stannade och jag ville bara hoppa av bussen. Det gick inte. Jag led mig genom bussresan fram, jag hoppade av och mina steg kändes tyngre än innan. Benen ville inte riktigt åt det hållet, åt klassrummet.

 

Den här bussen gjorde att man alltid var försenad, ca 10min, men det var accepterat utav läraren, men för mig var det inte det - att komma försent till ett möte / lektion / buss eller vad som helst gick inte ihop i min hjärna. Man skulle vara på plats i tid, helst 10-30min tidigare ändå..

 

 

Jag vände om, jag tog nästa buss hemåt. 

Dagen efter åkte jag inte skolan, inte dagen efter det. 

Jag ville inte sätta mig in i samma situation igen, vad gör jag om det händer igen? Vad ser dem andra bussen? Vad tror / tänker dem? Vad händer om det kommer i klassrummet? Vad säger läraren? Vad säger kamraterna? Vad svarar jag?

 

Jag hoppade av skolan och fokuserade på mig själv, jag ville dock fortsätta vara bland folk - jag ville gå klart skolan! Jag sänkte kraven på mig själv och började i en annan skola, hoppade av! 

 

I den här vevan skaffade jag en hund, en liten valp. Min enda trygghet.

Han skulle få mig att komma ut, ensam - utan människor!

Jag hade en trygghet, en kompis som jag inte pratar speciellt mycket med idag. Som fick se mina värsta sidor, som fick följa med mig - nästan vart som helst. Han stod ut med att jag var speciell.

 

Jag hade samtidigt en person som tryckte ner allt jag gjorde, kändes det som. Som inte såg mina framsteg, som inte trodde på mig. Som bara såg det som hyckleri, som inte riktigt förstod mina tankar, känslor och mitt agerande. Som samtidigt påstod att jag var bra. 

Jag vart kluven. 

 

Det tog slut med "kärleken", jag försvann ifrån det onda. Trodde jag! Det vart bara värre. Jag försvann ännu längre bort, hittade en annan person. M kallar vi den här. M såg mig för den jag är, såg mina känslor. Såg min ångest, såg rakt igenom mig. Hjälpte mig att komma på fötter. 

Jag åkte tillbaka, där jag slutade. Försvann in i dimman igen. Trots att folk sa rätt saker, så gjorde jag fel.. Jag gick tillbaka. Jag mådde sämre. 

 

En annan trygghet kom in i mitt liv, en person som satte press på mig. Fick mig att se att det fanns ett ljus i tunneln. En människa som hjälpte mig på många sätt! Vi kallar den här personen för J, som i "jävligt bra".. 

 

Min älskade hund hade nu blivit 1år, kanske? 

Det som inte fick hända, hände. Jag fick säga farväl till min bästa vän - som följd mig genom dem värsta stunderna i mitt liv! 1 Oktober 2007 RIP Smokey! <3 Du är och förblir mammas nummer ett!

Jag gick ner mig totalt, sorgen tog aldrig slut. Tårarna blev blod. 

Samtidigt fick jag samma ord kastade emot mig. "Sluta grina, det hjälper inte". Och blickarna var värst. Men jag stannade kvar. Jag intalades att det var för det bästa, så över en natt bestämde jag mig för att inte visa sorg längre. 3 dagar fick jag sörja dig, min vän! <3

6 Oktober 2007 kom jag hem med den lilla pipande hund helvetet, dvs 5 år sen idag!

Nu kunde jag inte gråta pga sorg längre, jag hade ett liv som behövde mig. Jag fick vara stark, trots att hon motarbetade mig hela tiden. Det spelade ingen roll vad jag gjorde, hon pep och hon gick absolut inte att lämnas ensam, inte för fem sekunder.. Vilket gjorde det hela värre.

 

 

Ett halvår senare var jag ensam igen, jag och Zheeba flyttade till egen lägenhet. Där blev min resa lång. Alkohol missbruk, långa promenader. Nu fick jag sörja min bästa vän. När jag väl hade bearbetat den sorgen, kunde jag acceptera Zheeba. Då kunde jag se henne som en ny hund - hon var ju inte Smokey, hon var ingen lätt hund, hon krävde saker av mig. Hon var inte Han! Det tog tid, och än idag kan jag känna att jag inte har sörjt klart.. 

 

Samtidigt som ångesten biter i mig, hugger tag i min kropp, så måste jag vara stark. Samtidigt som det händer andra saker runt om. 

En person som vägrar ge upp, som jagar mig. Som hotar mig till livet, som vägrade försvinna.. Som inte bara gjorde mitt liv till ett helvete - utan även dem i min närhet. Jag lyckades dra mig ur den hemska karusellen till slut, men det krävdes många tårar och mycket annat. 

 

Jag har förlorat mycket på vägen, men även vunnit massor!

 

Jag vet att jag gjorde mycket dumt för alla dessa år sedan, jag vet även att folket i min närhet hade tålamod med mig. Annars hade jag inte haft dem i min närhet idag. Dem som inte gav mig positiv energi då, har jag ingen kontakt med idag. Jag tackar alla i min närhet, Annika framförallt. Som alltid fick sena telefonsamtal, med gråten i halsen eller informations samtal. J som fick ta så mycket skit för allt, men som ändå ställde upp. Hur dum jag än var, och hur mycket jag än höll på. M, som alltid fanns där när jag behövde höra vissa saker....

 

Idag kan jag blicka bakåt och skaka på huvudet, det är inte konstigt att man mådde skit.. Jag säger heller inte att det som hände var bara andras fel, jag gjorde x antal fel jag med.

 

För liiiiite mer än 3år sen, fick jag kontakt med en kille. Storebror till min bästa kompis från när jag var liten. Han bodde inte långt bort, så jag gick över och drack lite öl. Marcus skulle komma förbi framåt kvällen, och jag hade träffat han en snabbis några månader (?) tidigare, och då var man ju inte speciellt social. Tre hundar som sprang åt alla håll, och en annan person som inte ville svara i telefonen när man ringer. Så det var inte det bästa mötet. 

Den här kvällen, jag visste inte vad jag skulle prata om. Jag ville så gärna, men karlarna pratade ju. Vi skulle gå ut och handla nattmat, vi tog på oss jackor - men inte Marcus. Den här storebrodern då, han snodde min hund och hoppade runt med henne hela vägen och sa "är du schäfer", så att hon skulle skälla utanför folks fönster.. Jag går fram till Marcus och håller om honom... "Fryser du?" frågar han, jag blir chockad men samtidigt iskall i hela kroppen. Nehe?! Nej nej, skit it då, tänkte jag. "Nej, jag trodde du gjorde".. Kvällen blev inte mer spännande.

Ett par dagar senare (?) var "storebror" och Marcus på krogen, dem ville att jag skulle bjuda på kaffe sen - visst. Höll mig vaken, då var det bara storebror som kom. Marcus var hemma.. Vart var han? Vart hade han tagit vägen? Min riddare?!

 

Vi lyckades träffas ett par gånger..
Jag fick samtal från Amanda, hon ville att jag skulle följa med Marcus till dem i Kumla, och det gjorde jag. Efter mycket om och men. Och vägen hem.. Den längsta bilturen jag varit med om, från Kumla till Örebro.. När vi lämnade Amanda o Stephans lägenhet tog jag chansen, jag tog hans hand. Vi höll hand hela vägen hem. Vi kysstes godnatt, och jag kunde äntligen släppa tankarna på vad han höll på med den kvällen.. Eller kunde jag? Än idag får jag inget svar ur honom, varför han sa som han sa.... >_<

 

Efter att ha bott med Marcus ett par månader, så släpper lite utav ångesten. Jag känner mig trygg, på ett sätt som jag aldrig känt förut. Det här en kille som vill mig väl, på riktigt! Inget trams! 

Jag har gått från att knappt ta mig fram, till att börja i skolan - börja jobba. Hälsa på nytt folk, komma ut bland folk. Jag känner mig frisk! Eftersom att jag fortfarande några ärr kvar från den tiden, innan Marcus, så hjälper han mig att komma vidare - att växa och bli starkare! Min riddare, min älskling, min räddare! <3