Kort historik

Till sitt redan stora hundbestånd inskaffade Heinrich Essig en S:t Bernhardshane direkt från klostret med samma namn i Schweiz. Den blev parad med en vit/svart Newfoundlandstik och år 1839 föddes den första brokiga kullen av en ras som så småningom skulle utvecklas till Leonberger. Valparna i denna kull var vit och svart fläckiga. De hade ”bernadinernas” storlek (låt oss komma ihåg, att vid denna tid såg S:t Bernhardshund ganska annorlunda ut mot vad vi är vana vid idag; de hade storlek, men en otrolig smidighet och styrka för att kunna genomföra sitt ”arbete” i Alperna) och en önskvärd vaktinstinkt.

Efter fyra generationer med de egna ”nya” hundarna köptes åter en S:t Bernhardshane från klostret. Som betalning för denne hane lämnade Essig två ”Leonberger”-valpar, för att ett år senare få ett utlåtande från munkarna om hundarna. Enligt vad som sägs gjorde dessa två hundar succé på klostret genom att överträffa den egna uppfödningen på en del områden, främst läraktighet, uthållighet, styrka och vaktinstinkt.

Intresset för den nya rasen från Leonberg började nå över gränserna, och Essig använde för första gången en Pyrenéerhane (vilken omtalas som sällsamt vacker, långhårig och med mycket ädelt utseende) till sin stam. Vad som nu finns att läsa om denna ras vid tidpunkten i mitten av 1800-talet är, att den skapats för och ärvt de egenskaper Heinrich Essig önskat, nämligen storlek, kraftfullhet samt ett utmärkt spårsinne efter S:t Bernhardshunden och godmodighet, full trohet till sin familj/ägare, rörlighet och simglädje med påfallande uthållighet i vatten från Newfoundlandshunden samt vaksamheten och den goda synen från Pyrenéern. År 1846 föddes den valpkull som erhöll rasnamnet och som kom att likna lejonet i staden Leonbergs stadsvapen. Huruvida slumpen avgjorde detta eller ej, därom tvistar leonbergerfolk än idag.

Vid denna tid, från 1850 och senare, avlade Essig främst på hundar med en mankhöjd mellan 60 och 80 cm. Han föredrog vita eller silverfärgade hundar med svart mask. Men färgen övergick ju under årens lopp ibland till svartvitt, ibland till vit-svart-röda hundar och slutligen till allt fler rödbruna, guldgula och lejongula med svart mask.

Leonbergerskaran var på den här tiden brokig, och ur de ovannämnda färgerna kom även sandfärg, silvergrått (s.k. silvervarg); hundar med mycket svarta hårspetsar och gul botten (s.k. guldvarg).

Essig höll sig med många avelsdjur och leonbergern började höra talas om sig. Pressen spekulerade bl a med tanke på de stora färgvariationerna. År 1895 finner man t ex i Illustrierte Leipziger Zeitung: ”I vissa fall finner man snövita Leonberger med svart mask och mörka ögon, en del är dock röda med vita fläckar och åter andra är i det närmaste helt svarta”.

Efter 1870 började leonbergern bli något av en modehund, idag skulle den kanske kunna kallats för en ”inneras” för folk med gott om pengar. Valparna betingade ett pris av minst 100 Gulden. Heinrich Essig hade diplomatiska förbindelser som naturligt gav rasen en puff i den riktningen. Ett plock ur skaran ”högheter” som höll sig med Leonberger var bland andra hertig Fredrich av Baden, Richard Wagner, Bismark, kejsar Napoleon 111, Italiens kung Umberto, Siciliens Garibaldi och kejsarinnan Elisabeth (Sissy) av Österrike, som i sin ägo som mest hade 7 Leonberger samtidigt.

Leonberger exporterades till så gott som hela världen. Norge och Sverige fick sina första Leonberger omkring år 1885 och i samma veva skickades hundar till bl a en zoologisk trädgård i Belgien, till Turkiet och Jugoslavien, Nord och Sydamerika, Kanada, Afrika (där rasen lär finnas kvar än idag på olika ställen) och till Japan. Det påstås också att år 1894 exporterades inte mindre än 374 hundar av rasen till Ryssland. Utställningar började nu bli av intresse för rasen och år 1895 skriver en Munchentidning: ”Utställningens vackraste hund var gul-brun med svarta schatteringar, den såg ut som ett lejon, så praktfull och elegant”.

Självfallet fick Heinrich Essig och hans uppfödarkollegor beska kommentarer p g a rasens förhållandevis stora popularitet och framförallt för dess höga pris. I en gammal bok om stora hundraser skriver L. Fiedelmeier i sin rasbeskrivning om Leonberger: ”Att man genom hunduppfödning kan göra verkligt stora pengar, visar oss en man i Leonberg vid namn Essig. Det är bara att mixa ihop lite hundar av alla de raser och sedan kalla dem Leonberger. Då köps de till orimliga priser av överhet och annat. En sannerligen lukrativ sak!” Så fortsätter en ironisk salva om 3 sidor i boken för att avslutas med en rasbeskrivning bestående av 30 rader.

Den mest kände och framförallt mest omskrivne av Essigs hundar var hanen Marco. Marco var mycket prisbelönt och eftersökt av många, men ingen kunde lösa honom för det pris Essig begärde.

Efter Heinrich Essigs bortgång bildades år 1890 en intresseförening för rasen. År 1895 bildades den första egentliga rassammanslutningen med säte i Stuttgart. Albert Kull m fl upprättade samma år rasens standard och man räknar rasen Leonberger som renrasig först omkring år 1895. År 1897 omarbetades standarden och 1901 grundades ”Nationella Leonbergerklubben”, år 1908 omstrukturerad till ”Leonberger Club”. Nya omarbetningar av standarden gjordes åren 1922, 1938 och 1950. År 1955 blev ny standard godkänd av FCI, vilken i sin tur omarbetades 1964, 1973, 1978 och senast 1996.

Några ord skall också sägas om de problem som uppstod inom rasen både efter 1:a och 2:a världskriget. Efter första kriget förtäljer historien att endast 4-5 rasrena hundar fanns att tillgå för fortsatt avel, och basen var så smal, att man åter började korsa in de ”ursprungliga” raserna. Andra världskriget blev naturligtvis också en katastrof, vem kan hålla så stora hundar i krigstid? År 1945 föddes 5 kullar med tillsammans 23 överlevande valpar. Många insatser gjordes för att bevara ”lejonen” och år 1955 föddes 22 kullar med 94 överlevande valpar. Hoppar vi till år 1975 finner vi att 49 kullar fötts med tillsammans 296 valpar. Under 1980-talets början föddes ca 500 - 600 valpar per år i Västtyskland.

Veterinär J Vennholm i Sala ställde, på Stockholmsutställningen 1886, ut en hane vid namn Tell. Tell var stålgrå med vita tår och vit bringa och enligt uppgift född i Sverige år 1884. A Lindgren i Karlstad hade två leonberger - S:t Bernhardhundar som hette Björn och Flora. De parades och fick bl a en valp vid namn Björn. Denne Björn var svart med en liten vit fläck på bröstet. En hane, Barry, deltog på tidigare nämnd utställning i Stockholm. Han var vit med bruna fläckar och född i Sverige 1884 hos C V Blomqvist i Stockholm.

I Svenska Kennelklubbens tidskrift 1901 finns en illustration samt en rasbeskrivning från 1895. Under ”Allmänt utseende” kan man läsa: ”En hund, så stor som möjligt, hvilken imponerar såväl genom rik hårbeklädnad, god proportion mellan hufud och kropp, som ock genom angenäm färg och eleganta rörelser, ock som hos hvilken varje karikatur lutande överdrift är utesluten. Dess utseende låter mera sluta till brukbarhet och förstånd än åtskilliga andra, modet blott tjänande rasers. Lynnet är lifligt, hvarken för eldigt eller häftigt, ej heller dåligt och alls icke lömskt. Klokhet, tillgifvenhet och vaksamhet måste göra denna hund lika väl till en trogen vän och kamrat för människan, som till en energisk beskyddare av hennes lif och gods, liksom äfven hans rörlighet och uthållighet, förbundna med en vacker kropp och ett rikt hårlag, som gifver den största motståndskraft mot yttre inflytande, stämpla honom till en användbar ledsagare i vatten, till fots och till häst”. En vacker beskrivning som vi anhängare av rasen gärna skriver under på än i dag.

Sverige har haft en mycket positiv utveckling av rasen och idag håller våra hundar en mycket god internationell klass. Rasen har förvaltats av en ambitiös och duktig uppfödarkår. Idag företräds rasen av ett flertal uppfödare som utvecklat ett gediget raskunnande. Rasen har idag ett gott hälsoläge. Svenska leonberger har exporterats till framförallt våra grannländer, men även till USA, Kanada, Nya Zeeland, England, Tyskland, Italien och Belgien.

Personlighet karaktär

I den rasbeskrivning som antagits av FCI 1996 står det att leonbergern är en familjehund som under dagens boende och levnadsförhållanden skall vara en behaglig partner, som utan problem kan tas med överallt och som utmärker sig genom utpräglad barnvänlighet. Rasen skall varken vara skygg eller aggresiv.

Som sällskapshund skall rasen vara en behaglig, följsam och orädd följeslagare i alla livssituationer. Till de karaktärsegenskaper som krävs hör framförallt:
- Självsäkerhet och suverän oberördhet
- Måttligt temperament (med bl a leklust)
- Beredvillighet att underordna sig
- God inlärningsförmåga och uppmärksamhet

Ovanstående är en utmärkt beskrivning av rasen, men kan kräva en kommentar då somliga av ovanstående egenskaper kan synas svåra att förena i en och samma individ.

Vad gäller barnvänlighet så älskar leonbergern barn. Tänk dock på att ingen hund, av vilken ras det månde vara, kommer att tycka om barn, om den inte blir behandlad med respekt. Det är föräldrars och vuxnas ansvar att lära barn umgås med hundar. Lämna aldrig hundar och barn utan uppsikt. Att gå på promenad med en leonberger, kräver att barnet nått upp i tonåren och är moget för det ansvar som det innebär att själv ta ansvar för en hund

Vaktegenskaper omnämndes i tidigare rasbeskrivningar osm önskvärda på rasen. En kommentar om detta kan dock fortfarande vara på sin plats. Grundläggande rasegenskaper ändras ju inte i en hast för att man ändrar på ordalydelsen i rasbeskrivningen. Det har aldrig varit självklart att rasen skulle vara en utpräglad vakthund. Det är en stor variation på hundarnas vaktinstinkter. Vissa individer vaktar aldrig synligt medan andra har haft tydliga anlag åt det hållet.

Då egenskapen under rasens hela historia ansetts som önskvärd bör man vara medveten om att den finns även om du i vardagslag inte ser så mycket av den. Många leonbergerägare kan vittna om att deras snälla lite försiktiga tik blivit ett rytande "lejon" när mor eller barnen i huset utsatts för hot. Även motsatsen förekommer då ägaren är besviken för att hunden inte kommit till försvar i hotfulla situationer. Hundar i flock eller som har inhägnat revir vaktar oftast mer. Miljön spelar en betydande roll liksom ärftliga faktorer.

Självsäkerhet och suverän oberördhet är en egenskap som gör att leonbergern kan få för sig att den själv skall avgöra när man ska hälsa på främmande och liknande.

Måttligt temperament: En leonberger kan mycket väl tänka sig att sova bort dagen tillsammans med dig inomhus. Går ni på promenad har du en pigg och livlig följeslagare i skog och mark. Glädjefnatt infinner sig när älskade mattar och hussar behagar komma hem.
Leonbergern skäller när det kommer någon inom reviret, som oftast är tomten eller den närmaste omgivningen. Det är vanligt att leonbergern "pratar" med dig som ägare när den vill något eller är glad.
Det är mycket sällsynt att en leonberger betraktas som "skällig". En hund som lämnats ensam protesterar med att skälla! En nöjd hund skäller inte. Skallet är ett sätt att påkalla uppmärksamheten. Leonbergern liksom andra hundar behöver sin flock för att vara lycklig.

Beredvillighet att underordna sig är ett mycket utmärkande drag. Leonbergern är en signalkänslig hund. Rasen är mycket lättlärd och samarbetsvillig. Att observera är att en hund med denna karaktärsegenskap skall komma till sin rätt. En stor hund behöver en god uppfostran för att bli den rastypiska och underbara hunden som han var avsedd till. Det beteende den vuxna hunden uppvisar är en kombination av arv och miljö.

Vi har nu försökt att med ord beskriva de grundläggande egenskaperna som kännetecknar rasen. Då utrymmet är begränsat och hundarna individer så blir det en knapp bråkdel som berörts. Dessutom har vi människor mycket trubbiga instrument, när det gäller att rätt beskriva och värdera hundarnas själsliga förmågor.

Texten är hämtad ur Leonbergersällskapets Rasinformationshäfte (1996)

Leonbergern som arbetande hund

Leonbergern är myckte lättlärd, arbetsvillig och följsam. Redan som liten valp kan och vill den gärna lära sig enklare dressyr, såsom "sitt", "ligg" osv.

I rasens hemland, Tyskland, är leonbergern klassad som brukshund. Där tävlar man i alla disciplinerna, även skydds.

I Sverige har flera hundar tagit tjänstehundscertifikat och flertalet tävlar framgångsrikt i såväl sök, spår och rapport ända upp till elitklass och svenska landslaget. Det finns även de som funnit en utmärkt eftersökshund i leonbergern.

Under det första levnadsåret då motionen är begränsad, är det synnerligen lämpligt att gå valp- och unghundskurser. Man kan då leka fram leonbergerns härliga egenskaper och lära sig aktivera hunden på rätt sätt.

Idag gör vi mentalprov MH med våra hundar.

Texten är hämtad ur Leonbergersällskapets Rasinformationshäfte (1996)

Att köpa hund / leonberger
Nedanstående frågor bör du ställa dig innan du börjar planera ditt hundköp! Om du tvekar att svara JA på någon av frågorna så bör du vänta tills du har förutsättningar att erbjuda din hund det goda och trygga liv den har rätt till.

• Vill hela familjen ha hund?

• Har vi råd med hund?

• Kommer hunden att ha sällskap tillräckligt stor del av dagen?

• Är jag införstådd med att jag tar vård om en levande individ, som har rätt till god omsorg och omvårdnad under 10-12 år framöver?

• Har vi förutsättningar att fostra en stor hund?

Om du svarat JA på ovanstående frågor är det dags att ställa nästa fråga.

- Är Leonberger rätt ras för mig/oss?
Lite vägledning hoppas vi att du får när du tar del av Leonbergersällskapets rasinformation. Låt valpköpet ta den tid som behövs. Sök kunskap genom att besöka uppfödare (helst flera), besöka utställningar, se vuxna hundar och läs hundlitteratur. Du skall ju välja en livskamrat som du skall inleda ett förhoppningsvis långt förhållande med. Du skall också välja en uppfödare som passar dig och dina krav. Det kan inte nog betonas vikten av att man känner förtroende och tillit för varandra.

Att välja uppfödare
En ansvarsmedveten uppfödare är:

• väl insatt i rasens för och nackdelar.

• väl insatt i uppfödandets förutsättningar och har praktisk erfarenhet.

• införstådd med SKK:s grundregler, konsumentköplag, avtalslag, djurskyddslag och marknadsföringslag o.s.v.

Hunduppfödandet och hundägandet omgärdas av ett stort och mäktigt regelverk. Du skall alltså känna att du vänder dig till en kompetent person när du skall köpa din valp.

En ansvarsmedveten uppfödare kan redovisa resultat från sin uppfödning i form av utställningsresultat, statistik över utfall av röntgen och ögonlysning o.s.v. Du skall alltså känna att du vänder dig till en uppfödare som är intresserad av sitt resultat.

En ansvarsmedveten uppfödare kommer även att försöka ta reda på om du har förutsättningar att ta vård om och förvalta en av uppfödarens valpar. Du skall alltså känna att uppfödaren tar ansvar för hur valparna får det.

Att välja valp
Om du valt uppfödare med omsorg så ta gärna hjälp av honom/henne. Uppfödaren har följt sina valpar hela tiden och har säkert en viss uppfattning om personligheterna. Var så uppriktig som möjligt när du beskriver dina förhållanden, samt vad du förväntar dig av din hund.

Köpet
En valp får lämna sin uppfödare tidigast vid åtta veckors ålder.
En uppfödare i Svenska Kennelklubben levererar valpen med:

registreringsbevis, som är hundens identitetshandling
ett veterinärbesiktningsintyg som inte är äldre än en vecka och som bl a anger valpens avmaskningsperioder
ett köpeavtal, underskrivet av båda parter. Uppfödaren upplyser dig om valpen är vaccinerad eller försäkrad
anvisningar om valpens utfodring och skötsel. Det bästa är att valpen får äta det som den redan är van vid. Det är inte bra att byta foder titt som tätt, den kan göra valpens mage extra känslig
hund född efter 97-01-01 ska också vara ID-märkt när den lämnar uppfödaren.

Allt detta syftar till att öka köptryggheten och vetskapen om vad det är du köper.

Innan leverans ska valpen ha avmaskats minst två gånger. Alla valpar ska vaccineras mot såväl parvo som valpsjuka och smittsam leverinflammation (HCC). Parvovirusvaccin bör ges vid 8 veckors ålder, 12 veckors ålder och därefter en gång om året. Mot valpsjuka och HCC ges ett så kallat dubbelvaccin vanligen då valpen är ca 12 veckor. Omvaccinering sker vid ett års ålder och därefter vart fjärde år med dubbelvaccin.

Fodervärdsavtal
Ett fodervärdsavtal är ett delat ägarskap, där uppfödaren behåller avelsrätten till ett visst antal kullar. Många tvister mellan uppfödare och fodervärd hade kunnat undvikas om båda parter tänkt sig för innan ett sådant avtal upprättas. Kontrollera hos SKK eller SLBK vad som faktiskt är skäligt vid dessa avtal.

Försäkra din hund
Svenska Kennelklubben rekommenderar hundägare att både veterinärvårds- och livförsäkra valpen/hunden. En olycka händer så lätt, och ett besök hos veterinären kan bli en kostsam affär.
En levnadsglad hund utsätter sig för betydande risker!

Att läsa:
Hundägaren utgiven av Svenska kennelklubben
Leonbergerboken av Margareta Gustavson-Eskner och Ulrika Rogert
The Leonberger av Angela White The Leonberger av Guido Perosino
Il Leonberger av Guido Perosino
Der Leonberger Hund av Helga Schindler
Der Leonberger av Hannelie Schmitt/Gerhard Zerle

Rasklubben: http://www.slbk.com/index.cfm

 

 

Fler Artiklar Om Hundraser: 

• Riesenschnauzer
• Rottweiler
• Grand Danois
• Blandras
• Jack Russell Terrier
• Collie
• American Akita
• Siberian Husky
• Australian Shepherd