Riesenschnauzern (tyskans "riese" betyder jätte) härstammar från Mellaneuropas medeltida 

herdehundar, som senare genom fortsatt avel blev boskapshundar. De användes då som vallare och pådrivare av kreatursflockar längs landsvägarna till städer och handelsplatser i Sydtyskland.

När järnvägarna tog över dessa transporter blev boskapshunden arbetslös och höll på att dö ut. De hundar som skulle komma att utgöra riesenschnauzerns grund hade vissa likheter med mellanschnauzern som på den tiden var populär bl.a. som råttfångare. Detta bidrog sannolikt till att det fanns intresse att ta tillvara denna hundtyp.

Genom målmedveten avel lyckades man nå resultat genom inslag av andra raser. 
Mellanschnauzer, svart grand danois m.fl. har nämnts, men uppfödarna var här mycket förtegna.

 

 

Självständig ras

Rasen blev i början av 1900-talet populär i Tyskland som utställnings- och vakthund. Från 1908 uppträdde riesenschnauzern som självständig ras på utställningar och i de tyska stamböckerna, under de nästkommande åren mestadels under namnet "münchenerschnauzer". Rasens anhängare uppskattade dess arbetsglädje, livliga intellekt och tåliga kropp. Den visade också alltmer lämplighet som polis- och militärhund.

Efterhand åstadkom man en storväxt, strävhårig, robust och oöm brukshund - till utseendet en förstorad avbild av mellanschnauzern. I de tidiga svarta kullarna föddes det även grå hundar som oftast gallrades bort. Det fanns emellertid vissa uppfödare som behöll de grå valparna och började 
avla på den färg som numera benämns peppar och salt. Rasen utgörs därmed nu av de båda färgvarianterna svart och peppar och salt.

På 1920-talet fanns ett 60-tal avelsdjur av rasen på tyska statens hunduppfödningsanstalt. 1925 blev riesenschnauzern i Tyskland officiellt erkänd som tjänstehund och i Schweiz 1931. I Tyskland fanns det 700 skyddsutbildade riesenschnauzer 1938, samt 129 under utbildning. Efter andra världskriget var dock endast en spillra av rasen kvar i dess ursprungsland.

Riesen till Sverige

De första exemplaren av riesenschnauzern importerades till Sverige från Tyskland 1930. Rasen blev snabbt populär. En av de första kullarna som såg dagens ljus på Arméns Hundskola var just riesenschnauzer. Detta var 1936. Rasen nyttjades dels som patrull/bevaknings-, sök- och skyddshund, men mest framstående var den nog som rapporthund. De användes även som militära draghundar. Man kan i dokumentationen från Arméns Hundskola hitta ett flertal riesenschnauzer med mycket goda tjänstgöringsbetyg i rapporttjänst.

Riesenschnauzerns utveckling i landet bromsades upp under krigsåren, och 1947 kom öronkuperingsförbudet. Flera uppfödare upphörde som en följd härav med sin uppfödning och intresset för rasen tycktes under de följande åren minska avsevärt. Vid slutet av 40-talet registrerades ca 100 hundar per år. Det skulle dröja till början av 1960-talet innan riesenschnauzern lyckades återvinna - och därefter också kraftigt öka - sin popularitet.

Stor arbetsvilja, uthållighet och härdighet lade grunden till en utmärkt bruks- och tjänstehund, och med egenskaper som tillgänglighet, öppenhet och lagom hårdhet blev den även en trevlig sällskaps- och familjehund. Genomsnittliga antalet registreringar för svart riesenschnauzer under åren 2004-2010 ligger på i genomsnitt knappt 200 per år med 131 som lägst och 276 som högst.

Peppar och salt uppvisar under samma period ett snitt på 20 registreringar per år. Nyttjandet av utländska hundar i avelsarbetet var en förutsättning under rasens uppbyggnad, men begränsades med de regler som tidigare gällde för import. Sedan EU-inträdet har utländska hundars inflytande i aveln ökat. Detta har inneburit en ökad avelsbas.

Nuläge

Riesenschnauzern är en allroundhund som är väl lämpad för de aktiviteter som en brukshund förväntas kunna utföra.

Rasen har under alla år den funnits i Sverige deltagit i bruksgrenarna sök, spår, rapport, skydd samt IPO. Några har använts som tjänstehundar inom polisväsendet. Ett ansenligt antal används som tjänstehundar inom Räddningstjänsten och Försvarsmakten. Det kan nog uppriktigt sägas att riesenschnauzern lättast kommer till sin rätt som arbetande hund.

Rasstandarden anger en ”oförskräckt framåtanda” vilket kan vara en stor tillgång under belastande arbetsvillkor men även något av en utmaning att hantera i vardagen. Stora framgångar har dock nåtts både på SM och NM i bruks, och ett flertal har deltagit vid tjänstehunds-SM. Som draghund har rasen ett antal SM-vinster.