® Ras - Grand Danois

Publicerad 2011-06-10 22:52:00 « Hundraser,

Historia:
Vår moderna Grand Danois har enligt nutida kynologer fått sin form i Tyskland. Grand Danois är en ädel, lugn och värdig hund. En hundvärldens Apollo. Den är trogen sin familj och håller en viss distans till främlingar. Förfäderna till dag- ens eleganta Grand Danois var stora, tunga och ganska klumpiga stridshundar som kom till Mellaneuropa från öster under de keltiska folkvandringarna. Germanska folkstammar använde dessa stridshundar som vakthundar vid sina borgar. Även under romarnas erövringståg mot Gallien och Germanien fördes dessa doggar mot norr. Romarnas hundar kallades molosserhundar och kan liknas något vid dagens rottweiler. Som stridshundar och jakthundar var de mycket effektiva. Från 1400-talet förekom export av jaktdoggar från Storbritannien till kontinenten. Dessa hundar var för stora och tunga för att klara av storviltsjakten. Därför började man korsa in stora vinthundar, huvud- sakligen föregångare till dagens irländska varghundar och skotska hjorthundar. I Europa började så en rad furstar bedriva avel och avelsarbetet lade grunden till vår moderna Grand Danois.


Under 1800-talet gick doggstammen kraftigt tillbaka i Tyskland men genom Bismarcks stora kärlek för Grand Danois väcktes åter intresset för rasen. Under 1870-talet började tyskarna tycka att en hund med engelskt/tyskt ursprung inte skulle ha ett rasnamn som utpekar den som dansk. Olika namn som tigerdogge och ulmerdogge provades. 1880 kom första rasstandarden och man bestämde sig för namnet deutsche dogge. 1937 bestämde FCI att det står varje land fritt att själv bestämma rasnamnet. England och USA tog Great Dane, Tyskland givetvis Deutsche Dogge och Italien Alano. Det italienska namnet syftar på de ursprungliga doggarna - sk alaunt- troligen det mest riktiga.

Dagens Grand Danois är en okomplicerad hund som inte har specifika aktiv- itetsbehov som måste tillfredsställas. Den behöver inte valla, jaga eller träna avancerad dressyr för att leva harmoniskt.

Den behöver dock god omvårdnad, sällskap och promenader. Grand Danois är vänlig till sin natur, den vill bli klappad, ligga i sängen och sitta i knät (med sin bakdel). Genom sin storlek kan Grand Danois också fylla en vaktande funktion. Det räcker med att den visar upp sig för att hålla inkräktare borta.

En nyfödd Grand Danois väger 600-700 gram och vid ett års ålder väger en hane ungefär 70 kilo. Alltså en explosion i tillväxt och då förstår man lätt att första året är en känslig period. På grund av den snabba tillväxten är det mycket viktigt att valpen får tillräcklig vila och sömn, rätt utfodring och lagom motion.

En Grand Danois-valp skall inte motioneras i vanlig bemärkelse. Den skall giv- etvis få röra sig fritt, leka med andra jämnstora hundar, men allt under kontroll och inte i för långa tidsperioder. Hundens aktiviteter bör ske på underlag som är halkfria. Onödigt spring upp och ner i trappor bör förhindras. Hala golv bör täckas med stillaliggande mattor osv.



En mycket känslig period i valpens liv är när den byter tänder vid 4-6 månader. Då bör man inte utsätta valpen för ansträngningar i onödan. All vaccination i denna ålder bör undvikas. Det är inte ovanligt att den påverkan på valpen som vaccinet kan ge, kan utlösa skelettutvecklingsrubbningar. Ibland av sådan art att det inte går att kurera.

Viktigt för den växande valpen är också vad den erbjuds att äta. Nutidens Grand Danois-valpar har betydligt färre skelettutvecklingsproblem än tidigare. Detta beror bl.a. på att utfodringen är baserad på balanserade helfoder och inte hemkokt föda med diverse tillskott i felaktiga proportioner. Tyvärr finns fortfarande risk för felaktigheter i utfodringen genom att det balanserade hel- fodret också kompletteras med diverse tillskottsgivor. Något som leder till obal- ans i foderstaten.

Svenska uppfödares erfarenheter talar för att Grand Danois-valpar växer i lagom takt och med hållbart skelett som resultat, om de får ett vuxenhelfoder. Högenergifoder har av erfarenhet visat sig öka risken för alltför snabb tillväxt och skelettrubbningar som resultat. Tyvärr finns skiljakligheter i uppfattning mellan fodertillverkare och uppfödare i detta avseende. Fodertillverkarna vill påstå att högenergifoder är ett måste för storvuxna raser, något som lång er- farenhet av uppfödning av bl.a. Grand Danois talar emot.

Grand Danois är inte någon komplicerad ras, men man bör tänka sig för mer än en gång innan man köper en. Valpen blir stor och kräver utrymme och en fast, stark hand som vuxen. Fostran skall börja tidigt för att hunden som vuxen skall fungera bra. Alltför ofta kommer valpköparen åter när framförallt hanvalpen blivit 10-12 månader, för att man inte klarar av sin hund längre. Olater hos en dvärghund kan man hantera, men en stor Grand Danois som tillåts hoppa kan välta både folk och föremål. Eller en tuggande uttråkad Grand Danois som kan göra stora hål i både väggar och inredning.

Man måste som valpköpare vara beredd att gå valpkurser och enklare dressyr- kurser för att få en Grand Danois som sedan skall kunna fungera i det dagliga sociala livet.

När man bestämt sig för en Grand Danois bör man se sig om, försöka träffa hundar både hos uppfödare, på utställningar och andra tävlingar, för att se att det är just en sådan stor hund man vill ha.

En seriös uppfödare ser därefter till att man som valpköpare får all den inform- ation som behövs i form av noggranna matlistor och råd om skötsel. Även sedan valpen lämnat kenneln skall uppfödaren känna sitt ansvar. Enligt konsumentköplagen är uppfödaren medansvarig tills valpen fyllt tre år men förhoppningsvis känner uppfödaren ansvar under hundens hela liv.




Värt att veta:
Varje ras har sina egenheter och problem och vetskap om detta krävs för att man skall lyckas och trivas med sin hundras.
Grand Danois är en av våra mest snabb- växande raser. En valp väger 600-800 gram som nyfödd och på ett år är han- valpen uppe i cirka 70 kilos kroppsvikt. Alltså en kolossal explosion i tillväxt. Misstag under uppväxten i form av t.ex fel utfodring eller för mycket motion kan få förödande konsekvenser. Under senare år har de flesta uppfödare gått över till att enbart ge torrfoder och detta underlättar betydligt för valpköparen. Ännu finns dock risken kvar att valpköparen vilseleds av "goda" råd från andra än uppfödaren "en så stor valp behöver massor av tillskott". Alltså ett mycket felaktigt påstående.     

Lagom mängd torrfoder (kanske med lite filmjölk i för smakretning) så att valp- en ej blir för fet, ger bästa tillväxthastigheten och minsta skelettproblemen.

HÄLTOR

Överutfodring eller obalanserad foderstat i kombination med genetiskt pre- disponerande faktorer kan ge hältor av flera olika slag. Bogledshältor före- kommer (ej så ofta nu som förr - foderstaten är ju bättre nu) så kallad oste- ochondros, dvs en bit av ledbrosket lossnar från ledytan, en smärtsam process som gör att hunden haltar. I vissa fall läker skadan av sig själv, i annat fall tas den lösa broskbiten bort operativt. Armbågsleds- och höftledsfel är ovanliga på grand danois. Svenska Grand Danoisklubben rekommenderar avel enbart med hundar med friröntgade höftleder. Fel i tillväxtzonerna längre ner i benen före- kommer också och vid alla former av hältor bör hundkunnig veterinär upp- sökas. Det får inte förekomma fraser som "valpen är halt därför att den har växtvärk", en hälta är en varningssignal att något är fel!

MAGSÄCKSOMVRIDNING

De flesta hundraser kan få vad som populärt kallas magomvridning. Det är dock inte hela magsäcken som vrider sig, utan enbart övre delen (fundus) som gasfylls, utvidgas och ändrar läge, så att gasen ej tar sig ut. Hunden blir orolig, får spända bukväggar och försöker kräkas utan resultat. Orsaken vet man ej säkert, men stora matportioner, stor vattenkonsumtion, motion nära utfod- ringen osv kan utlösa omvridningen. Detta är ett mycket akut tillstånd. Åk genast till djursjukhus eller större veterinärklinik som har resurser att ta hand om och hjälpa hunden tömma magsäcken. Återfallsrisken är stor, varför en operation rekommenderas, en tid efter det akuta tillståndet, varvid magsäcken sys fast i rätt läge.

HALSINFEKTIONER
Dessa är mycket vanliga hos Grand Danois och ibland en av anledningarna till dålig aptit. Halsmandlarna blir ofta återkommande infekterade och slutligen brukar operation vara det som definitivt sätter stopp för vidare problem.

I övrigt är rasen relativt frisk och bör vara rätt ras för en intresserad.
Men som sagt, liten blir stor på ett år och utrymme krävs både inom- och utomhus åt en så stor hund.

ATT KÖPA VALP
Att skaffa hund, och av en stor hundras i synnerhet, fordrar ett noggrant genomtänkt beslut. Har man tid, plats och råd med en krävande hund som Grand Danois? Den som inte har erfarenhet av stora hundar bör köpa sin valp hos en uppfödare som har erfarenhet av Grand Danois. Då kan man hålla kon- takt och få råd och hjälp om det uppstår problem. Det är också oftast lättare att lyckas med en tikvalp för förstahundsägaren. En hanvalp kräver fastare hand och får också lättare skelettproblem under uppväxttiden.

FOSTRAN
Fostran är inte detsamma som dressyr och skall börja från första dagen i det nya hemmet. För att man skall ha glädje av en stor hund krävs att den är har- monisk med ett visst mått av lydnad. En fast, konsekvent behandling kombi- nerad med mycket beröm är viktigt. Grand Danois har ett stort behov av kroppskontakt med sin ägare och kan sitta i timtal i med huvudet i knät för att bli klappad. Att slösa med klappar och smekningar är inte att skämma bort. Valpen har stor förmåga till inlärning så länge inlärningen bygger på beröm. De så kallade valpkurserna som anordnas av brukshundsklubbarna och andra hundorganisationer är utmärkta för både valp och ägare. En stor hund som en Grand Danois får aldrig visa aggressivitet mot människor eller djur och sådana tendenser skall genast bestraffas så snart de dyker upp. Det händer att en unghund prövar om den kan ta befälet och då gäller det att göra klart för honom att husse eller matte är hans "flockledare".

UTFODRING
Varje seriös uppfödare lämnar med en matlista för valpen. Var noga med att följa dessa anvisningar och lyssna inte på "goda" råd från människor som inte har erfarenhet av rasen. De flesta valpar föds upp på ett väl sammansatt full- foder. Tillsats av kött och vitaminer samt mineraler rubbar ofta den rätta balan- sen i negativ riktning. Blötlägg alltid torrfoder ordentligt i varmt vatten och ge inte hunden fodret torrt.

Var noga med att hålla bestämda mattider och låt inte överbliven mat stå framme då detta befrämjar dålig aptit. Utfodra i ganska grund matbunke där hunden kan bita över maten. Grand Danois avskyr djupa bunkar där de lätt biter sig i läpparna. Se även till att hunden har lugn och ro vid maten och motionera inte timmen före eller efter maten.

Tyck inte att utfodringen verkar enformig. Hunden mår bäst av en välbalan- serad kost utan tvära foderbyten. Friskt vatten i ren skål skall alltid finnas till- gängligt. Mjölk har en lösande inverkan på magen hos de flesta hundar och bör därför undvikas.

MOTION
Valpen skall ha möjlighet att röra sig fritt varje dag men får inte överansträng- as med promenader eller allt för hårdhänt lek med äldre eller större hundar. Korta promenader i koppel för att vänja valpen vid trafik och främmande miljö- er är viktigt under uppväxttiden. När valpen blir äldre kan motionen ökas men en Grand Danois är inte färdig för kraftigare motion före ettårsåldern.

Grand Danois har överhuvudtaget inte ett så stort motionsbehov som en del brukshundsraser, men det är viktigt att den kan springa lös dagligen då den ofta själv reglerar sitt motionsbehov. En hund som alltid går kopplad blir ofta aggressiv mot andra hundar.



Färger:
Som alla andra registrerade hundraser har även Grand Danois en officiell ras- standard som bl. a. beskriver den tänkta idealhundens exteriör, temperament och rörelser.

En viktig ingrediens i exteriörbeskrivningen är färgen, i synnerhet för vår ras då standarden klart anger fem färger som godkända och accepterade. De fem färgerna är gul, tigrerad (randig), blå, svart och harlekin (svart och vitfläckig).

Nedan följer några kommentarer till rasstandardens avsnitt om Grand Danois- färger.

GUL
Standarden säger: Färg från ljust till djupt gul, svart mask är önskvärd. Fel: gulgrå, gulblå, isabellfärgad eller smutsgul färg. Inte önskvärt är små vita tecken på bröst och tår. Diskvalificerande fel: vit bläs, vit krage, vita tassar eller "strumpor" eller vit svansspets.
Rasstandarden medger alltså en ganska stor variation när det gäller "gulheten" i färgen, från mycket ljust gul till varmt gul- röd. Det röda får dock inte betyda att

färgen påminner om färgen hos t ex Irländsk Setter eller Rhodesian Ridgeback. Det är ganska vanligt att man ser "sotiga" gula Grand Danois, dvs hundar med mycket svarta stickelhår, främst på front och ben, vilket gör att hunden ser sotig ut. Detta är att betrakta som tillåtet men inte önskvärt.

 

TIGRERAD
Standarden säger: Grundfärg från ljus till djupt guldgul med svarta helst jämna och klara strimmor i revbenens riktning. Svart  mask är önskvärd. Fel: silverblå eller isa- bellfärgad grundfärg, urtvättad tigrering. Icke önskvärt är små, vita tecken på bröst och tår. Diskvalificerade fel: se gula.
Även bland de tigrerade erbjuder ras- standarden stor variation, från mycket tät tigrering som gör att hunden vid en snabb titt nästan ser ut att vara helt svart, till

hundar med mycket glest mellan ränderna. Viktigt är att bottenfärgen är klart gul i någon nyans och att ränderna är så mörka och tydliga som möjligt. Hos tigrerade tikar kan i bland ränderna se utsuddade ut, "rosiga", det beror på hormonella förändringar i samband med tikens löpperioder.

 

BLÅ
Standarden säger: Färgen skall vara helt stålblå, vita tecken på bringa och tassar är tillåtna. Fel: gul- eller svartblå färg. Diskvalificerande fel: blå hundar med vit bläs, vit krage, vita "strumpor" eller vit svansspets.
Det finns väl inga blå hundar säger säkert "vän av ordning". Om man med blå menar marinblå, himmelsblå eller dalablå så stämmer det helt klart. Färgen hos blå
Grand Danois kan variera från ljust dammgrå till mörkt stålblå. Ordet "blå" har kommit att bli betecknande för en speciell färgvariant inom vissa hundraser, t ex bluemerle (Collie) och blueroan (Cocker Spaniel) eller som en del av rasnamnet t ex Basset Bleu de Gascogne.

 

 

SVART
Standarden säger: Lacksvart, vita tecken är tillåtna. Hit räknas också s k "mantel- teckning" där det svarta skall ligga som en mantel över hela kroppen. Vitt kan före- komma på nosparti, hals, bröstkorg, buk, ben eller svansspets. Fel: gul-, brun- eller blåsvart färg.
Till skillnad från gula, tigrerade och blå Grand Danois tillåts betydligt mer av vita tecken och fläckar hos de svarta utan att för den skull räknas som fel eller inte önskvärt.

 

HARLEKIN
Standarden säger: Grundfärgen ska vara rent vit, om möjligt utan några stickelhår, med över hela kroppen jämt fördelade, oregelbundna "sönderslitna" lacksvarta fläckar. Fel: Blågrå, stickelhårig botten- färg, större andel gulgrå eller blågrå fläck- ar. Icke önskvärt är små grå eller bruna fläckar. Diskvalificerande fel: vita hundar utan några svarta tecken (albinos) samt döva hundar. Hundar som har överväg- ande blå, grå, gula eller eller tigrerade fläckar. Hundar med grå bottenfärg och svarta fläckar.

Förutsatt att rasstandarden följs är det främst en fråga om personligt tyckande och smak beträffande harlekinfärgen. Liksom hos de tigrerade finns det ett stort spektra, lite ränder/fläckar - mycket bottenfärg eller mycket ränder/fläckar - lite bottenfärg. Det viktigaste är i alla fall att det hos harlekin är kolsvart och kritvitt som gäller.



Gemensamt för alla färger hos Grand Danois är att de förändras flera gånger under hundens livstid. I de allra flesta fall finns naturliga förklaringar t ex ålder, löpperioder, pälsfällning, solsken men ibland kanske sjukdom vara orsaken.

Förutom de fem färgerna som är godkända enligt svensk och internationell ras- standard händer det allt som oftast att man "på sta'n" stöter på Grand Danois i andra färger och färgkombinationer. Dessa hundar ger säkert sin ägare mycket glädje som sällskapshundar men det bör påminnas om att dessa hundar, enligt Svenska Kennelklubbens bestämmelser, har en "icke godkänd färg" och därför är diskvalificerade att premieras vid utställning.

 


En film du måste se är "Marmaduke".


Rasklubben: http://www.sgdk.se/
 
 

Fler Artiklar Om Hundraser: 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Välkommen


Undersköterska, med inriktning på psykiatri. Levt med social + agora fobi i ca 10 år. Sambo. ADHD. Paniksyndrom. Har hundar, katter & Kanin. Boogeyman under sängen. Vill men gör inget. Mamma. Ångest+Depression syndrom.

Follow on Bloglovin

bloggar

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela