Jag är mammas yngsta unge. Jag har då en syster och en bror. En syster som blev diagnostiserad med borderline och adhd, som jag inte träffat så mycket under min uppväxt utan det har blivit sen jag fyllde 18 som man fått bättre och bättre kontakt med henne. Bror min, diagnostiserad med Asperger, har jag vuxit upp med och försvarat när jag gick upp till högstadiet. Vi hade syskonbråk men vi var ändå kompisar, vi spelade mycket dataspel tillsammans innan han flyttade hemifrån. Efter det har kontakten sinat ut i sanden, vilket är otroligt tragiskt :(

 

 

Förra året firade jag jul, tillsammans med hela familjen. Det var mamma, Anders, mormor, syrrans alla tre ungar, brorsan och Zheeba. Den enda som jag tyckte saknades var morfar, annars var det hur mysigt som helst, vi har inte firat jul på det viset på över 10 år. Men efter det julfirandet har hela kontakten med min syster runnit iväg, hon försvann och hörde inte utav sig. Jag skrev till alla jag kunde tänka mig, att jag skulle ringa polisen om hon inte hörde utav sig, och till slut gjorde hon det. Hon var tvär förbannad, hennes kompis hade gjort inbrott i hennes lägenhet här nere (hon har då flyttat upp mot norrland nånstans, till ungarnas pappa) så jag och mamma beslöt oss för att ta itu med hennes lägenhet, rensa ut allt som var av värde och behålla det. Inget tack och ingen tacksamhet!

 

Jag samlade på mig ungarnas häften ifrån dagis, där deras teckningar och bilder fanns. Den yngsta ungen, som inte var mer än 4-5 månader gammal sist vi såg henne, har vi inte mycket vetskap om men jag hittade ett halsband som hon fått av sin pappa och det behöll jag, det bär jag med vetskap om att ungarna är värdefulla för mig. 

 

Vanliga brev, sms, telefonsamtal, ingenting utav det har gått fram på flera månader. När man sen får tag på syster så får man nästan höra hur värdelösa vi är som inte hört av sig när ungarna har fyllt år (trots att mamma och mormor skickat både brev och paket till dem) och jag orkade inte hålla det samtalet i lugn och ro, jag kände endast för att skrika och ifrågasätta henne. Men istället för det så kortade jag ner samtalet och sen dess har jag inte hört hennes stämma.. 

 

 

Vi fick sen höra att hon skaffat facebook, kanske kan man få en bättre kontakt nu? Kanske man få svar på alla frågor? Jag skrev till henne men fick inget bra svar, det var ett märkligt svar, och hon tyckte att vi var knäppa som inte hört av oss till henne via facebook. Men vi har ju inte vetat om det?! Jag skickade en vänförfrågan som blev nekad, hon hörde av sig till mamma och ville att mamma skulle skicka över bilder på ungarna från datorn. Jag hjälpte mamma med detta, och jag får sen ett meddelande ifrån henne där hon tyckte att jag skulle skicka över bilder, eftersom att mamma inte svarat. Jag skrev bara tillbaka att mamma skickat över mail till mailadressen som syrran själv hade skrivit in.

 

Idag får jag också höra att syrrans äldsta har ringt till min styvfarsa och önskat god jul, frågat efter mormor och en bil som styvfarsan lovat honom, men lite svårt nu när det är en bit bort. Syrran kommer ihåg numret till honom, då det är ganska enkelt och vi har haft det i snart 13 år. Det var riktigt kul att höra, den ungen är allt för go! <3 Men jag kan ändå inte sluta fundera på varför syrran då inte tagit telefonen för någon minut och fått numret till både mamma och mig? :/ Jag förstår inte riktigt!

 

 

Sådär, pratat med sjukgymnasten och även bokat tid hos en läkare. I nästa vecka, för att påbörja utredning med röntgen och hela köret. Den här svanken, kan man inte bara byta ut den? >_<

 

Vart tipsad om en undersökning, av Annika, och vart rätt så häpen. Nog för att man vet att det är många, unga som gamla, som har psykisk ohälsa så är det inte lika omtalat som tex huvudvärk. 

Gå in och läs om den här undersökningen, läs om andra medier som har tagit upp #mådåligt, läs och lyssna på andras berättelser och framförallt:  dela med dig av din psykiska (o)hälsa. 

 

 

För att läsa mer om detta, gå gärna in på deras hemsida --> Sveriges Radio P3 - #mådåligt

 

Jag har, i mina yngre dagar, skrivit och spelat in låtar. Det vart som min terapi. Och visst, jag saknar det ibland. För min sista låt var nog den bästa, även om texten kunde varit bättre. Men det var bättre förr, när man kunde skråla bäst tusan man ville. 

 

Den här låten, den sista jag spelade in, publicerades 7 Januari 2009. Det är snart 4 år sen. Det har hänt mycket i mitt liv sen dess.. Men visst, det finns inget som hindrar mig från att börja skriva texter igen, eller skriva av mig. Men nej, något tar emot inuti! 

 

  Sen finns det självklart låtar som jag är mindre nöjd med, och idag skäms jag nästan för dem flesta. Men! Man måste lära sig acceptera det som varit och gå vidare... Någon gång i livet.

 

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

Jag blir förvirrad av attityden, av orden, av allt. Jag förstår inte hur man kan göra på det sättet? 

 

Jag kan sätta mig in i hennes situation, till 25%, resten går inte. Varför?

Vi får väl se om det blir några svar på våra frågor..

 

 

Trots att vi lever i en teknisk vardag så verkar vissa telefoner, communitys etc, bara fungera åt ett håll. Är det så det ska vara, eller går det att förändra? Är blod tjockare än vatten, eller är det tvärtom? Det hugger i hjärtat när jag ser dig, när jag får höra något nytt och jag blir alltid lika irriterad. Det finns vissa saker man absolut inte ska göra. 

 

 

Jag kan förstå om du tycker att det är vi som har gjort fel, jag kan förstå att du inte hör av dig. Men att bara försvinna i det tomma intet fungerar inte, du kommer fram tids nog ändå! 

Men att göra klarspråk, att du inte vill ha med vissa personer att göra längre - för att släppa det gamla och gå vidare, för att sedan ta kontakt med dem igen - det är sjukt, sjukt! 

 

 

Det finns ganska mycket som kan ge mig fruktansvärda ångestattacker, det finns få saker som irriterar mig så mycket som svek gör. Dubbelmoralen som kryper fram när man pratar om att blod är tjockare än vatten, sen beter sig som att blodet som rinner i personens kropp är gjort på gift. Gift som kryper genom kroppen och får personen att agera på ett väldigt märkligt sätt. 

 

Logiskt tänkande finns inte, respekt, hänsyn - dem orden hör inte ens hemma i det här! 

 

 

 

 

 

Om du delar DNA med en person, betyder det inte att ni är familj. Inte i min värld iaf! Det finns många människor i mitt liv som jag anser är mer familj än mitt egna DNA. Sen finns det alltid undantag, och dem behöver jag inte ens nämna!