Så mycket som jag lidit dem här 8 månaderna har jag nog aldrig varit med om tidigare. Ett dödsfall kommer fort och man är aldrig beredd, men det vänjer man sig vid. Om man bryter något ben så går det att läka. Men när själen har spruckit, när ditt psykiska mående sviktar på bergsklippan finns inget annat än att göra det som du egentligen tycker är kul. Det behövdes en semester från jobbet, skeppet behövde sjunka längre ner än botten och fastna där ett tag innan någon hissade upp det mot ytan igen.

 

Jag behövde höra "Fokusera på det som du tycker om", "gör något kul, tänk positivt".. Etc. Jag behövde fokusera på mina djur, jag behövde spendera dygnets alla timmar med dem. Då skulle jag komma tillbaka - jag har gjort det förr och stiger mig upp igen!

 

Jag slogs tillbaka..

Jag åkte ner på botten när allt hände, jag fann styrkan och kunde komma tillbaka till jobbet. Jag tog semester för att vila upp mig inför sommaren, och pang så var ja längre ner än tidigare. Jag såg inget ljus, jag såg bara alla måsten och jag såg allt negativt. Det enda ljusa jag hade var Zheeba, och även där såg jag mörkret. 

Jag njöt aldrig till 100%, jag vände på steken och beslöt mig för att ta en dag i taget. Gick tillbaka till jobbet och här är jag, tre arbetsdagar senare, och känner mig mest förbannad. Aggressiv! 

En ilska inom mig som jag aldrig känt tidigare. Det känns som att jag står på bergsklippan och kan hoppa på alla som försöker trycka ner mig igen! Istället för att vara lagom, så känns det som att det bara är jag som kan sätta gränserna. 

 

Det blir vad man gör det till !

 

Och efter två helt underbara dagar med hundarna och ett bra stöd så kan jag nu satsa på att känna mig starkare. Och dit kommer jag komma, det vet jag! Men jag tar en dag i taget och håller alla tummarna att jag inte faller tillbaka när arbetsdagarna blir längre. 

 

.. Det negativa jag ser i mitt liv just nu, som jag själv tänker ändra på, är kontakten till min bästa vän. Hon har accepterat, respekterat och tagit hänsyn till mitt mående och nu ska hon få tillbaka det! Det finns inget som jag inte skulle kunna göra för denna kvinna! 

 

Oh! FÖRRESTEN!

 

Medans jag satt ute hos Mia så kom dåren runt husknuten, hundarna såg han inte men jag och Mia. Han såg att Mia inte var själv (Jag tror dock att han redan visste att jag satt där och var tvungen att visa sig) och vände på klacken. Cheva fick upp spåret efter han och stack som en avlöning! Jag sa åt Mia att hålla koll på Långöra och så gick jag efter, bestämda steg. Inte fan ska han komma här och tro att han kommer undan helskinnad. 

Jag möter hans jävla solglasögon när han går emot mig efter att jag fått Cheva åt rätt håll, vilket gick ovanligt fort! Så går jag mot han och undrar vad fan han håller på med. Han har inget på den sidan att göra, och att han ska hålla sig så långt borta från mia som han kan! Han visste att hundarna var lösa (Han lär ha hört hundskallen). Det gjorde mig förbannad, och så spelar fanskapet dum. Och jag höll hårt i tanken att inte röra honom, Marcus kunde ha sett alltihop om han hade haft ordentligt fönster och inte med mönster på. Men jag klarade mig. Jag sa ifrån, satte ner foten! Ordentligt. Och hoppas att han förstått budskapet!

Här i Kvarntorp har han inget att hämta, psykopat äckel!