Jag har påbörjat ett brev till djävulen, där jag skriver ur mig allt som jag vill säga till fanskapet. Det enda positiva är att det, när det är färdigskrivet, brännas upp och jag ska njuta av varenda sekund! 

 

Aldrig att han ska få veta vad han fått mig att känna, men jag vill ändå att han ska få veta.

Dubbelt? Må så hända, men det här är något som jag måste gå igenom. Ännu en fas..

Jag gick från livrädd och isolerad, panikslagen, kränkt, till irriterad, förbannad, till hämndlysten, till ledsen, till saknad, till där jag är nu.. 

 

Självklart vill alla offer att gärningsmannen ska veta hur dem känt sig, men jag vill inte att han ska få den glädjen. Psykopater ska inte få veta deras triumf - han ska aldrig få veta hur det har fått mig att må - mer än det jag kan berätta under en eventuell rättegång. Och det har jag också i huvudet - vad händer, måste jag sitta och titta på honom? Måste jag få känna hans blickar? 

Idioten tror ju att han går fri.. 

 

Nej, så mitt råd till mig var själv var att skriva av mig. Precis som med Uffe, när jag fann honom livlös, så måste jag få ur mig till honom. Och endast honom. Men skillnaden nu är att den här människan lever, och jag vill inte ha med honom att göra - därför bränner jag brevet sen!