.. Imorgon är det dags, sömnen håller sig långt borta. Jag försöker att inte tänka på det, jag försöker hålla mig sysselsatt. Men det går inte.. Sen jag fick påminnelse smset imorse har hjärnan vandrat åt morgondagen --> Det är dags att börja min stora resa med att byta kontakt, från Maja i Lindesberg (som jag haft i 8-9år) till någon okänd på ny plats, ny miljö! Jag vill verkligen inte!! 

Jag försöker intala mig själv att imorgon är det bara en ny kontakt som kommer ta puls, blodtryck och vikt - inte samtalen.. Men det är starten på något nytt, något utan min trygga famn. Min älskade skyddsängel, en människa som jag anförtrott mig åt i flera år ---> som har följt min resa från att inte gå ut ensam, sitta med panikattacker hela nätterna, till att jobba obegränsat.. Den resan har varit jävligt lång, det har hänt massor under dem här åren..

 

Jag har inga problem att åka till Lindesberg, det är snarare tvärtom! Jag ser det som en utmaning och en lättnad. Men då ska dem splittra på det, dem ska riva mitt skyddsnät --> Men jag är så oerhört tacksam för att Maja aldrig ger upp! Hon är med mig och kämpar emot högre makter, hon säger att hon kommer finnas vid min sida tills hon inte orkar längre. Vi har något speciellt...