Herregud, jag som bara skulle ta det lungt.. Det slutar med långa telefonsamtal med mitt egna kött o blod. Ena samtalet får man knappt prata, bara lyssna och svara på frågor.. Haha syrran har inte förändrats något märkvärt iaf ;) Mycket prat och skratt, som vanligt - och det behövdes!

 

Sen prata jag med min älskade mamma som står stark när hennes barn sakta klättrar upp groparna. Så jävla glad att jag har henne som mamma. Det ska man vara, även om jag inte varit snäll alla gånger. Men hon har stått kvar iaf, och hon har kämpat sig igenom vårdnadstvister och skitsnack. Och hade hon inte älskat mig så hade hon inte gjort det.. 

 

 

Blod är tjockare än vatten, säger dem. Men ibland undrar jag.. Jag älskar vissa människor starkare än mitt egna kött o blod, och visst - det kanske har och göra med att vissa känns mer som familj?! Och då syftar jag på min fadersgestalt, min pelare i stormen - Mr A! Underbarare karl får man väl leta efter? Som står vid mammas sida och stöttar henne igenom allt skit som vi drar in henne i..