® Det slutar inte..
- Vart är han?
- När kommer nästa smäll?
- Har han skrivit något?
- Har han sagt något till någon?
- Vad har han isf sagt?
- Kommer jag stöta på honom nu när jag går ut? Och vad händer då?
- Om jag inte stöter på honom, stöter jag då på någon som vill veta min historia?
- Om jag börjar jobba, kommer han försöka något på jobbet?
- Om jag går här, ser han mig då?
- Finns det något som jag skrivit som han kan sätta dit mig för?
Frågorna som finns i min skalle är fruktansvärda, dem tar död på mitt leende. Och ibland känns det som att det aldrig kommer ta slut. Det är ett enormt eko som inte vill försvinna!
Jag vill inte dö, men jag vill heller inte leva såhär!
- Jag är livrädd för att gå till tvättstugan
- Jag är livrädd för att åka till någon affär i närheten
- Jag är livrädd för att vara ensam
Jag är redan så långt ner på botten som jag kan komma, det har gått så långt att jag skrattar åt vad han gör/säger. Det är patetiskt, men det hjälper mig inte ur den här gropen. Visst, det finns säkert en ljus framtid - där jag inte är rädd längre, men just nu är det inte så jävla lätt att se det!
Mitt mål är att komma tillbaka till jobbet senast mitten av december, men jag hoppas verkligen inte att det här gör det svårare.. Jag har ett mål, och för att nå det målet gäller det att jag bearbetar det här så jag kan gå vidare och bli starkare och klara av alla frågor som blir..
Det är ett ständigt krig inombords!
Vad är jag rädd för?
Om jag skulle stöta på honom, vad skulle kunna hända?
Jag har mina teorier, och oftast är dem värre än verkligheten.. Det kan vara det som gör det hela så jävla svårt..
- Flytten från Lindesberg till Hallsberg har krossat mig redan. Och jag har försökt få tag i någon i Hberg men ingen ringer tillbaka, inte ens svara på ett mail. Inte ens boka en läkartid. Hela min trygghet har krossats och alla chefer tycker att det är helt okej! Det är okej att splittra en skör själ för att det kostar pengar. Min trygghet som jag har haft i 8-10 år.. Borta med vinden!
Jag tycker det här är skit svårt, jag vill bara säga fuck it till allt och inte gå ut, inte prata med någon. Helst inte träffa någon alls. Jag känner mig äcklig och smutsig.. Jag känner mig krossad - som en trampad insekt.'
MEN den andra sidan av mig säger - ge inte upp! Låt inte den här lilla horungen krossa dig, låt inte han vara anledningen till att du känner så här, låt inte han vara anledningen till att du förlorar jobbet och ditt välmående! Sträck på dig och gå rakt,
Jag vill att folk ska veta.. Samtidigt så vill jag inte det.
Jag vill svara på alla mail, men jag vill inte. Det tjänar ingenting till, han fattar ju inte iaf. Polisanmälan är den enda rätta vägen. Samtidigt känns allting så overkligt, som ur en film. En dålig jävla film!
Jag får panik bara av tanken att gå ut ur lägenheten, gå ut på balkongen. Åka iväg nånstans är det värsta jag vet just nu, men jag måste!
Idag tog jag beslutet att ringa brottsofferjouren och fråga om jag kan komma på torsdag dag, eller något.. Se om man kanske kan få ur sig lite med folk som vet vad man kan göra. Men resan dit, vara där, vad är det för människor? Dem kanske känner honom? Dem kanske inte håller sin tystandsplikt? Resan hem? Det stavas PANIK !
Jag vill inte dö - men jag vill heller inte leva så här!
Dem enda jag kan lita på, utan att tvivla är dem som har ställt upp för mig den här tiden. Annika, Mia, Marcus och Maria, familjemedlemmar räknas också in där!!
Ja, jag har lärt mig något. Jag har lärt mig att lyssna på vad folk i min närhet säger åt mig, ta ett steg tillbaka och lyssna en gång till. Grubbla en stund. Jag behöver inte fler vänner, jag har redan dem bästa jag någonsin kunde tänka mig! Dem har ställt upp på olika sätt och utan att jag ens har bett om det. Dem har visat mig att dem verkligen bryr sig. Det jag säger till dem, det stannar där!
Jag har lärt mig att tänka innan jag öpnnar käften. Jag kan INTE lita på alla människor, även om jag kanske anförtrott mig till dig tidigare så är det här något som har läxat upp mig. Man ska inte involvera sig i andra människor - framförallt inte nya!
Jag är så förbannat jävla, oerhört, evigt tacksam för allt ni gjort.
