® Bättre sent än aldrig!

Publicerad 2014-05-14 12:33:52 « Personligt,

Jag har jätte svårt att låta telefonen vara, jag vill gärna vara tillgänglig 24/7. Hör jag inget från vissa människor i mitt liv, saknar jag dem ännu mer - oavsett om jag vet att dem har fullt upp eller inte. Dem kanske sover, jobbar eller pratar i telefonen. Jag har haft abstinens, och paniken infinner sig när telefonen har dåligt batteri. 
 
Men den senaste veckan har varit nyttig för mig. Jag har arbetat med mig själv, att fokusera och intala mig själv att inte kolla telefonen ofta. Att inte svara på allting, fast impulsen gärna vill. Men till vissa vill jag faktiskt svara på en gång, jag vill ha kontakt med dem 24/7. 
 
I måndags var ingen bra dag, igår jobbade jag, men efter att Marcus var här en sväng så lät jag telefonen ligga i sovrummet och kände inte alls för att titta på den. Jag är nöjd ändå, jag kände ingen abstinens, jag kände mig inte tvungen att gå och kolla om han skickat sms, eller om jag hade missat samtal.. Jag sket i det, likadant känns det idag. Jaha, skickar någon sms så kan dem inte räkna med att jag svarar på en gång - just därför skickar man meddelande, för att framföra sitt meddelande och personen kan läsa det när den har tid. Samtal, ja visst kan man prova ringa, men har personen annat för sig så är det inte säkert dem svarar för det..
 
Men nu känner jag mig mer tillfreds med mitt beslut, sen återstår det att se hur länge det håller. Men just nu känns det skönt, att inte titta på den hela tiden. Även om jag gärna vill, för att ha kontakt med vissa. Men jag sätter mig och hundarna i första rummet. 
 
 
 
Den senaste veckan har varit lärorik, fullt med dåligt samvete och adrenalin tillsammans med kärlek. Jag kommer aldrig kunna förklara vad jag känner för dig, men jag hoppas du vet ändå - trots att jag inte ser dig så ofta! 
 
Jag har kommit en bit i min utvekling, jag har skrattat för mig själv, jag har gråtit, jag har skrikit, slagits med kuddarna och busat med hundarna.. Jag har även suttit och bara andats. Jag har fokuserat på mig själv. Ifrågasatt många saker, tagit reda på saker om mig själv, jag har kommit en bit på vägen till att KANSKE må bra snart. Och då menar jag bra, som i att ingen kan bita sig fast i hjärnan!
 
Allting händer av en anledning!
 
Jag vaknade ganska utvilad imorse, kollade inte telefonen för ens flera timmar senare. Vilket jag annars brukar göra ganska snart när jag vaknat. Jag får tid för mig själv, och jag tog en dusch på morgonen (vilket jag sällan gör!) och rådde om mig själv. Hundarna är rastade och nu ska jag klippa och fila naglarna, vilket skulle gjorts för flera dagar sen... Men! Jag gör som jag vill, när jag vill och hur jag vill !
Jag har lättare att säga till folk, som jag möter, att jag inte vill prata med dem just nu. 
 
Jag behöver inte försvara mig, jag behöver inte komma med ursäkter eller förklaringar på allt. Jag kan säga hej och prata om vädret, det gör mig inget. Men ibland hälsar jag bara och går vidare, och det känns skönt! För det är inte många människor som jag vill träffa!
Jag vill umgås med dem som gör mig glad eller på något annat sätt förgyller min tillvaro. Älskling, Mia och Amanda. Amanda är 13 år gammal men är ändå en människa som får mig att glömma vuxen världen ibland, jag är ju lite barnslig ibland. Det är helt annorlunda att umgås med henne än med någon vuxen. 
Jag ser mig själv i henne, jag känner igen mig så väl. Hon gör mig glad, hon får mig att glömma alla mina måsten. Kanske på både gott och ont, men jag får min tid för mig själv. Jag kan välja att vara själv, jag kan välja att låsa dörren - bara två har möjlighet att hälsa på mig, och det har jag valt själv. Den ena har nyckel och den andra bor i huset. Jag har själv valt att göra så, för att för mig gör det inget om det skulle knacka på dörren och det är någon av dem två, det är snarare tvärtom - en glad överraskning!
 
Dem förgyller mina dagar också..
 
Finns dem inte med mig fysiskt, så finns dem med i mina tankar. Dygnet runt, ständigt och jämt. Det går inte att släppa den man älskar, inte helt. Jag får samvetskal för alla val jag gjort dem senaste månaderna, och jag kan aldrig beskriva hur tacksam jag är att han har tålamod, att han låter mig hållas. Att han bara accepterar mig för den jag är och vad jag väljer att göra. Jag känner mig trygg i hans närvaro, i hans sätt att vara, att se in i dem ögonen, att känna den närheten, att få höra hans röst. Jag bara älskar hela honom! 
Jag tror inte att jag insett det för ens nu, dem här dagarna, hur mycket skit det egentligen blivit för honom med allt... Är det det som kallas kärlek?
Jag är iaf fruktansvärt, otroligt, förbannat jävla glad och tacksam att han finns i mitt liv.
Just därför får jag samvetskval när jag inte är på humör för att umgås med någon, eller tynga ner honom med mitt skit. Jag vill inte belasta honom med allt som försigår i mitt huvud, även om jag kanske skulle behöva låta honom veta, för att han ska förstå bättre (?) Jag vet ärligt talat inte, men vad ska jag berätta? Jag berättar ju det som händer, men inte allt för att det kanske inte händer.. Eller att jag totalt glömt bort något?
 
 
Inte fan är livet enkelt, och just nu känns det skit.. Men jag har djur att ta ansvar för, och det gör jag med glädje nu. Spåne har fått komma ut och myser i min famn, Cheva låter honom vara, Zheeba kommer och torkar mina tårar - som bara hon kan göra.. När jag behöver skratta så är Cheva snabb på att visa alla tokigheter. Jag tror jag överlever det här tunga som händer - just tack vare mina djur, Marcus och Mia <3 Världens bästaste människor som förgyller mina dagar och tankar!!! <3 I Love you til the moon and back!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Välkommen


Undersköterska, med inriktning på psykiatri. Levt med social + agora fobi i ca 10 år. Sambo. ADHD. Paniksyndrom. Har hundar, katter & Kanin. Boogeyman under sängen. Vill men gör inget. Mamma. Ångest+Depression syndrom.

Follow on Bloglovin

bloggar

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela