Det känns skrämmande, men samtidigt skönt, att veta att man är saknad här ute. Även om det inte är något speciellt. Men folk undrar varför det är igenbommat, varför jag inte syns ute så mycket, och vad jag gör hela dagarna, jobbar jag så mycket, har jag gjort mig av med hundarna.. Frågorna är många, men jag har bara ett svar till dem..

 

"Jag har blivit utsatt för en psykopat som har varit inne i min lägenhet och bytit ut min hårddisk mot sin krashade. Han har sen skickat bilder på mig till min chef, lagt ut mig på olika sex sidor, förföljt mig, ringt mitt jobb och ja, allting är polisanmält."

 

Sen det kom ut, att han varit inne och bytt hårddisk, så känns det inte lika hårt. Det var mer osäkert först, när han mailade om att han kopierat min hårddisk. Men nu har han varit inne i min lägenhet, inne i mitt hem, min trygga plats. Tankarna är många kring bara det! Och det är lättare att gå vidare, jag låser dörren jämt! Jag vill att folk bokar tid, eller hör av sig innan så det inte bara plingar på dörren, eller liknande. Folk i min omgivning förstår lättare om jag bara förklarar, men varför ska dem förstå? 

 

Det värsta i hela jävla kråksången är att han inte lider, han lider inte tillräckligt. 

• Han känner sig inte isolerad.
• Han kan åka iväg till jobbet.
• Han känner sig inte kränkt.
• Han känner sig inte värdelös.
• Han känner sig inte paranoid.
• Han känner sig inte maktlös.
• Han somnar säkert lätt om nätterna.
• Han får säkert sova hela natten.
• Han har inga bestående men!