Jag kan inte leva såhär länge till heller..

Jag skulle kunna gå ut ändå, men jag avvaktar. Jag vill inte!!

 

Jag tog tag i mig själv, gick ut med hundarna trots att en granne berättat att han står utanför vid förråden. Jag kollade genom fönstret från trapphuset. Såg ingen. Gick ut, men på väg tillbaka såg jag honom, på väg från sin lägenhet och mot förråden.

Det kröp inom mig. Jag hade två hundar som kände igen människan en bit bort, och som ville dit.. Men det gick att hålla i dem. 

Han stannade upp en snabbis, och jag såg att det var för att han såg mig.

 

Jag fortsatte gå, trots paniken inom mig och alla tankar som flög runt. Jag klarade mig! 

Han har även gett tillbaka mina två sopsäckar med navkapslar, dem står kvar utanför porten. Jag tänker inte röra dem än på några timmar!