Idag tog jag klivet och fick tillgång till lägenheten, gå in och se att den är tom. Att det är verkligheten. Känslan var tung, att öppna dörren och se det tomma, det var inte alls som jag hade föreställt mig. Men nu vet jag att det är på riktigt, jag drömmer inte!

 

Det var ingenting som stämde, det är som vilken lägenhet som helst - men för mig är det tungt. Jag är tacksam att jag hade bra sällskap med mig, och förstående människor runtomkring. Som gav mig tillåtelse att ta det här steget, och att få hjälp med det. 

 

 

Det händer så mycket oförklariga händelser, så jag har tänkt flera gånger att jag håller på att bli tokig. Men jag är inte ensam om allt, något är det som händer, men jag vet inte vad. Jag kan heller inte förklara varför, hur vad eller varför - jag vet bara vad jag själv upplever... Hemskt och läskigt!