Verkligheten jag lever i är inte alls som den har varit, det börjar smälta in - allt ont kommer i tre. Och ja, det stämmer hittills, men jag vet inte om jag orkar det länge till..

 

Trots den tunga känslan att blicka framåt så håller jag humöret uppe, jag får saker gjort, jag resonerar med mig själv. Jag verkar ändå ganska logisk - utåt. Jag försöker tänka efter innan jag gör något, jag vet inte varför det har blivit såhär, men så är det. 

 

 

Mitt kaos inombords kommer fortsätta men jag kommer kämpa mig igenom det - jag har en bra kompass som visar mig den rätta vägen, som hjälper mig att ta dem rätta besluten. Jag är trygg i din närhet, jag överlåter mitt liv i dina händer!

 

Jag pratar väldigt mycket med mig själv. Jag går igenom något som jag aldrig trodde skulle hända mig, jag går igenom något som man trodde skulle vara annorlunda. Jag trodde att jag var beredd, med tanke på allt jag fått lära mig genom skolan. Men man blir aldrig förberedd!

 

Men det är klart att saknaden kommer, den finns ju där. Och det är väl den som smyger sig inpå kroppen emellanåt. Jag har slagit bort den känslan allt för många gånger men idag brast det... Nu är tråden väldigt skör, jag känner en saknad x3. Det är inte bara en sak just nu, jag tänker på så mycket.. Men trots det så finner jag fokus och kan skriva lite grann på skolarbetet iaf...