Var hos mormor igår, vi hade mycket roligt. Och jag hjälpte henne med datorn, vi åt rotmos och fikade. Vi rotade även igenom hennes förråd efter Monopol med kontanter. Och gissa vad vi hitta! Monopol. Och enligt patentverket så är det ifrån 1937. Väl bevarat dessutom! 

Så vi får väl se om man ens törs spela med det ;)

 

Åkte vidare upp på stan, mötte upp mamma. och vart påmind om varför man inte är uppe på stan så ofta. Det är ju tamigfan folk överallt! Jag lyckades ta mig förbi allt jävla folk, in i ett hörn nånstans. Där stog jag och pratade med Annika i telefonen tills mamma kom. :)

Hem till henne, gick igenom hennes dator. Och beslutade att köpa en ny istället. Det blev en Nettop Asus Eebox, nånting. Mini dator. Mega gullig var den, tyst som attans. Fick igång det där, installerade DropBox åt mamma. Och sen fick hon pilla med resten själv ;)

 

Glömde ju bort det, vi skuttade in på Erikshjälpen bredvid NetonNet. Hur mycket roligt som helst, jag älskar secondhand affärer! Och just den här, annars brukar det ju vara smockat med folk överallt. Men inte här :)

 

Under kvällens gång hände det något som sänkte mitt humör i botten, sliten i huvudet som hållt igång hela dagen. Trängts med folk på stan, och jag ville bara hem i min trygghet - min borg. Där kan jag vara mig själv! <3 Tänk att varenda gång jag upplever något sånt här, påfrestande för psyket, och kommer hem är det alltid samma sak. Jag hinner inte mer än stänga ytterdörren, då vet jag att jag är i trygghet och kan vara mig själv. Jag kan ta av mig masken, det är helt okej att sätta sig i trappen och grina, det är helt okej att vara trött, det är helt okej att bara vara. Helt okej att stirra in i väggen. Det är helt okej!

 

FEL FEL FEL! Jag har inte bara mig själv att tänka på! Jag har en sambo, som jag älskar över allt annat, som jag mer än gärna vill hoppa på när jag kommer hem. Bara känna hans närhet, hans röst. Men mitt inre säger att det inte går, jag kan inte hoppa på honom hur som helst, han kanske är upptagen, på dåligt humör, nyvaken. Ja, orsakerna kan vara många. Och just därför väljer jag då att ta av mig masken och vara för mig själv. När det sen har lagt sig, kan jag ta emot hans närhet, även om jag kan det i det andra stadiet..

Så här är det inte varje gång, men ofta. Därför kan jag upplevas som antingen oerhört pratglad, oerhört trött / grinig emellanåt. Och det är hjärnan som säger att "här är vi trygga, var dig själv nu"..

 

Även om jag bara varit ute på en kort promenad med Zheeba och kommer in igen, så kan det vara så här. Varför? Jo, pga den inre stressen jag har. Främmande människor, bekanta människor, människor i flock, risken att stöta på en främmande människa. Nya miljöer, förändringar i miljöer osv.. Det är något som tar hårt på mitt psyke, förutom vissa människor! Marcus, Mamma och Annika. Det är dem enda som får se mig för den jag är, som jag har en trygghet i. Hos dem kan jag vara grinig, ledsen, glad, överenergisk, pratglad. Ja, you name it! Och dem tar det här.. Även om dem inte ska behöva! Men jag jobbar på det, varenda dag! 

 

 

Men nu är det dags att ta ut Zheeba, i regn och blåst! >_<

Varför kunde jag inte bara tagit ut henne direkt när jag vakna, istället för att sätta mig här? *Suck suck suck*