Ja, den som står för allt skrivande, design och fotografering på den här bloggen är alltså jag. Och jag heter Jill Johansson Nilsson. Född och uppvuxen i Frövi, i Örebro Län, har en storebror och en storasyster, vi är utspridda över hela Örebro Län i dagens läge. Jag tycker väl kanske att jag inte träffar dem så ofta som jag hade velat, men läget är som det är, och jag får kanske förbättrar mig med tiden, vem vet? ;)



Jag är ett sen sommarbarn, född i Augusti 1988 och bor numera i Kvarntorp, Kumla. Här bor jag tillsammans med min pojkvän, Marcus (som jag kommer berätta mer om längre ner) våra djur, som jag återkommer till. Här har vi bott i 1 år nu och jag trivs mer och mer för varje dag som går, det är lagom långt till affären, lagom dyrt att åka buss in till Kumla/Örebro, nära till naturen och det är underbara vandringsleder här ute :)



Marcus och jag träffades för första gången en snabbis, när våra gemensamma kompisar började umgås och som sedan blev tillsammans, för ungefär 3 år sedan. Sen dröjde det ungefär 6 månader innan jag träffade han igen, då hos en annan gemensam kompis, och efter den kvällen har vi hållt kontakt och umgåtts. 17 November 2009 blev vi officiellt tillsammans, och ingen var mer lycklig än jag - världens absolut bästa kille! <3 (Att han fick sån bra kontakt med Zheeba på en gång var ju bara ett plus i kanten)

 

Januari 2012 började mitt nya liv.
Efter att ha varit hemma i ungefär 5½ år, isolerad men ändå utstängd, så har jag nu kommit på fötter och är på väg ut i den stora vida världen. Jag har börjat studera - omvårdnadsutbildningen i Hallsberg, en yrkesutbildning som ger mig stora möjligheter när det kommer till jobb och människor. Och har från och med Mars månad börjat jobba inom hemtjänsten i Kumla Kommun. :)
Min absolut största dröm är ju att få jobba hemifrån, med hundar då självklart, men eftersom att det krävs en hel del kunskap, erfarenheter etc så ligger det på is. Kanske att jag någon gång i framtiden kan öppna ett rehabcenter med inriktning på djur? Vem vet vad framtiden ger oss? Visst att man ska ha framtidsplaner osv, men jag lever i nuet och tar en dag i taget :)



Varför jag var hemma, kanske ni undrar över?
Jag kan ju inte skylla på människorna jag umgicks med, jag kan heller inte skylla på materiella ting eller ekonomin. Men! Jag greps av panikångestattacker, och fick svårt att ta mig fram. Det blev så jobbigt att jag inte kunde gå och handla själv, jag var tvungen att ha någon närstående med mig - som kunde läsa av situationen snabbt och hantera mig på ett bra sätt. Men nu är jag äntligen på bättringsvägen, och som idag så har jag inte haft en enda panikattack på 4 veckor. Och det är flera år sen det var så här bra!
Jag måste även tillägga att Marcus har hjälpt mig att växa, något oerhört mycket. Bättre karl kunde jag inte ha hittat ;) <3