Varit ledig hela helgen och har tagit det mest lungt, måste jag säga. Även om man varit ute och farit.

 

Man ska jobba för att tjäna pengar, så man kan leva ett drägligt liv vid pensionsåldern. Du ska gå till jobbet med ett leende, du ska ha ett leende på jobbet, du ska lämna jobbet med ett leende. När du sen kommer hem förväntas du komma hem med ett leende. Oavsett hur tung dag du än har haft.. Alltid ett leende på läpparna!

 

 

Jag älskar mitt jobb, tiden hos pensionärerna, det älskar jag. Att få höra deras historia. Att få dem att känna sig uppskattade och sedda. Att dem också betyder något för det här samhället, det ser jag som en självklarhet. Jag lider fruktansvärt när dem blir illa behandlade, eller att ingen lyssnar på dem. När det bara ska handla om pengar, det ska vändas på varenda krona eller dem inte vågar ta emot hjälp eller säga ifrån. Det gör fruktansvärt ont i mig!

 

Visst, jag har hela tiden vetat om att det är ett tufft jobb jag har, men just nu. En period i mitt liv som är jävligt tung. Just nu känner jag bara panik över att veta när jag ska jobba. En panik känsla inom mig som bara skriker. Jag känner mig mer låst än fri, det känns inte som att jag kommer orka med alla människor runtomkring mig. Varken privat eller jobb. Jag lever för att jobba, helt enkelt.

 

Jag får dåligt samvete för att jag inte har tid med dig, jag mår fruktansvärt dåligt över det. Jajo, tid och tid. Jag kan ju alltid prioritera bättre, men varför gör jag inte det då? Varför kan jag inte bara inse saker och ting? Varför kan jag inte sätta mer tid till dig?

Jag får dåligt samvete för att jag bara lämnar/hämtar hundarna.. Jag vill ju ha det som det var förut, då jag jobbade som jag själv ville.. Jag vill inte jobba såhär ofta, inte tidiga morgnar. Inte såhär ofta. Jajo, så är det att vara vuxen och jobba. Men ibland är det skit! Jag är inte ensam om att känna såhär. Men jag har ett jobb iaf, ett jobb där jag är omtyckt, där jag vet att jag gör rätt. Där jag vet att jag är uppskattad. 

Men det svider extra hårt när pensionärerna ser på en att man är trött, och dem frågar om man sovit dåligt. Ja, vad svarar man? "Ja, det är upp extra tidigt för att ta ut hundarna på sin runda innan jobbet. Och så är jag ju ingen morgonmänniska direkt". Det är vad jag kan svara. Och jag brukar skoja med mina pensionärer, för att inte få det att låta så allvarligt..

 

Jag glömmer bort personer, det kan gå flera dagar innan jag tänker på dem.. Det är för mycket jobb i huvudet. Det är så mycket kring bara jobbet som tar sån tid och energi. Men vart är den energin som jag hade för två år sen? Vart är den energin som jag hade för ett år sen?

 

* För ett år sen hittade jag en av mina bättre vänner livlös och stel i sin lägenhet.. Minnet utav honom är kinvskarp. Men det tog hårt, både av att se honom, röra honom men också saknaden..

* Farbror Bosse somnade in, det tog hårt och jag har inte sörjt det helt än!

* Cheva kom in i mitt liv, något positivt.

* Jag gled isär från Marcus mer och mer.... 

* Jag hittade en "extra" familj som jag platsade i hos. 

* En bra kompis fick känslor för mig, jag kapade banden, men fick sen skit för det!

* Får dåligt samvete för att jag inte riktigt har energin att umgås med andra.

* Jag "hinner" inte allt som jag skulle vilja!

* Jag skulle vilja ringa farmor och mormor oftare, jag skulle vilja prata med Annika oftare.. Jag skulle vilja komma ihåg min mammas födelsedag! Jag tänkte att jag skulle skicka sms när jag kom ut från en pensionär, men icke! Idag!! Det här var i måndags... Idag kommer jg på att jag inte grattat mamma än.,.

* Jag deppar ner och gråter mig till sömns!

 

Det tär i mig!

Jag är inte sån här egentligen!!

Jag får panik för att klockan tickar iväg och jag ska upp tidigt imorgon!

Jag vill så mycket men det blir inget gjort.... Varför?!?!?!

Börjar jag i fel ände? Börjar jag med fel saker? Vart ska man börja? Hur gör jag? Varför gör jag det?

 

---

---

Jag har jätte svårt att låta telefonen vara, jag vill gärna vara tillgänglig 24/7. Hör jag inget från vissa människor i mitt liv, saknar jag dem ännu mer - oavsett om jag vet att dem har fullt upp eller inte. Dem kanske sover, jobbar eller pratar i telefonen. Jag har haft abstinens, och paniken infinner sig när telefonen har dåligt batteri. 

 

Men den senaste veckan har varit nyttig för mig. Jag har arbetat med mig själv, att fokusera och intala mig själv att inte kolla telefonen ofta. Att inte svara på allting, fast impulsen gärna vill. Men till vissa vill jag faktiskt svara på en gång, jag vill ha kontakt med dem 24/7. 

 

I måndags var ingen bra dag, igår jobbade jag, men efter att Marcus var här en sväng så lät jag telefonen ligga i sovrummet och kände inte alls för att titta på den. Jag är nöjd ändå, jag kände ingen abstinens, jag kände mig inte tvungen att gå och kolla om han skickat sms, eller om jag hade missat samtal.. Jag sket i det, likadant känns det idag. Jaha, skickar någon sms så kan dem inte räkna med att jag svarar på en gång - just därför skickar man meddelande, för att framföra sitt meddelande och personen kan läsa det när den har tid. Samtal, ja visst kan man prova ringa, men har personen annat för sig så är det inte säkert dem svarar för det..

 

Men nu känner jag mig mer tillfreds med mitt beslut, sen återstår det att se hur länge det håller. Men just nu känns det skönt, att inte titta på den hela tiden. Även om jag gärna vill, för att ha kontakt med vissa. Men jag sätter mig och hundarna i första rummet. 

 

 

Den senaste veckan har varit lärorik, fullt med dåligt samvete och adrenalin tillsammans med kärlek. Jag kommer aldrig kunna förklara vad jag känner för dig, men jag hoppas du vet ändå - trots att jag inte ser dig så ofta! 

 

Jag har kommit en bit i min utvekling, jag har skrattat för mig själv, jag har gråtit, jag har skrikit, slagits med kuddarna och busat med hundarna.. Jag har även suttit och bara andats. Jag har fokuserat på mig själv. Ifrågasatt många saker, tagit reda på saker om mig själv, jag har kommit en bit på vägen till att KANSKE må bra snart. Och då menar jag bra, som i att ingen kan bita sig fast i hjärnan!

 

 

Jag vaknade ganska utvilad imorse, kollade inte telefonen för ens flera timmar senare. Vilket jag annars brukar göra ganska snart när jag vaknat. Jag får tid för mig själv, och jag tog en dusch på morgonen (vilket jag sällan gör!) och rådde om mig själv. Hundarna är rastade och nu ska jag klippa och fila naglarna, vilket skulle gjorts för flera dagar sen... Men! Jag gör som jag vill, när jag vill och hur jag vill !

Jag har lättare att säga till folk, som jag möter, att jag inte vill prata med dem just nu. 

 

Jag behöver inte försvara mig, jag behöver inte komma med ursäkter eller förklaringar på allt. Jag kan säga hej och prata om vädret, det gör mig inget. Men ibland hälsar jag bara och går vidare, och det känns skönt! För det är inte många människor som jag vill träffa!

Jag vill umgås med dem som gör mig glad eller på något annat sätt förgyller min tillvaro. Älskling, Mia och Amanda. Amanda är 13 år gammal men är ändå en människa som får mig att glömma vuxen världen ibland, jag är ju lite barnslig ibland. Det är helt annorlunda att umgås med henne än med någon vuxen. 

Jag ser mig själv i henne, jag känner igen mig så väl. Hon gör mig glad, hon får mig att glömma alla mina måsten. Kanske på både gott och ont, men jag får min tid för mig själv. Jag kan välja att vara själv, jag kan välja att låsa dörren - bara två har möjlighet att hälsa på mig, och det har jag valt själv. Den ena har nyckel och den andra bor i huset. Jag har själv valt att göra så, för att för mig gör det inget om det skulle knacka på dörren och det är någon av dem två, det är snarare tvärtom - en glad överraskning!

 

Dem förgyller mina dagar också..

 

Finns dem inte med mig fysiskt, så finns dem med i mina tankar. Dygnet runt, ständigt och jämt. Det går inte att släppa den man älskar, inte helt. Jag får samvetskal för alla val jag gjort dem senaste månaderna, och jag kan aldrig beskriva hur tacksam jag är att han har tålamod, att han låter mig hållas. Att han bara accepterar mig för den jag är och vad jag väljer att göra. Jag känner mig trygg i hans närvaro, i hans sätt att vara, att se in i dem ögonen, att känna den närheten, att få höra hans röst. Jag bara älskar hela honom! 

Jag tror inte att jag insett det för ens nu, dem här dagarna, hur mycket skit det egentligen blivit för honom med allt... Är det det som kallas kärlek?

Jag är iaf fruktansvärt, otroligt, förbannat jävla glad och tacksam att han finns i mitt liv.

Just därför får jag samvetskval när jag inte är på humör för att umgås med någon, eller tynga ner honom med mitt skit. Jag vill inte belasta honom med allt som försigår i mitt huvud, även om jag kanske skulle behöva låta honom veta, för att han ska förstå bättre (?) Jag vet ärligt talat inte, men vad ska jag berätta? Jag berättar ju det som händer, men inte allt för att det kanske inte händer.. Eller att jag totalt glömt bort något?

 

Inatt sov jag inte bra, somnade sent och sen vaknade jag ofta.. Varför? Jadu, mardrömmar om ingreppet som skulle göras på eftermiddagen idag samt att jag sov i sängen.. Den stora sängen själv. Jag är inte trygg med ensamheten, inte ens bekant med den. Det är min värsta fiende - även om det är ensamheten som gör att jag är där jag är idag. Jag måste! Jag måste få egen tid och vara ensam för att finna mig själv, gå igenom alltihop i mitt sinne i lugn och ro. 

 

Sen hjälpte det ju inte att jag vaknade en gång av att Zheeba stod och viftade på svansen och ville krypa ner. Det var svårt att stå emot, men jag lyckades.. Älskade snuttan! <3

 

 

 

 

 

Jag är ingen stjärna, och ska därför inte döma MEN! Nöden har ingen lag, kunde man säga förut men inte längre. Ikväll, på väg hem från jobbet blir jag omkörd av en polisbil med blåljus, utryckning självklart. Några km längre fram på vägen åker jag förbi samma polisbil, och ser en polis i uniform som urinerar några meter in på en grusväg. Jag blir chockad, och börjar fundera. Nöden har en lag, men den gäller endast för oss civila? Jag blir sen omkörd av denna polisbil med blåljus som jag sen inte ser något mer för ikväll. Min fundering lyder: Får polisen urinera i naturen utan att få böter, medans vi civila får böter för samma sak? Nu vet ju jag att det kan hända vem som helst, akut kissnödig har man väl varit många gånger, men detta är något jag förundras över..

Förbannade KF jävel!! Måste du bli gammal? Måste du??

Du överlevde min tortyr med sele i skogen, du överlevde slagsmål.. But this?!!?!?!

FUCKING SHIIIIIIT!

 

 

Vila i frid, du bästaste förbannade katt jävel! <3

Du är saknad av många!! <3 <3

 

Dagen började på helt fel sida. Jag brukar vara morgontrött, men imorse var jag värre än en zombie. Kanske för att gårdagskvällen var full med stress och mycket att tänka på? 

 

Jag skulle ha tagit Beirut till jobbet, 7-13.30, men pga att jag inte kände mig helt pigg så fick jag åka med Susanne in till jobbet iaf. Och under lunchen så undrar dem om jag kan hoppa in och jobba 16-30-21.30 ikväll. Lite tveksamt var det, men efter att Ch ropade i bakgrunden (i andra änden av luren) att "jaaa, det kan du".. Och jag funderat ett par sekunder så ja, visst. Bara att köra slut på mig medans det finns krafter kvar. 

 

 

Och så kom min räddare i nöden, min älskade snutt kom och hämtade mig 13.30 så jag fick komma hem någon timme innan jag åker tillbaka till jobbet. Den här gången slipper jag Beirut också, Maggan jobbar så får åka med henne. Jag vet inte ens om jag skulle klara av att framföra ett fordon efter den här dagen, så det känns säkrast så. 

 

Så får väl se om jag överlever kvällen, och imorgon ska jag jobba 7-12. Fredag 7-14, lördag delad tur... >_< När får jag sovmorgon?! :( Jag saknar sängen! Jämnt, eller bara kunna vara hemma, inte planera dagen utan ta den som den kommer...

 

Det är tur att jag har tålmodiga älsklingar kring mig! Zheeba o Marcus <3

 

 

Idag tog jag klivet och fick tillgång till lägenheten, gå in och se att den är tom. Att det är verkligheten. Känslan var tung, att öppna dörren och se det tomma, det var inte alls som jag hade föreställt mig. Men nu vet jag att det är på riktigt, jag drömmer inte!

 

Det var ingenting som stämde, det är som vilken lägenhet som helst - men för mig är det tungt. Jag är tacksam att jag hade bra sällskap med mig, och förstående människor runtomkring. Som gav mig tillåtelse att ta det här steget, och att få hjälp med det. 

 

 

Det händer så mycket oförklariga händelser, så jag har tänkt flera gånger att jag håller på att bli tokig. Men jag är inte ensam om allt, något är det som händer, men jag vet inte vad. Jag kan heller inte förklara varför, hur vad eller varför - jag vet bara vad jag själv upplever... Hemskt och läskigt!

 

Jag är och förblir stum av allt som hänt.. Men jag måste, och behöver, prata om det. Om allting, men jag vill oftast inte. Ibland förnekar jag, ibland vill jag inte känna efter, ibland tycker jag bara att vissa människor inte har med det att göra..

 

Det här är något jag kommer få leva med.. Resten av mitt liv, det är bara att acceptera. Resten av mitt liv, det låter så länge. Men jag kan välja att göra något positivt utav det, och jag försöker. Får jag chansen så pratar jag om det, annars så arbetar jag för fullt med att sysselsätta min hjärna på andra sätt - jag trycker ner både tankar och känslor. Vilket i sig inte är bra, men ibland måste man svälja..

 

Det finns ingen off-knapp, jag kan vara mig själv men det kommer som blixtrar - och jag är tillbaka på botten igen. Törs jag ens känna mig glad? När jag väl är glad så räcker det med en liten småsak så är jag på botten direkt. Hur ska jag förhindra det? Hur hindrar jag känslorna från att svaja så som dem gör?

 

.. Jag försöker hålla ihop allt, jag försöker verkligen, även om det kan bli fel ibland. En dag kommer jag att vara tillräckligt stark för att orka med allting annat.

 

 

Jag har klarat av att åka iväg, till en okänd plats med okända människor, utan att ha drabbats av såna attacker att jag vill gå under jorden. Vad höll mig stark? Självklart är jag stolt över mig själv, och väldigt glad för det, men ändå måste jag vara där och spekulera - vad var det som gjorde att jag var så stark?

Jag har varit inne i storstaden idag, jag var till sjukgymnasten och sen en sväng till mammas lägenhet innan jag drog upp på stan. Jag har handlat kläder, åt mig själv, i en affär idag! Jag lyckades med det också! Vart kommer den här styrkan ifrån? 

 

VARFÖR ska det vara så svårt att hålla igång, att bestämma sig och att släppa taget?

 

.. Ge mig styrka!

Jag skulle ha åkt med dig till Västerås på lördag, du tyckte att jag skulle åka på det för att få mer kött på benen. Du fixade in mig på det och jag är dig evigt tacksam.. Men situationen är annorlunda än jag trodde, du finns inte med oss längre, här på jorden. Och jag bävade inför den här resan nu i helgen, jag skulle ju ha med dig. Du skulle hjälpa mig igenom den här helgen, du skulle vara min coach bland allt folk och alla seminarium, vi som skulle ha roligt på kvällen där, snacka en massa skit och gå igenom dagen.. 

 

Nu finns du inte här, och allting är overkligt! Det spelar ingen roll vad jag vet, sett eller hört, det är overkligt! Men jag vet att du kommer följa med mig, på ett eller annat sätt så är du räven i spelet iaf. Du har visat det på alla möjliga sätt, och jag får väl försöka infinna mig i det. Det kommer gå bra, jag får miljöombyte och jag har ju stöd utav Andrea på söndagen. Jag är dig evigt tacksam för den här chansen!!

 

Men nu är det tomt.. Bilderna snurrar i skallen igen, jag vet inte vart jag ska ta vägen!

 

 

Jag skriver brev, jag skriver tankar.. Men det kommer ta tid att vara tillbaka på banan igen!

 

 

För evigt saknade!!!! 

 

Verkligheten jag lever i är inte alls som den har varit, det börjar smälta in - allt ont kommer i tre. Och ja, det stämmer hittills, men jag vet inte om jag orkar det länge till..

 

Trots den tunga känslan att blicka framåt så håller jag humöret uppe, jag får saker gjort, jag resonerar med mig själv. Jag verkar ändå ganska logisk - utåt. Jag försöker tänka efter innan jag gör något, jag vet inte varför det har blivit såhär, men så är det. 

 

 

Mitt kaos inombords kommer fortsätta men jag kommer kämpa mig igenom det - jag har en bra kompass som visar mig den rätta vägen, som hjälper mig att ta dem rätta besluten. Jag är trygg i din närhet, jag överlåter mitt liv i dina händer!

 

Jag pratar väldigt mycket med mig själv. Jag går igenom något som jag aldrig trodde skulle hända mig, jag går igenom något som man trodde skulle vara annorlunda. Jag trodde att jag var beredd, med tanke på allt jag fått lära mig genom skolan. Men man blir aldrig förberedd!

 

Men det är klart att saknaden kommer, den finns ju där. Och det är väl den som smyger sig inpå kroppen emellanåt. Jag har slagit bort den känslan allt för många gånger men idag brast det... Nu är tråden väldigt skör, jag känner en saknad x3. Det är inte bara en sak just nu, jag tänker på så mycket.. Men trots det så finner jag fokus och kan skriva lite grann på skolarbetet iaf... 

 

 

Trots att den här vetskapen finns inom en,så blir man

ändå besviken/irriterad på sig själv.. Man vet bättre..... Kanske?