Jag överlevde första veckan på jobbet, panikångest och paranoian är halvt under kontroll iaf. Det fungerar, jag klarar av jobbet.. Även om jag ser hans bil framför mig så blir jag inte lika rädd. Jag står hellre rakryggad.

I fredags kom hans dotter springande till mig, efter en stund såg jag att utebelysningen släckte och dörren stod öppen borta hos honom. Efter en stund kommer sonen ut springande. Ställer sig en bit ifrån med armarna i kors. Han är sur på mig. Han fick berätta varför, för att jag anmält hans pappa. Ja jo, självklart men man får inte gå in i andras lägenheter och sno saker, förklarade jag för båda två. Dem förstod. Men dem var som vanligt sen, och berättade att dem ska fira jul hos någon Eva, som bor en bit bort. Hans kärring. Ja jo, med tanke på vad han skrivit och trott under sommaren så verkar det ha gått fort att hitta nytt offer - jag lider med henne.. Med två barn. Fyfan :/ 

 

Ja jo, men annars händer inte så mycket. Cheva har fått börja ensamhetsträning, igår klarade han av att vara själv i ca 75 min sammanlagt. Jag har inget annat val då det inte är många som klarar av att hålla honom om han drar iväg. Och jag vill inte att något ska hända Mia, som har haft dem hela tiden. Han dör inte av att vara själv, han klarar sig. Jag är bara glad att jag inte jobbar långa dagar utan är hemma inom 6 timmar (vilket är vad lagen säger) så jag kan komma hem och ta ut honom på en promenad innan vi hämtar Zheeba :)

Första allvarliga prövningen blir imorgon, då jobbar jag 7-12. 

 

 

 

Det närmar sig julafton och alla människor stressar.. Varför? Det blir jul iaf. 

Jag har sagt att jag inte tänker köpa en enda julklapp så jag vill heller inte ha några. 

Däremot ska jag mysa med djuren imorgon kväll, medans vi spelar Bingolott (OM det går att köpa bingolotter imorgon)

 

(Bilden visar att även trapphus kan attackera när man minst anar)

Den där jävla ångesten, den där jävla hjärnan. Den där jävla ångesten som sätter sig över bröstet, det blir tungt att andas. Till slut vet jag inte om jag andas längre. Det trycker och drar på samma gång, i hela kroppen. Jag vill verkligen inte jobba! Jag vill inte känna såhär! 

 

Väl på jobbet så klarade jag ut allt med lösenord, koder och pluppar och ja, allt man måste starta om för det har gått en tid sen sist. Fick även reda på att min favorittant somnat in.. Det var nog det som tog hårdast.

 

 

Jag började med att jobba med endast vikarier, och jag var den enda som var insulindelegerad. PUH! "Jaja, kom igen Jill, du klarar det här! Du har klarat av värre saker. Du ska ju till människor som du träffat förut, inga nya. Inte idag.. Kom igen nu!" Jag ville inte ha larmtelefonen, då jag är skeptisk när det ringer från dolt nr, men vad ska jag göra? Jag har ett jobb att sköta. Och jag överlevde utan ett samtal från dolt nr. 

 

Så med ett jävlaranamma i kroppen så begav jag mig ut för att jobba. Och jag vart väl bemött av mina pensionärer. Dem undrade självklart vart jag har varit, jag förklarade att jag varit sjukskriven pga problem hemma men att det var bättre nu. Så nu slipper dem mig inte. ;) Då vart dem glada och dem önskade mig välkommen tillbaka. 

 

Det gick nästan för bra, men två larm senare och försenade så var jag hemma till 22 iaf. 

Jag hann även gråta en skvätt med dem anhöriga till min favorittant och jag frågade om jag fick komma på begravningen, och det fick jag så gärna om jag kände att jag orkade. 

 

Jag hann med både skratt och gråt igår. Det var underbart, men ska man gå in och jobba igen så kan man lika gärna få känna på kaoset direkt.

Det följde med mig inatt..

 

Dubbelgångar hela förmiddagen, som tur är slutar jag 11. Skratt och stress blev det idag. Men jag var klar med allt jobb till 11.30. 

Jag fick se ett par arbetskamrater till idag, och det var så skönt att se deras min när dem kommer in och där sitter jag :) 

 

Jag har svårt att ta emot samtal på dolt nr, jag klarar det inte. 

När jag går utomhus så går jag gärna fort för att hinna in i säkerheten, in till pensionärerna, jag vill inte visa mig utomhus. Jag kollar åt alla håll, är han här?! Men jag har bra stöd hos mina arbetskamrater som hjälper mig och stöttar mig i det. Hjärnan går ju på högvarv..

Jag fick även höra att chefen berättat vad som hänt, för mina kamrater så dem vet om allting så jag slipper ta det med dem. Slippa dra upp allting igen, slippa gå igenom samma ord igen! 

 

Jag har mina arbetskamrater, min chef, mina vänner och mina pensionärer att tacka för att dem hjälper mig att lyckas igenom mina dagar. Ni kommer aldrig förstå hur mycket det betyder för mig! <3

 

Men jag klandrar den där människan för att han fick mig att missa min favorittant.

Jag klandrar honom att jag inte fick träffa henne en sista gång. Det är hans fel.

(Fast jag vet att jag inget kunde göra för att veta heller..)

 

Men imorgon är jag tillbaka till vardagen. Och vi börjar med ett hård vecka, jobbar alla dagar utom torsdag. Men jag har längtat efter det här, att komma tillbaka till jobbet, jag vet att jag har mina arbetskamrater i ryggen om det skulle vara något. Jag hoppas bara att jag har styrkan att stå emot alla attacker.

 

En sak som gör mig irriterad är att jag inte fått mitt läkarintyg än.. (?!)

Men det kommer väl, så småningom. 

 

 

Det känns skrämmande, men samtidigt skönt, att veta att man är saknad här ute. Även om det inte är något speciellt. Men folk undrar varför det är igenbommat, varför jag inte syns ute så mycket, och vad jag gör hela dagarna, jobbar jag så mycket, har jag gjort mig av med hundarna.. Frågorna är många, men jag har bara ett svar till dem..

 

"Jag har blivit utsatt för en psykopat som har varit inne i min lägenhet och bytit ut min hårddisk mot sin krashade. Han har sen skickat bilder på mig till min chef, lagt ut mig på olika sex sidor, förföljt mig, ringt mitt jobb och ja, allting är polisanmält."

 

Sen det kom ut, att han varit inne och bytt hårddisk, så känns det inte lika hårt. Det var mer osäkert först, när han mailade om att han kopierat min hårddisk. Men nu har han varit inne i min lägenhet, inne i mitt hem, min trygga plats. Tankarna är många kring bara det! Och det är lättare att gå vidare, jag låser dörren jämt! Jag vill att folk bokar tid, eller hör av sig innan så det inte bara plingar på dörren, eller liknande. Folk i min omgivning förstår lättare om jag bara förklarar, men varför ska dem förstå? 

 

Det värsta i hela jävla kråksången är att han inte lider, han lider inte tillräckligt. 

• Han känner sig inte isolerad.
• Han kan åka iväg till jobbet.
• Han känner sig inte kränkt.
• Han känner sig inte värdelös.
• Han känner sig inte paranoid.
• Han känner sig inte maktlös.
• Han somnar säkert lätt om nätterna.
• Han får säkert sova hela natten.
• Han har inga bestående men!

 

Den ena hunden ligger snett bakom dig, till höger och den andra likadant - fast åt vänster. 

 

Du hör ett obekant ljud, som om något skulle rasa från väggen sakta, och hinner inte reagera för ens båda hundarna rusar upp från sina liggpositioner, skäller och morrar, springer mot ytterdörren. Saker ramlar ner från tv bänken, från fönster brädan, från vardagsrumsbordet.. 

Du följer inte med hundarna, för i samma millisekund sparkar du undan datastolen som du sitter på och kryper in under databordet. Så långt in du bara kan komma.. Tankarna snurrar:

• Vad var det för ljud?
• Var det något från kaninerna?
• Är det någon vid ytterdörren?
• Vem är vid ytterdörren?
• Kommer människan in?
• Låste jag?
• Vart kan jag rymma härifrån?
• Nu vart det tyst på Cheva, varför muffar då Zheeba?

Den sista veckan man är hemma, och då händer allt på en gång!

 

Igår fick jag hjälp av mamma att åka till tandläkaren, och det kunde ju varit roligare. Men en tand ska dras ut, och det är väl inte hela världen kanske. Men för mig känns det plågsamt. Handikappad.. Men det är inget som syns, men jag vet om det och kommer känna skillnaden.

Ett mega hål, som jag redan visste om, som dem gjorde en tillfällig lagning på så jag slipper tandvärken en stund.

 

.. Så efter det besöket hos tandis så har jag funderat över min konsumtion av CocaCola och har inte lyckats druckit mer än kanske två glas sen igår. Vilket är otroligt!

 

Så jag har i princip levt på vatten och mjukt bröd. Tuggat på vänstra sidan, och söndag, måndag och tisdag har jag inte ätit något i större mängder. Druckit och sugit på något.

Så igår, när bedövningen släppt, så drog jag i mig ris/köttfärs/grönsaksblandning. Det var efterlängtat.

 

Jag lyckades även hitta min subsitut till Colan, så när jag jobbar kan jag köpa sån istället ;)

Jag kom ut i trapphuset, skulle ut på första rundan med hundarna, och båda hundarna morrade åt något utanför fönstret. Slängde in dem i lägenheten och gick och kollade i fönstret. Då är människan vid sitt förråd, ensam. Och jag tog miljoner andetag innan jag gick ut. Inget ska stoppa mig från att gå ut med dem, iaf inte första rundan!

 

Det gick bra, jag bara gick. Och hundarna var duktiga!

Gick min runda, kom till brevlådorna och då kom Pierre. Så jag stod och väntade tills han parkerat, prata med han en stund. Och då märkte jag att människan inte ens använder sin bil, undra om han ens får köra med den då jag minns att han prata om besiktning eller något. Han använder isn kompis bil, också en vit volvo (sedan). 

Sen märkte jag att han byter bara förråd, han flyttar sina saker till ett annat förråd (på andra sidan) och det var väl på tiden.

 

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

 

Jag tar en dag i taget, och det jag har försökt att hålla igång är diskning och matlagning. Allt för att vistas i köket. Den mest utsatta platsen i min lägenhet just nu. Vill jag ha mörker så går jag in i sovrummet, men jag känner inte för att vara i det rummet :/

 

I onsdags började jag med ny medicin, och den gör mig som ett kolli - som ett paket, jag bara existerar. Känner inget, vill inte, orkar inte.. "Eh" attityd får man. Så beslöt mig för att endast ta den till natten. Och det värsta med det är att den sitter i så länge att jag inte är mig själv för ens på eftermiddag/tidig kväll, dagen efter efter. Och så kan jag inte ha det när jag sen börjar jobba. Och varför jag började med dem här från början var för att dämpa ångesten, och så som det är nu så kan jag inte jobba med ångesten inombords. 

Så jag får väl jobba med att pigga upp mig, eller något. Men inte för pigg, tabletterna hindrar mig från att vara nojig, paranoid och få dem värsta ångestattackerna. 

För och nackdelar!

 

Jag längtar tillbaka till jobbet, arbetskamraterna och pensionärerna. Men inte känslan av att vara nojig och paranoid. Ringer polisen under arbetstid? Då måste jag ju gå ifrån och det är inte säkert att det går! >_<

 

Förutom all övrig ångest så har jag spänt mig så myckjet så är känslig i axlarna. Tandvärk på det. 

Tack mamma för all hjälp <3

 

Jag har även börjat skriva liiiiite mer öppet, för att sen lägga över alla inlägg härifrån till den bloggen.. Men inte för ens allt är över! Men jag håller kvar den här för att kunna skriva av mig och dela med mig med er, för det är inte säkert att jag orkar prata om vissa saker, då hänvisar jag hit.

http://www.nattstad.se/Zheeva

 

Nu är det matlagning på schemat, efter att jag lagt på alla mattor igen e'fter att ha tagit mig i kragen och städat.. Klippt klor på alla fyra, samt klippt pälsen mellan trampdynorna på hundarna.. 

 

Och som ni kanske märkt så skriver jag inte vad jag ska göra länre, jag skriver endast vad jag gjort. Och så kommer det förbli ett tag framöver.. 

Jag kan inte leva såhär länge till heller..

Jag skulle kunna gå ut ändå, men jag avvaktar. Jag vill inte!!

 

Jag tog tag i mig själv, gick ut med hundarna trots att en granne berättat att han står utanför vid förråden. Jag kollade genom fönstret från trapphuset. Såg ingen. Gick ut, men på väg tillbaka såg jag honom, på väg från sin lägenhet och mot förråden.

Det kröp inom mig. Jag hade två hundar som kände igen människan en bit bort, och som ville dit.. Men det gick att hålla i dem. 

Han stannade upp en snabbis, och jag såg att det var för att han såg mig.

 

Jag fortsatte gå, trots paniken inom mig och alla tankar som flög runt. Jag klarade mig! 

Han har även gett tillbaka mina två sopsäckar med navkapslar, dem står kvar utanför porten. Jag tänker inte röra dem än på några timmar!

 

 

 

 

Jag har börjat äta stämningshöjande medicin, och dem vanligaste biverkningarna är:

• Sömninghet
• Muntorrhet
• Huvudvärk
• Dåsighet
• Trötthet

Idag ringde polisen.. Dem ville veta hur min hårddisk ser ut, då jag pratade med någon datainkompetent så blev mina svar lite luddiga. Alla vet väl hur en hårddisk ser ut, tänkte jag. Jag kom på att datorn är komplett från mamma, så jag ringde henne och bad henne kolla i sina papper. Och där stod ju inget serienr eller liknande. Men vi lyckades finna antal gb och märket på den iaf. 

Sen skulle hon kolla med åklagaren om dem behövde ha hans kraschade hårddisk.Den han bytit ut i min dator, och den får dem gärna ;)

 

Jag informerade henne om att människan tydligen jobbar kvällsskift, då vart hon lite ställd och frågade om barnen, vem som ser efter dem osv. Och jag vet ju ingenting, och säger samma sak till henne som till alla andra. Jag kunde inte bry mig mindre, det är hans bekymmer!

Men hon vart väl lite besviken, det lät som att dem tänkt åka ut till honom imorgon. 

 

För övrigt så har jag bestämt mig för att öppna upp i sovummet, fönstret ska öppnasupp så man kan använda det igen. Just nu sitter det sopsäckar för. Och det är väl inte det snyggaste men det hindrar honom från att titta in, samtidigt som det hindrar mig från att titta ut. Då jag vet att är paranoid och vill gärna se ut om han är ute..

 

Men vet ni vad? Jag skiter fullaste fan i om han är ute. Jag tänker inte gå och kolla i fönstret, jag tänker använda det till det den ska användas för. Men jag tänker vänta lite med att plocka ner säckarna. Då jag har problem med värmen så är det kanske bra om dem sitter kvar en stund till ;)

 

Men att ta steget att ta ner dem kommer långt inifrån. Det är dags nu!

Det skär inombords.  Det låser sig. Luften försvinner.  Jag faller ut i gråt. Kroppen skakar. 

 

På väg till bussen och möter den enda människan jag absolut intr vill möta. Kalla kårar genom hela kroppen.  det hände inte mycket mer. Men jag vet att det inte är sista gången. 

 

 

Igår, när jag var ute sista rundan, kände jag mig iakttagen.  Någon förföljde mig. Eller var det bara hjärnspöken? Obehagligt iaf.

Värre känns det om det är hjärnspöken, att se saker som intr finns.. En vissling som inte finns.. 

 

Helt sjukt!

Det kanske var dumt att ställa datorn här i hörnet, nu reagerar jag när jag ser en bil på vägen.. Det är mindre bra, för paniken som slår i mig när jag måste se vad det är för bil. Vit volvo? Polisbil? Vaaad?

Men måste jag veta? Nej, och impulsen får 'jag jobba med hela tiden..

 

Idag fastnade jag dock uppe hos vaktmästarna och dem andra anställda i det här bolaget. Och satt kanske 40min och pratade om det ena och det andra. Jag kommer hem, Dawid hjälper mig att mäta spisen och ska fixa så jag får en ny spis iaf. 

Sätter mig vid datorn och ser en bil på vägen.. En vit volvo!

 

Känslan som infann sig, paniken som infann sig. Vad gör jag, jobbar inte han idag? 

Jag kan inte springa till sovrummet för att kolla, vilket är positivt men besviken blir jag. Jag får tala om för mig själv att det är lika bra. Du ska inte trycka ner dig ännu hårdare. Det räcker med det som redan är..

 

Men varför behöver jag ens veta om han är hemma?

Varför vill jag så gärna veta?

 

Det liksom skar igenom hela bröstet, brast ut i panik och jag bara föll ihop.. Vad gör jag nu? Hur får jag det här att sluta?

 

Jag behöver inte veta om han är hemma, jag behöver inte vara rädd. Men bara att se strukturen på hans huvud.. Det skar inom mig. Jag skakar fortfarande.. 

 

Och polisen har varit i hans lägenhet, förra veckan, men hittade inte min hårddisk! >_<

Självklart att han skulle gömma den!

Och jag har inte hört något ifrån dem. Ingenting!

 

Och som tur är får jag annt att tänka på, ska följa med mamma på en roadtrip. Ska bli så jävla skönt att komma ut.. Iaf med mamma, hon är stark. Och hon säger verkligen ifrån, henne kan jag stå bakom!

Visst finns det andra människor som jag känner mig lika trygg med, men jag är glad att idag följer jag med henne..