Kaninbebisarna har blivit 5 veckor, och det är bara 3 veckor kvar sen är dem leveransklara. Lite tomt kommer det bli, men jag kan inte ha kvar dem.. 

 

Älsklingen är iväg på äventyr och jag är ensam hemma, så jag ska ta med mig Zheeba ut på en snö promenad innan vi lurar på vad vi ska göra resten av dagen.

På måndag börjar schemat, som tur är börjar jag med kvällspass ;)

 

 

Naturen har sin gång, och jag trodde inte att det skulle kännas så tungt - men det gör det.

I lördags, när jag kom hem från jobbet (delad tur), hittade jag lillen livlös i buren. Syskonen var på andra sidan av buren, och ville absolut inte gå åt det hållet. Jag tog upp den och stel var den, lite kall men inte alls så kall som jag trodde. På morgonen var ju alla vid liv!

 

"Vi har ingen spade", var min första tanke. "Hur ska jag då lyckas begrava den?".

Jag gick ut och kollade på grannens uteplats, ingen spade. Och jag ville inte fråga någon granne, då skulle jag ju behöva förklara vad jag skulle ha den till och jag skulle inte klara av folks medlidande, kommentarer - för det spelar ingen roll vad folk säger så känns det tyngre än något jag känt på länge. 

 

Jag tog med mig något som jag använder i rabatten och Zheeba, gick in och hämtade bebisen och gick ut för att begrava den. Jag hade önskat att jag kunde begravt den ute hos Anders, men då skulle bebisen fått ligga i en plastpåse i flera dagar - då jag tvunget skulle jobba >_<

Det var bara en timme kvar, innan jag skulle åka till jobbet...

 

Jag hade ett mål med promenaden, jag visste vilket område jag skulle till - men vilken plats?

Solen sken, och utsikten från platsen jag valde var underbar - här ska du få vila!

 

Uffe kommer upp i huvudet, jag skulle få känna på ett lik igen - samma år. Kall och stel.. Nej! Jag vill inte! Paniken trycker sig fram genom både huvud och hjärta, jag känner hur kall jag blir inombords..

Plötsligt får jag styrka, jag börjar gräva och märker att det kommer ta för lång tid - Zheeba till undsättning, hon fick gräva en stund så det blir djupt.

Jag tar upp bebisen och känner igenom pälsen, säger några ord och lägger sen ner den i hålet - här ska den inte ligga, den ska vara levande - tänk om den vaknar till liv och jag har varit elak och grävt ner den så den dör?

 

Tankarna fortsätter explodera, paniken infinner sig - bilder i huvudet och tanken på att känna den stela kroppen. Allting spelades upp i huvudet - det blev för mycket! När jag sen kollade klockan var jag tvungen att röra mig hemåt för att hinna till jobbet.. Jag fastnade på trappen och kände inte alls för att möta Marcus där inne, jag vill inte ha någon närhet - jag vill bara lägga mig ner och gå under!! 

Efter x antal cigg så var det dags att gå in iaf, och jag möter Marcus ovanför trappen... Den bästa närheten jag känt! <3

 

Vi tittade på ett avsnitt av Big Bang Theory och sen begav jag mig mot jobbet - men jag kände inte alls för det.

Natten innan hade jag redan känt mig deppig och jävlig, inte sovit mer än 3 timmar. Den här natten gjorde inte saken bättre.. + Att jag sen fick jobba 7-17.15 (skulle jobbat 7-16.30) utan något ätbart. Men jag höll mig i skinnet när jag i själva verket bara ville lägga mig ner och försvinna.

 

Jag kan inte sortera dessa tankar, ensamheten är värst. Jag kan inte vara ensam.

Hjärtat äter upp mig, samvetet, tankar, bilder, känslor - allting spelas upp i huvudet på mig, om och om och om igen.. 

 

 
(Pappa: Zobelsiames brun) <------------> (Mamma: Zobel Blå)