® Har du missat några artiklar?

Publicerad 2013-03-06 18:39:00 « Hundraser,

Har du missat några inlägg om någon hundras? Jag hjälper dig på traven och lägger upp dem här igen, så att du enkelt finner tillbaka till raserna :)
 
Mer raser kommer att komma med tiden, så håll utkik!
 
* Blandras
* Riesenschnauzer
* Rottweiler
* Jack Russell Terrier
* Collie - Både kort + långhårig
* Siberian Husky
* Australian Shepherd
* Grand Danois
* American Akita
* Leonberger
 
 
 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

® Hundras - Blandras

Publicerad 2012-11-05 10:32:00 « Fakta, Hundliv, Hundraser, Tips & Trix, Zheeba,

Att skriva om blandraser, i allmänhet, är svårt så jag tänker istället dra upp olika exempel på dem blandraser som jag har stött på under mitt liv. 
 

(Schäfer + Sib.Husky + Rottweiler + Newfoundland)
 
Allmänt om hundar:

Vikt: Varierar från under 1kg till 80 kg
Äter: Är allätare men vill helst ha köttmat
Hastighet: Den snabbaste springer kring 70 km/h
Minsta hundras: Chihuahua
Största hundras: Irländsk Varghund
Äldsta hundras: Saluki
Populäraste hundras: Schäfer
 
 
Alla våra hundraser är blandade med någon annan ras, från början. Hur har man annars kunnat avla fram en viss ras standard? Men blandras kan även vara en renrasig hund som inte har fått stamtavla, pga att föräldrarna inte blivit stambokförda. 
 

(Schäfer + Amstaff)
 
En blandras, som dem flesta ser dem, är en hund som har mer än en ras i sig. Men varje hund blir speciell, även om man jämför syskon. Ingen är den andre lik, även om dem kan få vissa likheter. 
Det är oerhört svårt att avla fram friska och sunda individer, både inom renras och blandras, då man aldrig kan vara 100% säker på vad man får för avkommor. Men dem flesta har lyckats få fram bra hundar genom åren, men det krävs lite mer än en hane och en tik för att få den kunskapen.
 
Men blandrashundar får tävla i vissa grenar, och du kan även delta i utställningar med din blandras. 
Blandis arrangerar dessa, tillsammans med många fler aktiviteter och föreläsningar, och här är även renrasiga hundar välkomna att ställa upp. 
 
(Korthårig Collie + Bordercollie)
 
Dem blandraser jag har träffat, har alla varit olika - precis som renrasiga. Dock så är jag en utav dem som gillar blandraser, då ingen ser likadan ut som den andra. Även om det är samma raser i dem, så kan dem få dem olika egenskaperna från raserna. Ta tex min hund, Zheeba (som är överst i inlägget). Hon har jaktinstinkten efter Sib.Husky, vakten efter Rottweilern (eller Schäfer) och pipet / stressen efter Schäfern. Jag har inte märkt av Newfoundland på något sätt. Medans någon av hennes syskon kanske har mer av Newfoundland än av tex Sib.Husky. Då jag inte träffat någon av hennes syskon, så kan jag inte svara på det.
 
 
Källor:
 
 
Fler Artiklar Om Hundraser: 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

® Hundras - Riesenschnauzer

Publicerad 2012-11-05 09:41:00 « Fakta, Hundliv, Hundraser, Tips & Trix,

 

 Riesenschnauzern (tyskans "riese" betyder jätte) härstammar från Mellaneuropas medeltida 

herdehundar, som senare genom fortsatt avel blev boskapshundar. De användes då som vallare och pådrivare av kreatursflockar längs landsvägarna till städer och handelsplatser i Sydtyskland.

När järnvägarna tog över dessa transporter blev boskapshunden arbetslös och höll på att dö ut. De hundar som skulle komma att utgöra riesenschnauzerns grund hade vissa likheter med mellanschnauzern som på den tiden var populär bl.a. som råttfångare. Detta bidrog sannolikt till att det fanns intresse att ta tillvara denna hundtyp.

Genom målmedveten avel lyckades man nå resultat genom inslag av andra raser. 
Mellanschnauzer, svart grand danois m.fl. har nämnts, men uppfödarna var här mycket förtegna.

 

(Peppar o Salt)

 

Självständig ras

Rasen blev i början av 1900-talet populär i Tyskland som utställnings- och vakthund. Från 1908 uppträdde riesenschnauzern som självständig ras på utställningar och i de tyska stamböckerna, under de nästkommande åren mestadels under namnet "münchenerschnauzer". Rasens anhängare uppskattade dess arbetsglädje, livliga intellekt och tåliga kropp. Den visade också alltmer lämplighet som polis- och militärhund.

Efterhand åstadkom man en storväxt, strävhårig, robust och oöm brukshund - till utseendet en förstorad avbild av mellanschnauzern. I de tidiga svarta kullarna föddes det även grå hundar som oftast gallrades bort. Det fanns emellertid vissa uppfödare som behöll de grå valparna och började 
avla på den färg som numera benämns peppar och salt. Rasen utgörs därmed nu av de båda färgvarianterna svart och peppar och salt.

På 1920-talet fanns ett 60-tal avelsdjur av rasen på tyska statens hunduppfödningsanstalt. 1925 blev riesenschnauzern i Tyskland officiellt erkänd som tjänstehund och i Schweiz 1931. I Tyskland fanns det 700 skyddsutbildade riesenschnauzer 1938, samt 129 under utbildning. Efter andra världskriget var dock endast en spillra av rasen kvar i dess ursprungsland.

Riesen till Sverige

De första exemplaren av riesenschnauzern importerades till Sverige från Tyskland 1930. Rasen blev snabbt populär. En av de första kullarna som såg dagens ljus på Arméns Hundskola var just riesenschnauzer. Detta var 1936. Rasen nyttjades dels som patrull/bevaknings-, sök- och skyddshund, men mest framstående var den nog som rapporthund. De användes även som militära draghundar. Man kan i dokumentationen från Arméns Hundskola hitta ett flertal riesenschnauzer med mycket goda tjänstgöringsbetyg i rapporttjänst.

Riesenschnauzerns utveckling i landet bromsades upp under krigsåren, och 1947 kom öronkuperingsförbudet. Flera uppfödare upphörde som en följd härav med sin uppfödning och intresset för rasen tycktes under de följande åren minska avsevärt. Vid slutet av 40-talet registrerades ca 100 hundar per år. Det skulle dröja till början av 1960-talet innan riesenschnauzern lyckades återvinna - och därefter också kraftigt öka - sin popularitet.

Stor arbetsvilja, uthållighet och härdighet lade grunden till en utmärkt bruks- och tjänstehund, och med egenskaper som tillgänglighet, öppenhet och lagom hårdhet blev den även en trevlig sällskaps- och familjehund. Genomsnittliga antalet registreringar för svart riesenschnauzer under åren 2004-2010 ligger på i genomsnitt knappt 200 per år med 131 som lägst och 276 som högst.

Peppar och salt uppvisar under samma period ett snitt på 20 registreringar per år. Nyttjandet av utländska hundar i avelsarbetet var en förutsättning under rasens uppbyggnad, men begränsades med de regler som tidigare gällde för import. Sedan EU-inträdet har utländska hundars inflytande i aveln ökat. Detta har inneburit en ökad avelsbas.

Nuläge

Riesenschnauzern är en allroundhund som är väl lämpad för de aktiviteter som en brukshund förväntas kunna utföra.

Rasen har under alla år den funnits i Sverige deltagit i bruksgrenarna sök, spår, rapport, skydd samt IPO. Några har använts som tjänstehundar inom polisväsendet. Ett ansenligt antal används som tjänstehundar inom Räddningstjänsten och Försvarsmakten. Det kan nog uppriktigt sägas att riesenschnauzern lättast kommer till sin rätt som arbetande hund.

Rasstandarden anger en ”oförskräckt framåtanda” vilket kan vara en stor tillgång under belastande arbetsvillkor men även något av en utmaning att hantera i vardagen. Stora framgångar har dock nåtts både på SM och NM i bruks, och ett flertal har deltagit vid tjänstehunds-SM. Som draghund har rasen ett antal SM-vinster.

 

Användningsområde

Rasen är en utpräglad brukshund och fungerar väl inom alla bruksgrenar. Inom bevaknings- och räddningshundsverksamheten har den gjort sig känd för sin fina spår- och söklust. Den fungerar även väl som aktiv familjehund.

 

Egna erfarenheter
Mina egna erfarenheter utav Riesen är endast positiva. En hundras som kräver mycket utav sina ägare, fruktansvärt envis. Bryr sig sällan om något, utan är ofta i in egna värld. Vill dem inte, så kan man oftast inte locka dem till det. Läser av väldigt fort. 

 

Källor.

 
Rasklubbens hemsida: http://www.afrs.se/
 

 

Fler Artiklar Om Hundraser: 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

® Hundras - Rottweiler

Publicerad 2012-02-20 22:36:00 « Hundraser,

Rottweilern är en respekterad brukshund med framgångar inom flera bruksgrenar. Rasen skall ha alla de egenskaper som förknippas med en effektiv brukshund, mod, nervfasthet, naturlig skärpa samt vara arbetsvillig och följsam.

Väljer man att skaffa sig en Rottweiler bör man först sätta sig in i rasens egenskaper.

Man skall också vara beredd på att dagligen ge hunden flera timmar motion och den mentala stimulans som en brukshund kräver för att bli en bra familjemedlem.

I rasstandarden till höger finns mer information om rasens egenskaper.

(bild tagen ifrån google.se)


Historik

Rottweilern räknas till de äldsta raserna och härstammar från molosserhundarna. Dess ursprung går tillbaka till romartiden då de användes som vakt- och boskapshundar. Hundarna följde de romerska legionärerna över 
Alperna som människans beskyddare.

I trakten av staden Rottweil sammanträffade de med inhemska hundar och en blandning skedde. Deras huvuduppgift blev nu att driva och vakta kreaturshjordar och som vakt åt sin ägare och hans egendom. Under medeltiden var Rottweilern känd som jakthund av vildsvin.

Rottweilern fick sitt namn "Rottweiler Metzgerhund" (Metzger=slaktare) efter den gamla riksstaden Rottweil i Tyskland. 
Slaktarna födde upp hundarna efter prestations och bruksändamål. När man i början av 1900-talet sökte lämpliga polishundar, prövades även Rottweilern. Det visade sig mycket snabbt att Rottweilern var väl lämpad för polisarbete. År 1910 godkändes den officiellt som brukshund.

Den första stamboksförda Rottweilern i Sverige var Syda vom Karlstor som importerades av brandkaptenen 
Karl Gyllenhammar, kennel Gyllis. 1915 kom Prinz v.d. Steinleich och den första kullen Rottweilervalpar i Sverige föddes detta år.


Historia:

Det finns gott om historiker och teoretiker världen över som forskat i Rottweilerns ursprung. De flesta av dem hittar ledtrådar som leder dem ända tillbaka till Romarnas invasion av Tyskland. Romarna ockuperade Tyskland i ett par hundra år och hade sitt högkvarter i staden Rote Wil (”den röda byn”), som i dag heter Rottweil, där rasens namn uppkommit av.

De hundar som Romarna hade liknade Mastiffen. Romarna aktade sina hundar högt, de kallades molossus (efter molosserfolket). Cave carnem (Varning för hunden) var vanligt att se vid ett hus som vaktades av en molossus.

 

De stora mastiffliknande hundarna Romarna hade med sig var antagligen förfäder till Italiensk Mastiff och Napolitansk Mastiff. Boskapshundarna som drev boskapen i längre sträckor var mycket mindre i storlek, store Julius Caesar ville att hans soldater skulle ha full tillgång till färskt kött inte bara insaltad skaffning, därför ingick boskap i Romerska legionerna.

De stora hundarna användes främst till att vakta de läger som Romarna hade utanför byarna, men de skulle även följa med ut i Romarnas strider. Det var riktiga krigshundar som hade enormt mycket mod och var orädda för de stora björnar och vargar som de kunde möta i en strid. De Romerska soldaterna upptäckte att en av hundarnas svaghet var att deras öron och svansar var för lätta för björnen att greppa tag om och likaså vargar. Ett sätt att eliminera skador på dessa krigshundar var att avlägsna svans och öron. Denna tradition, att kupera, höll i sig i många år.

Rottweilern har ärvt storlek och mod av den store beskyddaren, den mastiffliknande hunden. Den stora variationen av storleken på rottweilern kan förklaras av den blandade bakgrunden av rasen. Övertypiska, eller för stora rottweilers är inte ovanliga ens i dag.

Boskapshundarna var mer följsamma hundar, de var också tvungna att vara uthålliga, orubbliga och starka. Detta var hundarna som tvingade den mest rasande tjuren i rätt riktning, skrämde den mest härdade banditen med sin styrka och med våldsam ilska försvarade de sin ägare och boskap, utan att ge vika en millimeter. Det tog inte lång tid innan man kunde se släktskap med de lokala hundarna i byn.

De utvecklades snabbt till en mycket mångsidig hund. Den blev en ovärderlig hjälp till slaktare och handelsmän som sålde boskap. Hundarna fick driva och skydda boskapen, försvara och skydda sin ägare och dennes mark. De kallades för "The Butchers Dog" (Slaktarhunden), ”Metzgerhund”. Denna hund hade som uppgift att driva boskapen till och från marknaden åt slaktare i staden Rottweil.

Det var nödvändigt med En orubblig, stark och pålitlig hund. Slaktarhunden hade dessa kvalitéer de var riktiga vakthundar som kunde skydda sin ägare och hans ägodelar när de tillsammans åkte iväg på långa handelsresor. Det finns historier om att de som ägde en sådan hund kunde hänga pengapungen runt halsen på "slaktarhunden" och det var det säkraste stället att skydda den mot banditer som kom i deras väg.

Hundens existens avgjordes huruvida den lämpade sig och kunde utföra sitt arbete som de var till för. Människan behövde arbetande hundar, och förbättrade deras arbetsegenskaper. Detta var det enda som togs hänsyn till i aveln. Väder förhållanden och ortens terräng avlägsnade svagare individer, en viktig faktor som påverkat utvecklingen av renrasiga hundar. De var tvungna att vara seglivade och hårda för att utföra ett bra arbete, i att driva och beskydda boskapen.

Rottweilern användes inte bara för att driva boskap utan också som draghundar. Det var vanligt att se Rottweiler dra vagnar åt slaktare, bagare, handlare och åt de som levererade mjölk. Draghundar förbjöds i Centraleuropa senare, om det var för att det var för slitsamt för hundarna eller om det var för att de blev illa behandlade vet man inte. Förbudet finns fortfarande i vissa länder.

I norden har alltid draghundsarbete varit accepterat. Den rådande sanningen är att hundar faktiskt gillar att arbeta som draghundar och ingen tänker idag tanken på att förbjuda det. Förflyttningen av boskapen togs gradvis över av de moderna järnvägarna, och boskapsdrivning av hundar blev förbjuden. Åsnor tog hundarnas plats som dragdjur.

Den första Rottweilern ställdes ut på en hundutställning 1882 i Heilbronn. Tysken Hell menade att det inte var bra för bevarandet av rasen, med motiveringen att när Rottweilern möter moderna krav leder det till sämre kvalité.

1897 gjordes den första standarden för Rottweilern. Albert Kull som var konstnär och en ”djurmålare” gjorde den första officiella presentationen av Rottweilern.

Staden Rottweil (Rote Wil = röda byn) år 1904

År 1904 fanns det endast en enda Rottweiler tik kvar i Rottweil, Tyskland, enligt V. Sizarovsky. Den tiken hette Fena. Enligt uppgifter är Leo v. Plattenhardt den första hunden som någonsin registrerades, året var 1908.

Andra uppgifter säger att Russ v. Bruekenbuckel (e. Stumper v. Heilbronn – u. Flora v. Heilbronn) var den först registrerade Rottweilern i världen. Han föddes i Juli månad 1904. Han Registrerades i DRK (Deutcher Rottweiler Klub)

Russ v. Bruekenbuckel

Rottweilern höll på att gå under, men tack vare dess underbara temperament och härliga karaktär fanns det entusiaster från blandade klasser och yrken som tog över när Slaktaren och boskapshandlaren inte längre behövde Rottweilern i sitt arbete. Nya sysslor upptäcktes tack vare deras kvalitéer som grundade sig på dess mentala egenskaper och deras användbarhet och naturliga intelligens.

Rottweilern blev snabbt en av de hundraserna som intresserade polisen när hunden debuterade 1901. Polischefen Hans Kruher i Hamburg 1910, använde Rottweilern till att jaga bort fulla sjömän. Senare kom de att testas i nyare arbetsuppgifter tillsammans med Dobermann och Schäfer. Rottweilern var fortfarande en hjälpreda (brukshund).

Temperamentet var präglat och förfinat genom att de skulle vara brukbara. Det fina med dess karaktär var speciellt deras lojalitet och pålitlighet, uthållighet och intelligens kombinerad med mod även i farliga situationer.

Albert Kull, O. Hell och H. Boppel. Var de första officiella Utställningsdomarna av rasen, de utsågs till detta år 1905. Samma år blev Rottweilern utvald och presenterades som “en fin hund av ovanlig ras och av oklanderlig karaktär” av Presidenten på en hundutställning, organiserad av ”the Association of the Friends of Dogs” (föreningen för vänner till hundar) i Heidelberg, Tyskland.

Die Siegergruppe v Kohlerward, Dortmund 1932

1907 grundades DRK och 1910 sattes den andra standarden för Rottweilern upp av DRK. Bara något år senare bildades en till Rottweiler klub, (Internationale Rottweiler Klub) IRK. De satte också ihop en egen standard. Året var 1913.

Det tog 8 år innan de båda klubbarna kunde enas och slogs samman och bildade ADRK (Allmänna Tyska Rottweiler klubben) detta hände 1921. ADRK är vad den tyska rottweiler klubben heter ännu idag.

Något som ADRK:s medlemmar hade störst oskiljaktigheter om var Rottweilerns storlek. Då den första standarden som sattes 1897, av Albert Kull, var önskvärd mankhjöjd 50 cm. De som inte ville förändra rasens höjd tyckte att Rottweilern skulle bli en för klumpig hund i arbete. Men 1981 ändrades standarden till 61 cm – 68 cm.

Även färgerna på Rottweilerns standard sattes av ADRK efter att de 1921 hade slagits samman, det fanns Röd-, brun- & beigefärgade Rottweilers. Men den mest dominerande var Svart med Rödbruna tecken. Det fanns också gott om hundar med stora vita fläckar på bröstet. De rätta färgerna ska vara svart med rödbruna tecken och helt utan vita fläckar. Men man kan än i dag se rottweiler valpar som föds med små vita hårstrån.


Målning av en Rottweiler från 1936 som visar en rödaktig brindle

1930 infördes det så kallade Skyddshundsprovet. Då Rottweilern inte längre fungerade som boskapshund, var det viktigt för uppfödarna att hundarna fick fortsätta med någon annan viktig arbetsuppgift för att kunna bevara egenskaperna. Skyddshundsprovet sammansattes även för att hunden skall kunna fungera som en effektiv polishund.

Rottweilern har varit med om mycket, Romarnas invasion av Tyskland och senare två världskrig. Det var självklart att Rottweilern följde med de Tyska soldaterna och tragiskt nog kom mestadels av de hundarna aldrig tillbaka.

I och med att polisen fick intresse för Rottweilern ökade intresset från omgivningen. Rottweilerns popularitet har bara ökat sedan 1904.

Sedan år 1942 har rasens antal ökat från 350 valpar i Tyskland till år 1996 då 3372 valpar registrerades i ADRK. År 1999 föddes det 2215 valpar och år 2000 registrerades 1501 valpar. Det minskade radikalt i antal valpar efter 1996, troligen för att de endast fick registrera valpar efter föräldrar som hade HD A eller HD B från och med 1995. Flera av avelsdjuren föll då bort. 1999 fick man återigen avla på hundar med HD C.

Rottweilern är en egen ras och med unika egenskaper. Den tyska författaren "Countess Agar von Hagen" beskrev rasen helt riktigt hon när hon skrev:

"Denna orubbliga kamrat är lojal, humoristisk, snäll mot barn, har en tydlig åtskillnad mellan arbete och vila. I hemmet blir den farliga försvararen from som ett lamm. Deras visa ögon kan genomlysa en allvarlig och skrämmande blick, samtidigt som de till en vän visar ett innerligt tryggt och pålitligt utryck. Rottweilern är inte elegant. Den är tillistfull och glad med ett djupt sinne. Styrka är dess elegans".

Till slut blev Rottweilern en accepterad ras tillsammans med andra erkända moderna raser. Jag önskar att denna återblick av rasens historia, där tillfälligheter, naturens hårda klimat och människans behov av en brukbar hund, skapat denna underbara ras, vara en riktlinje och det ultimata målet för uppfödare över hela världen i att bevara rasen.


Rasklubbens Hemsida: http://www.rottweilerklubben.se/


(bild snodd av Annika)

 

Fler Artiklar Om Hundraser: 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

® Hundras - Jack Russell Terrier

Publicerad 2011-09-15 13:24:00 « Hundraser,



Om Jack Russell Terriern

I England har man under flera hundra år jagat räv med hästar och stora "pack" med Foxhounds. Detta har varit en sport för de högre stånden. När houndsen fick tag på räven bet de ihjäl den. Man jagade alltså inte som i Sverige med vapen. Om räven fann ett gryt att gå ned i kunde inte packet med foxhounds följa med. Man behövde en mindre hund. Därför avlades olika typer av terriers fram främst beroende på vilken typ av terräng de jagade i. En av dessa "raser" kallades för foxterrier.

Då räven gått i gryt var man tvungen att ha en särskild hund som drev ut "sprängde" räven. För att hunden skulle klara detta behövde den ha en viss storlek, skärpa och intelligens. Var den för stor eller oflexibel i bröstkorgen kom den inte in till räven (som är enormt smal och flexibel), var den för liten orkade den inte springa med på fältet en hel dag.

 

En inbiten rävjägare var pastorn John "Jack" Russell.Han avlade, precis som många andra, fram den typ av foxterrier han tyckte passade bäst för terrängen han jagade i. När engelska kennelklubben bildades och foxterriern blev populär som utställningshund såg pastorn att detta snabbt ledde till att foxterriern snabbt förlorade sina goda egenskaper som grythund. Pastorns linjer skiljde sig snart så mycket att det inte längre var en foxterrier. Jack Russell terriern var född.

Detta är anledningen till att Jack Russell klubbar världen över har tagit avstånd från kennelklubbarna. Jack Russeln avlades fram för grytjakt och det är som jakthund och inte som utställningshund den skall bevaras. Den vita färgen som skall vara dominerande, fyller sin funktion när terriern lämnar grytet. Ett pack med upphetsade foxhounds skulle annars lätt kunna ta fel på räven och hunden och kanske bita ihjäl terriern av misstag.



Till dig som vill köpa valp
Jack Russell Terrier är en aktiv hund. Den lilla storleken kan lura folk att tro att det är en liten ras som man bara kan ha till sällskap och inte kräver så mycket aktivitet. Ingen kan ha mer fel. Självklart fungerar Jack Russell Terrier som en jättetrevlig familjehund också.

En Russell som inte blir aktiverad kommer själv att hitta på saker att sysselsätta sig med och detta kan bli mindre roligt för ägaren. Jack Russell Terrier är en stor hund i liten kropp och kräver lika mycket motion och aktivering som en stor hund.

 

Jack Russell Terrier är i grund och botten en jakthund och det kan visa sig att den älskar att jaga grannens katt, dra på egna jaktäventyr om du släpper den lös i skogen m.m. Erfarenheter visar på att såna egenheter minskar om man själv jagar eller tränar hunden i aktiveter där den får utlopp för jakten t ex. grytträning i konstgryt eller jagar praktiskt även viltspår ger hunden ett visst utlopp för jaktinstinkterna.

 

Nu kan man ju tro att en Russell mestadels är jobbig men så är ju självklart inte fallet. Men när man köper en Jack Russell Terrier så bör man vara inställd på att aktivera den på något sätt sen om det är agility, viltspår, lydnad eller liknande spelar oftast inte så stor roll.

 

Du är alltid välkommen att kontakta klubben för frågor vid valpköp eller andra frågor som berör din Jack Russell Terrier.

 

Lycka till med din nya kompis!

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

Rasstandard - Jack Russell Terrier



Utmärkande drag
Jack Russell terriern måste visa sig livlig, aktiv och alert. Den skall imponera med sin oräddhet och sitt glada sinnelag. Man måste komma ihåg att det är en arbetande terrier och att den skall ha instinkter för detta. Nervositet, feghet eller överaggression måste motarbetas. Terriern skall alltid vara självsäker.

Helhetsintryck
En kraftfull, oöm terrier som är alert och ”på tårna” hela tiden. Mankhöjden varierar mellan 10,5” och 15”. (25,4 cm - 38,1 cm) Kroppens längd måste vara proportionerlig i förhållande till hundens höjd. Kroppen skall vara kompakt och välbalanserad, alltid fast och väl musklad.

 

Rörelser
Rörelserna skall vara fria, livliga och väl samordnade. De skall vara parallella såväl framifrån som bakifrån.

 

Huvudet
Huvudet skall vara välbalanserat och i proportion med kroppen. Skallen skall vara flat med måttlig bredd mellan öronen och avsmalnande mot ögonen. Det skall finnas ett stop men det skall inte vara överdrivet. Längden på nospartiet, från nosspetsen till stopet skall vara en aning kortare än från stopet till nackknölen. Nosspegeln skall vara svart. Käkarna skall vara kraftfulla och välutvecklade. Kindpartiet skall vara välmusklat.

 

Ögonen
Ögonen skall vara mandelformade och mörka. De skall vara fulla av liv och intelligens.

 

Öronen
Öronen skall vara V-formade, måttligt tjocka, framåtvikta samt burna tätt intill huvudet.

 

Tänder & Bett
Tänderna skall vara starka och bettet skall vara saxbett. (Överkäkens tänder skall sluta tätt över underkäkens tänder.)

Kroppen
Bröstkorgen skall vara grund och smal. Frambenen får ej sitta brett isär utan kroppen skall ge ett atletiskt utseende, inte ett tungbröstat. Ryggen skall vara stark, rak och i proportion till hundens höjd. Den skall vara välbalanserad. Ländpartiet skall vara aningen välvt. Som ett rättesnöre bara: Bröstkorgen skall vara så liten att man med normalstora händer når runt denna så att fingrarna möts. Man mäter precis bakom frambenen och detta när terriern är musklad och i arbetande kondition.

Frampartiet
Skuldrorna skall vara väl tillbakalagda, sluttande, tunna i spetsen och tydligt markerade vid manken. Frambenen skall vara starka och raka med lederna i korrekt ställning. Armbågarna skall hänga lodrätt mot kroppen samt arbeta fritt vid sidorna.

 

Bakpartiet
Bakpartiet skall vara starkt och muskulöst. Bakbenen skall vara välutvecklade med god vinkling samt god böjkraft i knälederna för att få styrkan till ett gott frånskjut. Sett bakifrån måste hasorna vara parallella.

 

Tassarna
Tassarna skall vara runda, av kattfotstyp med hårda trampdynor. Tassarna får varken vara vridna inåt eller utåt.

 

Svansen
Svansen skall vara rätt högt ansatt och glatt buren. Längden skall vara i proportion med kroppen. Kuperad vanligtvis runt 10 cm. Den skall vara lång nog att utgöra ett gott handtag.

 

Päls
Släthåret får ej vara så tunt att det inte utgör ett fullgott skydd under hårda arbetsförhållanden. Strävhårs- och Brokenpäls får ej vara ullig.

Färg
Vitt skall dominera. Tecken är tillåtna i svart, tan och brunt. Brindle (tigerande) tecken är ej tillåtna! I Sverige gäller kuperingsförbud!! Skall endast ses som information för t.ex. importhundar.



Rasklubben - http://www.jackrussellklubben.se/ och http://www.jrtc.se/
 
 

Fler Artiklar Om Hundraser: 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

® Hundras - Collie

Publicerad 2011-08-19 12:21:00 « Hundraser,

Collien är en av de äldsta brukshundsraserna ursprungligen från de Brittiska öarna, där den användes som vallhund. Idag är collien en uppskattad allroundhund som kan användas till mycket.

Collien finns i två hårlag, lång- och korthårig collie, och båda finns i tre färger; sobel, trefärgad samt blue merle.



Collien anses vara skotsk, men var dessa vallande hundar ursprungligen kom från är föga känt. De dyker upp i historien som vallare av de enorma fårhjordar som medföljde härarna under tiden för romarnas invasion av de brittiska öarna. Historien om det mycket speciella ordet "collie" - som på många vis kom att avse vallhundar i allmänhet och inte en speciell hundras - är lika oklar som rasens bakgrund.

Collie har under åtskilliga tidsperioder stavats på de mest besynnerliga sätt: "Coll, Colley, Coally, Coaly och Colley" är några varianter på samma tema som avser den arbetande fårhunden från Skottland. Den mest accepterade teorin är att det anglosaxiska ordet "col" betyder svart och att hundarna kallades så, antingen efter de svarthuvade fårflockarna, eller efter hundarnas egna färger, där svart (trefärgat) ofta övervägde.

Klart är att alla dagens collie kan härleda släktskap till den trefärgade hund som hette "Trefoil" och som var född 1873.

Ett annat rimligt antagande är att rasnamnet helt enkelt är en förvanskning från det gaeliska ordet för valp som är "cuilein", med tilltalsformen "culyie. Gaeliska talades på höglandet av colliens hussar långt innan Skottland införlivades med United Kingdom.

Anledningen till att colliens ursprung är så föga känt, är att de som hade intresse för rationell rasavel uteslutande kom från överklassen och där fanns knappast utrymme för andra slags hundar än jakt- och vakthundar och damernas lyxhundar. Allmogens arbetande fårhundar var så vanliga att de inte väckte något kynologiskt intresse.

Första gången rasen ställdes ut var 1861 i Birmingham. Intresset för den "natursköna" vallhunden blev med en gång stort och verklig fart fick collie-febern, när den hundälskande drottning Victoria startade uppfödning av rasen.



Den skotska vallhunden blev rasen på modet och rena fantasibelopp betalades för de bästa hundarna, varav många såldes till Amerika.

Efter det första offentliga framträdandet i Birmingham, där sex collies tävlade mot varandra, gick det framåt för rasen, i den mening att allt fler hundar kom till bedömning på utställning. 1871 visades för första gången sobelfärgade collie. Tidigare utställda hundar hade varit trefärgade eller svart-vita. Collien förvandlades från att ha varit en arbetande robust fårhund till den moderna eleganta show-collien. Den mesta förändringen skedde mellan åren 1870 och 1880 och spekulationerna har varit i legio om hur engelsmännen lyckades göra om collien och vilka hundraser som bidragit till colliens nya utseende.

Så värst många ympningar av andra raser skedde av någon anledning inte med collie.

Den enda uppgiften som med säkerhet har kunnats beläggas är att markisen av Huntly, The Duke of Gordon, lät para sin setter med en collietik 1880. Denna union skulle ha bidragit till rasens rika flora av färgvarianter. Däremot finns det inga säkra uppgifter på att colliens långa nosparti skulle ha något att göra med en förment borzoi-korsning.

Till Sverige kom rasen tidigt och på den första utställningen deltog fyra importer.

I stamboken 1902 dyker det upp sex nya importer och den skotska collien hade definitivt fått fast svensk mark under tassarna. Att collien från början hade vind i seglen, inte minst i sitt hemland, beror inte bara på att den undfägnades ett kungligt intresse. Den berömde trefärgade hanen Trifoil hade ingen mindre än Mr. S.E Sherley som ägare, mer känd som grundare av The Kennel Club.

Enligt den engelska collie-experten Margaret Osborne är blue merle, en färg som ofta ses som någon avart i rasen, i själva verket den vanligaste förekommande pälsfärgen på alla engelska vallhundar. Under mitten av 1800-talet var denna färg vanligt förekommande och det fanns merlefärgade collie över hela Storbritannien. Blue merle kan endast erhållas hos avkomman om en av föräldrarna har blue merle teckning.

De två tikarna Blue Sky och Blue Ruin, som båda ställdes ut 1885, förde anlaget för blue merle vidare. Om dessa tikarna bidrog med sin färg, vem är då ansvarig för övriga särdrag hos den moderna collien?

 

Trefoil-sonen Charlemange, också han trefärgad, anses ha haft mest inflytande över colliens ymniga päls och huvudform, och Carlyle (utställd första gången 1877) var den första hunden som hade utpräglat lång nos.

Det togs ingen hänsyn till att hunden hade ett avsevärt överbett och för att få fram den önskvärda eleganta långa nosen, var man till en början tvungen att tillåta överbett. Colliens högt placerade, pikant övertippade öron anses komma från tiken Marge, som ställdes ut första gången 1879.


Collien var Sveriges första importerade brukshundras. 1905 blev collien lanserad som "sanitetshund" - en föregångare till våra dagars räddningshundar.

 

De entusiaster som främst verkat för sanitetshundväsendet var kapten Eric Liliehöök och fanjunkare A. Ottergren. Den förre köpte sina hundar Barry och Nellie, färdigdresserade från Tyskland, medan Ottergren fick sin King Boy från Danmark.

Den svenskfödda Tuttan var uppfödd av professor A. Pettersson. Dessa sanitets- eller sjukvårdshundar var de verkliga pionjärerna. De kom att bli föregångare till vårt arméhundväsende som grundades drygt 30 år senare.

Till minne av brukscolliens föregångsman, kapten Eric Liliehöök, erhöll Svenska Collieklubben ett vandringspris av Allan Malm, som själv tävlade framgångsrikt i bruks, kallat Kapten Eric Liliehöök´s Minnespris.

Många av de egenskaper som en gång gjorde collien till en oumbärlig vallhund, bidrog också till att göra collien väl lämpad som tjänstehund; följsamhet, dresserbarhet och rörlighet.

Uppenbarligen är det så att collien kan utbildas till en utomordentligt kapabel brukshund. Det är bara det att den genuint bruksintresserade sällan väljer den överdådigt pälsfagra collien som tävlingshund i första hand. Men pälsfager eller ej - det finns collies som gjort och gör fantastiska prestationer på tävlingsbanan.

 

Collien är inte lik någon annan hund. Den är byggd för uthållighet och rörlighet, en typisk vallare. Ursprungsändamålet tillåter varken den stora klumpiga hunden eller den tunna och spinkiga. Collien ska ha drag av båda ytterligheterna "kraftfull" och "elegant".

Kroppsbyggnaden är rektangulär, och colliens trav ska inte påminna om någon av de övriga i brukshundgruppen. Rasen har sitt alldeles speciella och karaktäristiska rörelseschema, vilket med sin lätthet snarare liknar rävens trav. 

I likhet med denne är collien en "singletracker" - den sätter i snabb trav fötterna nära varandra, vilket är normalt för denna typ av travare.

1909 fanns den gamla collien fortfarande framför tusentals dörrar i Skottland och på många små gårdar i USA, dit utvandrande britter tog med den för att de behövde den.

Den föste in hönorna, när höken kom. Den vallade hem fåren och när en tacka försvann i den oländiga terrängen, skickades collien ut för att hitta henne. Den vakade – sägs det – vid lamningen och väckte husbonden, när det var dags för nästa lamm. Den höll ett öga på familjens barn.

”Han är berömd för sin begåfning och klokhet och historierna härom är nästan otroliga” Så står det i en gammal svensk Handbok för hundvänner, tryckt år 1889, om ”den skotska herde- eller fårhunden eller den s.k. Collie´´”. Det var ”en vacker ras, som även hålles som lyxhund.

”Det var dock inte som lyxhund collien rekryterades av den brittiska armén under första världskriget.

Den bedömdes p g a sin lättlärdhet vara den lämpligaste hundrasen att läras upp att  hitta sårade och leda sjukvårdspersonalen till dem.

Rasklubben: http://www.svenskacollieklubben.se/
 
 

Fler Artiklar Om Hundraser: 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

® Ras - Siberian Husky

Publicerad 2011-06-21 00:23:00 « Hundraser,

Vad är en Siberian Husky?

En siberian husky är en typisk slädhund. Den är stark, köldhärdig och uthållig och passar bäst hos friluftsintresserade ägare. Rasen är avlad att vara en snabblöpande spannhund och används huvudsakligen vid slädhundstävlingar. Att "bara" se vacker ut imponerar inte på rasentusiasterna i Sverige. En siberian husky skall ovillkorligen fungera som en slädhund.Det är lika naturligt för en siberian husky att arbeta i ett hundspann,som det är för en jämthund att jaga älg eller en border collie att valla får.

Men trots sitt vänliga lynne är siberian huskyn ingen vanlig sällskapshund. Det är en ras med starka, ursprungliga jaktinstinkter. Den upplever oftast alla djur som intressanta byten och det finns åtskilliga exempel på hundar som rivit både får, getter, höns, kaniner och katter. Det är alltså hundar som sällan kan vara lösa utomhus. Det är naturligtvis lika viktigt för en siberian husky som för alla andra hundraser med god mänsklig kontakt.


På ett lydnadsprov eller dressyrtävling är rasen inte särskilt passande, men som draghund har den mycket att ge. Den stoppar fysiskt och psykiskt för mycket hårda strapatser både under vildmarksturer och i tävlingsspåret

Siberian huskyn är en typisk utomhushund och liksom andra polarspetsar klarar den sträng kyla mycket bra. Man kan själv välja om man vill låta sin hund sova inne eller ute året runt. Men tänk på att en hund som tillbringar största delen av sin tid inomhus inte utvecklar sin päls naturligt. Den kan alltså inte plötsligt ligga ute i snön i sträng kyla. Normalt fäller en siberian husky enorma mängder av sin ulliga päls på våren och hösten, men många "inomhushundar" verkar fälla betydligt oftare.

Siberian huskyns historia


Den ras som i dag kallas siberian husky utvecklades hos tjuktjerfolket i den nordöstligaste delen av Sibirien. Klimatförhållanden tvingade dem att basera sitt uppehälle på jakt över vidsträckta områden och tjuktjerna svarade på naturens krav genom att utveckla en unik ras av slädhundar, skräddarsydd för de speciella behov på vilka deras överlevnad berodde. Det tjuktjerna behövde och utvecklade var en hund med förmågan att kunna tillryggalägga långa distanser med maximal fart, men med en minimal förbrukning av energi i ett område nära norra halvklotets köldpol.

 

 

Är Siberian Husky en hund för mig?

Siberians är flocklevande djur och behöver ständigt sällskap av andra hundar eller av människor. Om du arbetar heltid eller bara har plats för en hund, köp inte en siberian!

Genom sin förmåga att knyta vänskapliga familjeband är siberian huskyn vänlig även mot främlingar. Om du vill ha den starka trofastheten hos en enmanshund, köp inte en siberian!

Siberian huskyn är ingen vakthund, även om folk som är ovetande om dess natur kan bli skrämda av dess utseende. Om du vill ha en hund med aggressiva vaktinstinkter, köp inte en siberian!

Minst en gång om året fäller siberian huskyn sin päls. Om du gillar hundhår överallt i huset och i den luft du andas, då är det bra. Men, om du för det mesta värdesätter din prydlighet, köp inte en siberian!

Siberian huskies har en naturlig fallenhet för att gräva lyor i trädgården. Om du är stolt över din fina trädgårdsanläggning, köp inte en siberian!

Den största av alla de nackdelar som går att hitta hos en siberian husky är nog dess enorma längtan efter att få S-P-R-I-N-G-A. Men valpens första rusning över en väg kan var som helst bli den sista. För sitt eget bästa bör en siberian husky hållas kopplad och ständigt vara under kontroll. Om du hör till dem som tycker det är grymt att ha en hund vid koja eller i hundgård, köp inte en siberian!
Om du har läst så här långt och trots denna information ärligt känner att du kvalificerar dig som siberian-ägare, då är du säkert fast besluten att skaffa dig denna ras. I så fall är du hjärtligt välkommen i gänget. Anslut dig till alla dem som med värdig självbelåtenhet vet att de äger den vackraste, den smartaste och den mest fulländade hundrasen i hela världen, siberian huskyn!


Att tänka på vid valpvalet
För att bevara rasen siberian husky har vi våra svenska drag- och utställningsmeriteringar. De visar vilka hundar som håller en bra kvalitet. Men även hundar som inte tävlar eller ställs ut kan vara bra siberian huskys. När du ska skaffa en siberian husky, titta på valparnas föräldrar. Är de flitiga draghundar och ser ut som rasstandarden» beskriver, är oddsen höga för att du får den grund som du förväntar dig.

 

Vad har en Siberian Husky för behov?

Motion
Det är en myt att Siberian huskyn måste motionera flera timmar om dagen för att bli tillfreds. De allra flesta huskies anpassar sig efter de rutiner vi har. Därmed inte sagt att de kan sitta i en lägenhet hela dagarna. Siberian huskyn behöver röra på sig och arbeta för att må bra! Promenader tröttar inte ut en siberian husky. Tänk på deras ursprung! De är tillverkade för att förbruka minimalt med energi när de rör sig. En timmes ordentlig motion, tre till fyra gånger i veckan, bör du ha som minimum om du vill ha en hund som trivs.

Bostad
En siberian husky kan bo i en lägenhet tillsammans med människor, likaväl som den kan bo i hundgård med hundar. Det viktigaste för siberian huskyn är att den har sällskap. Den är en utpräglad flockhund och har svårt att vara helt ensam. Lämnar du den, kommer den att göra allt för att protestera eller rymma. Siberian huskyn mår bra om den hela tiden har mänskligt sällskap, men bäst om den får sällskap av en eller flera andra hundar. Om du har din siberian husky utomhus, tänk på att ha en koja där den kan finna lä mot väder och vind.

Mat
En ensam siberian husky får ofta dålig aptit. Detsamma gäller en siberian husky som inte får arbeta. Matvägran är nog ett av de vanligaste problemen för nyblivna siberian husky-ägare. Viktigt att tänka på är att inte börja skämma bort hunden för att den ska äta. Den lär sig blixtsnabbt att den får godare mat om den väntar, och problemet kommer att bli värre. Ha tålamod. Hunden äter när den blir tillräckligt hungrig.

Jakt
Siberian huskyn har en stark jaktinstinkt som blommar ut fullt först när den börjar bli könsmogen. När hundarna springer i hundspann bygger en stor del av draglusten på jaktinstinkt. När du tänker på att siberian huskyn kan springa flera dygn i sträck baserat på denna instinkt, kan du börja förstå hur omfattande instinkt det egentligen är. Detta, tillsammans med hundens egen säkerhet, är anledningen till att en siberian husky alltid måste vara kopplad. Det kan också vara klokt att tänka igenom situationen en extra gång innan du skaffar kaniner, möss, råttor, katter och annat smått. En siberian husky, som får lite tid på sig, kan bryta sig in i samtliga slags burar för att få sig en munsbit.

 

Aktiviteter med Din Siberian Husky

En Siberian Husky är först och främst en frilufts- och draghund. Den är smidig i naturen, snabb och uthållig. Siberian huskyn blir inte trött av vanliga promenader utan kräver mer ansträngande motion. Att använda dens dragvilja är ett bra sätt att tillfredsställa behovet. Inom lydnad, agility och andra liknande hundsporter kan den vara mer svårtränad och kräver oftast en mycket tålmodig förare. Här följer några exempel på aktiviteter du kan sysselsätta dig och din hund med.

Jogging/linkörning
Med ett brett bälte kring höften kan du lätt fästa hundens koppel vid din kropp så dina armar blir fria. Använd sele på hunden och låt den springa före dig! Du kan antingen jogga efter hunden eller åka längdskidor.

 

Cykling
Det finns praktiska anordningar så du kan fästa din hund i cykeln på ett säkert sätt. Hunden springer då framför och drar cykeln. Du kan även fästa hunden i ett brett bälte som du har kring höften. Om du har en hund som har svårt att springa framför cykeln, eller är lite olydig, kan du låta den dra en kätting eller annat praktiskt föremål medan den springer jämte cykeln. Det är praktiskt då du har halsband och koppel som du håller hunden i, medan den drar med sele.

Sparkcykel/trehjuling/fyrhjuling
Det finns numera sparkcyklar och andra hjulfordon anpassade till hundkörning. När du kör dessa, springer hunden framför dig. Vilket fordon du använder beror på hur många hundar du vill köra. Fler hundar kräver fler hjul, kan man säga, och det är först och främst för att kunna bromsa ordentligt som du behöver rejälare fordon till fler hundar.

foto: Annica Uppström.
Skidåkning med pulka
Förutom skidåkning där hunden drar enbart dig, se ”linkörning”, kan du även låta hunden dra på en pulka när ni är ute och skidar. Med pulkan får hunden lite extra vikt att dra på. Skidåkning med pulka finns även som tävlingsgren och kallas då Nordisk stil. Det är främst de andra polara raserna som tävlar i den grenen.
Slädkörning
Det är framför en släde som vår Siberian Husky hittar sitt rätta element. Du kan köra släde med två hundar eller mer. Hundarna springer i par, två och två efter varandra, och är kopplade till släden med lina. Någon mil är inga problem för en normalt tränad siberian husky, men med ambitiös och omfattande träning kan de klara lopp på över hundra mil. Det är enbart i slädkörning som du kan meritera din siberian husky och ta ett polarhundchampionat.
Foto: ©Josefin Andersson

Klövjning
Att klövja en hund innebär att man låter den bära på väskor. Det är ett praktiskt sätt att låta hunden jobba lite extra på promenader eller vandring. Det är viktigt att ha ordentliga, väl anpassade väskor och en lagom tung last.

 

Lydnad
Inom tävlings- och brukslydnad är Siberian Husky tämligen ovanlig. Den tycker ofta att det är tråkigt att göra samma saker om och om igen. Det går att träna och tävla lydnad, men kräver mycket motivationsarbete. Om du lyckas motivera din hund kan den bli precis lika bra som alla andra, kanske till och med bättre!

Agility
Siberian huskyns snabbhet och smidighet gör den till en duktig agilityhund. Utmaningen ligger i att bibehålla kontrollen över hunden när den är lös på banan. Andra hundar bits eller skäller när föraren visar dåligt. Siberian huskyn sticker iväg på springrunda. Se till att du tränar i inhägnad till du är säker på att din hund stannar hos dig.

Vilt- och personspår
Siberian huskyn är ofta en duktig spårhund. De gillar att jobba med nosen, speciellt ute i skog och mark. I vilt- och personspår får hunden arbeta med hjärnan och blir ofta trött och belåten efteråt!.

 

 

 

 

Rasklubben: http://www.siberianhusky.se/

 
 

Fler Artiklar Om Hundraser: 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

® Ras - Australian Shepherd

Publicerad 2011-06-12 22:39:00 « Hundraser,

Historik

 

Det finns åtskilligt skrivet om rasen Australian Shepherd under de senaste 10 åren och ett återkommande fakta är att det är mycket svårt för att inte säga omöjligt att klart avgöra rasens ursprung. Rasen har utvecklats som vallhund baserat på varierande behov hos djurägare runt om i världen. Trots sitt namn så är det inte Australien som anses som den enda eller ens viktigaste ursprungsregionen, utan även länder i Centraleuropa, såsom Tyskland, Spanien och de brittiska öarna omnämns på olika sätt i rasens historia, likväl som olika delar av USA.

 

Frågan som kan ställas är hur det kommer sig att Australien blev en del av rasnamnet. De flesta raser som har Australien som sitt ursprungsland anses ha dingon som ursprung. Alla andra raser har på något sätt tagits till landet med ett ursprung någon annanstans i världen för att sedan utvecklas tillsammans med inhemska raser till de behov de kunde fylla i de olika regionerna. Sådana raser var t.ex. Smithfield, en ganska liten svart eller brun hund och “the Barb” en hundtyp liknande the Queensland Blue Heeler. Dessa vallhundar hittar man information om redan från 1800-talet i böcker från Australien. En annan ras som utvecklades i England, Coulie, en större och kraftigare hundtyp än Smithfieldhundarna och med annorlunda päls, anses också ha tagits till Australien under 1800-talet och man tror de har haft inflytande på den typ som Australian Shepherd senare kom att få. Även de hundar av typ Pyreneisk vallhund och Catalansk vallhund som baskerna hade med sig till Australien anses ha haft inverkan på Australian shepherden.

 


Man tror alltså att rasen utvecklats i USA från hundar som sannolikt kom både från Australien, efter att ha blivit medtagna dit, samt från hundar som följde med jordbrukare från olika delar av Europa. Man vet att dessa ofta tog sina vallhundar med sig när de emigrerade från länder som England, Wales, Skottland, Tyskland, Spanien m.fl.

 

De hundar som anses som rasen Australian Shepherds ursprung i USA utvecklades huvudsakligen i de västra och nordvästra delarna av USA där gårdarna ofta var små och där en allsidig hund fick ersätta den dräng man inte hade råd att anställa. För att få den allsidiga hund man behövde avlades det på vallningsförmåga, vaktinstinkt samt förmåga att lösa problem och arbeta självständigt.

 

Före 1945 var namnet Australian Shepherd som rasnamn på en bestämd ras inte känt. De hundar man hittade varierade i sådan omfattning vad gällde byggnad, huvudtyp, storlek m.m. så det hade varit rimligt att istället betrakta dem som blandraser. Hundarna hade även en mängd andra benämningar som t.ex. spanish shepherds, california shepherds och pastor dog.

 

Före 1945 är det inte heller möjligt att hitta säkra bevis för att det fanns avelsåtgärder som syftade till att utveckla en specifik ras benämnd Australian Shepherd, däremot fanns benämningen på en rastyp liknande det vi kallar Australian shepherd idag. Att man valde att kalla den för Australian Shepherd tror man beror dels på att bl.a baskiska herdar använde dem och att de arbetade med får som kom från Australien, dels på att det fanns någon form av positivt intresse för landet Australien. Detta medförde att man valde att se det som en anknytning trots att hundarna kanske hade kommit direkt från England eller Spanien med sina ägare. Det finns inga säkra bevis för att rasen på ett entydigt sätt har sitt ursprung bland de hundar som följde med Merinofår från Australien, trots att detta tidigare ofta ansetts som den viktigaste bakgrunden.

 

Vid studier av de linjer som finns idag och genom att prata med de tidigare rasentusiaster som fortfarande är i livet återkommer ett namn på en man som anses som en av rasens grundare som vi ser rasen idag; Jay Sisler från Idaho. Det sägs att Jay inte var uppfödare av rasen i den bemärkelse vi ser på uppfödare men att han och hans bror Gene hade ett antal kullar som spreds över USA genom deras resor mellan olika rodeos där Jay uppträdde med hundarna.
Jay Sisler omnämns ofta i böcker om Australian Shepherds och dess ursprung. På så sätt spreds både kännedom om rasen och intresse för dess egenskaper över USA.

 

Ett återkommande ord i texter om rasens historia är ”versatile” vilket ger en bild av rasens mångsidighet som vall- och boskapshund. Då många farmare inte hade möjlighet att ha olika hundar för olika ändamål så var rasen tvungen att utvecklas till att klara av att arbeta med olika djurslag och i skiftande situationer. Än idag testas det på de årliga vinnartävlingarna i vallning genom att de hundar som samma dag klarar av att framgångsrikt valla både anka, nöt och får är de som ses som de bästa arbetshundarna i rasen.

 

Aussiens mångsidighet som vallhund och de egenskaper som följer med det har också bidragit till att intresset för rasen utvecklats inom andra områden som t.ex lydnad, agility, blindhundar, räddningshundar, assistanshundar m.m. Dess utseende med olika färger, tecken, ögonfärger m.m. har också lett till ett ökat intresse för rasen som utställningshund. Denna utveckling inom olika områden ses av många som positiv men det har också under åren höjts åtskilliga röster som varnat för att ju längre rasen kommer från sitt ursprung desto större är risken att den tappar de specifika egenskaper som den utvecklats för.

 

Under rasens senare utvecklingsperiod har den huvudsakligen samlats i sin moderklubb ASCA, Australian Shepherd Club of America som bildades 1957. Registret i dess nuvarande form har varit igång sedan 1975. Den första utställningen för rasen hölls 1958 i Arizona. Den första riktiga rasstandarden kom 1961 och den nuvarande lades fram 1977.

 

ASCAs registreringssiffror rör sig runt 3 100 kullar/år och ett genomsnitt på 6000 individuella hundar.

 

Rasen blev officiellt erkänd av AKC först 1993 och då under visst motstånd från ASCA som befarade att ett erkännande från AKC skulle öppna möjligheter för en utveckling av rasen som många rasentusiaster och uppfödare inte ansåg önskvärd. AKCs officiella standard ligger till grund för den svenska rasstandarden.

 

Rasen kom först till Sverige 1990 men inte förrän 1993 registrerades de första individerna i SKK. Utvecklingen av rasen har gått snabbt, från att i början av 90-talet endast röra sig om enstaka individer så är registreringssiffrorna 15 år senare uppe i ca mer än 350 hundar per år.

 


Källor:
Australian Shephed Club of America (ASCA) http://www.asca.org
United States Australian Shepherd Assoc (USASA) http://www.australianshepherds.org
Rorem, Linda; A view of Australian Shepherd History (länk nedan)

 

 

Är aussien rätt ras för dig?

 
 

Funderar du på att köpa en aussie?
Att köpa valp oavsett ras innebär ett åtagande som vanligtvis sträcker sig över många år. Att skaffa en valp av en ras som kanske egentligen inte passar ens egen livsstil kan få stora konsekvenser både för ägaren och för hunden. Inte minst om du funderar på att skaffa en arbetande ras som Australian Shepherd, fortsättningsvis benämnd Aussie.

 

 

Vi börjar med att förklara lite om rasens ursprung för att du ska förstå vilken typ av hund du tittar på.

 

Aussien som ras har ursprungligen utvecklats för arbete som gårdshund på amerikanska gårdar. Syftet med rasen var dels som en hjälp i arbetet med djuren på gården men också som en god kamrat och som vakthund för familjen och familjens tillhörigheter. Hunden skulle både kunna arbeta med de arbetsuppgifter ägaren behövde hjälp med men skulle också kunna vara nöjd med att vara tillsammans med familjen beroende på tillgång på arbete. För att kunna klara både det självständiga arbetet som krävs av hunden i djurhantering samtidigt som den ska samarbeta med sin ägare/förare ska den vara lättlärd, intelligent och ha en hög grad av samarbetsvilja. Utan dessa egenskaper skulle rasen vara oanvändbar som boskapshund/vallare.

 

Som vallhund används den runt om i USA för att valla skilda djurslag i olika situationer; nötkreatur, får, getter och till och med fjäderfä. Detta har bidragit till att Aussien anses vara mångsidig. Ofta ser man begreppet ”versatile” nämnas i samband med rasen. Detta är ett uttryck som framförallt uppkommit med utgångspunkt från rasens förmåga att valla olika djurslag i olika situationer. Aussien har under lång tid varit en mycket populär hundras, inte minst bland jordbrukare som är i behov av hjälp från en hund men inte i en sådan utsträckning så hunden kan hållas i arbete varje dag. Aussiens starka koppling till dess ägare är en del av rasarvet och en anledning till att rasen hos många är så omtyckt. Långt tillbaka fick Aussien inte sällan förtroendet att vakta familjens barn då båda föräldrarna arbetade med sina sysslor. Även värdefull utrustning och gårdens boskap var i säkert förvar när det fanns en Aussie på gården.

 

 

Många Aussies är vänskapliga med alla, känd och okänd, men det kan också hos vissa individer finnas tendenser till reservation mot främlingar. Denna reservation tar sig vanligen uttryck i att de nonchalerar okända människor. Reservationen ska däremot inte visa sig genom rädsla, skygghet eller aggressivitet då alla dessa tecken är uttryck för allvarliga fel hos hunden. Aussien har också en tendens att knyta an till sin ägare starkare än en del andra raser och kan då också bli mer beskyddande mot familjen och familjens tillhörigheter. Med utgångspunkt från ovanstående är det viktigt med socialisering av valpen redan från början.

 

Eftersom Aussien som ras utvecklades för att hantera boskap av olika slag behöver deras intelligens och arbetslust användas till något annat konstruktivt arbete om den inte får arbeta med djurhantering. Bruksarbete eller annan typ av arbete där hunden får använda sina egna förmågor till självständigt arbete är alternativ som rasklubben förespråkar. Lydnad, agility, freestyle m.m. är också trevliga aktiviteter för en Aussie.

 

 

En Aussie lär sig ofta fort och lätt och det är i träning oftast en fördel. Men det innebär också att en Aussie, som inte får vägledning i att lära sig vad som är accepterat och inte, fort och lätt kan anamma beteenden som ägaren anser är olämpliga. En Aussie som växer upp med barn blir ofta mycket barnkär och kan bli en god kamrat till barnen. Det är ändå viktigt att förstå att en Aussie kanske i större utsträckning än en del andra raser inte är en hund som ska vara lekkamrat till barnen i första hand. Barn, både egna och för hunden okända, ska inte lämnas tillsammans med hunden utan uppsikt av en vuxen.

 

Om du letar efter en hund med hög vilja till samarbete och med hög lojalitet mot sin ägare och familj så kan Aussien vara ett bra val. Förutsättningen för att valet ska bli bra är dock att du tänker igenom den mängd aktivitet och arbete du är beredd att ge din hund kontinuerligt. Vi vill återigen trycka på att du ska vara medveten om Aussiens bakgrund som vall- och vakthund och inse att dessa egenskaper kan ge dig en annan typ av hund än vad du kanske egentligen är ute efter. När du köper valpen så får du ett ”startpaket” – vad det sedan blir av den som vuxen är dels beroende på valpens anlag men också mycket på din förmåga att fostra och träna hunden.

 

 

Den ursprungliga rasklubben i USA , Australian Shepherd Club of America ( ASCA) skriver så här i sin rasbeskrivning (fri översättning): ”Australian Shepherd är primärt en intelligent och arbetande hund med starka vall- och vaktinstinkter. Den är en exceptionell kamrat och arbetspartner. Den är mångsidig och lättlärd och utför uppgifter du ber den om med stil och entusiasm. Den är reserverad mot okända men visar inte skygghet. Den kan visa tuffhet, styrka och auktoritet i arbetet men alla former av elakhet och lömskhet mot människor eller andra hundar ska ej tolereras”.
( infotexten är en fri bearbetning för svenska förhållanden av en text från ASCA:s hemsida om rasen)

 

Bakgrund!

Trots rasnamnet är australian shepherd inte en australiensisk ras. Rasnamnet kommer sig av att man i västra USA, i början på 1900-talet, började kalla de mycket skickliga fårhundar som kom med den stora importen av får från Australien, för australian shepherd.

 

Helhetsintryck enligt rasstandarden

Rasen skall vara en intelligent arbetshund med utpräglad vakt- och vallningsinstinkt, en god kamrat och ha kraft att arbeta en hel dag. Den skall vara välbalanserad, något längre än hög och av medelstorlek. Hanhundens kroppskonstitution skall ha en maskulin framtoning utan att för den skull vara grov. Tiken skall ge ett feminint intryck utan att vara finlemmad. Rasen skall vara uppmärksam och livlig, smidig och vig, solid och muskulös utan att vara klumpig.

 

Utseende, fysiska fakta

Australian shepherdens färger är mycket varierande. Svart och röd är grundfärg men då det i rasen även förekommer merleanlag – det vill säga en gen som ger en spräcklig färg- så förekommer också blue merle (svart med merleanlag) och red merle (röd med merleanlag). Dessa hundar blir fläckiga med mörkare svartgrå eller röda fläckar på ljusare grå eller rödgrå botten. Andra färger som förekommer i Australian Shepherd är alla med eller utan vita tecken och/eller tan-tecken. Till dessa fyra färger tillkommer möjlighet för gula-röda tantecken på framförallt huvud och ben samt vita tecken även dessa på huvud, hals och ben. Sammantaget ger detta 16 olika färgvarianter. Vitt får förekomma på halsen, som en del av eller som hel krage, som bläs, på nospartiets nedre del samt på bröst och ben. Det vita på huvudet skall inte dominera och ögonen skall omges av färg. Pälsfärgen hos melerade hundar mörknar med åldern.

 

Vad gäller svanslängden finns den i en mängd olika medfödda varianter, allt från hellång till mycket kort stubbsvans. Rasen är i ursprungslandet en kuperingsras men i Sverige är kupering förbjudet.

 

Även ögonen förekommer i olika färger från mörkt bruna, bärnstensfärgade, gula och blå samt olika kombinationer av dessa färger. Inte helt sällan har en aussie olika färg på sina ögon, eller till och med olika färg på samma öga. Alla ögonfärger är tillåtet oberoende av hundens färg.

 

Hanen blir ungefär 51–59 cm i mankhöjd och har något grövre kroppsbyggnad än tiken som blir ungefär 46–54 cm i mankhöjd. Hundarna väger mellan 16 och 32 kilo, och tikarna faller natuligt i den undre delen av skalan, medan hanarna finns i den övre.

Det är en felaktig uppfattning att rasen australian shepherd finns i flera varianter. Den i USA förekommande rasen north american shepherd – även ibland benämnd mini australian shepherd – är inte en variant av rasen australian shephed utan en egen ras med bland annat egen rasklubb. Den är som namnet antyder avlad för att vara mindre och ses av många som mer anpassad för hemliv snarare än vallning.

Rasklubben: http://australianshepherdklubben.nu/

 

 

Fler Artiklar Om Hundraser: 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

® Ras - Leonberger

Publicerad 2011-06-11 21:40:00 « Hundraser,

Kort historik

I Leonberg, en liten förstad till Stuttgart i södra Tyskland, levde 1808-1889 den passionerade djurvännen, tillika stadsrådet Heinrich Essig. Denne man var under sin tid även mycket känd för sin hunduppfödning, enär han ägnade ca 50 år av sin livstid åt att föda upp hundar. De hundar som Essig födde upp var bl a newfoundlandshund, landseer, grand danois, tibetansk mastiff, bulldogg samt jakthundar av skilda raser. Dock handlade hans liv inte enbart om hundar, hans egendom kallades populärt för Leonbergs lilla Hagenbeck, på grund av alla de djur som fann en fristad på hans egendom. Där fanns allt från fasaner och påfåglar till rävar och hjortdjur.

 


stbernhard Till sitt redan stora hundbestånd inskaffade Heinrich Essig en S:t Bernhardshane direkt från klostret med samma namn i Schweiz. Den blev parad med en vit/svart Newfoundlandstik och år 1839 föddes den första brokiga kullen av en ras som så småningom skulle utvecklas till Leonberger. Valparna i denna kull var vit och svart fläckiga. De hade ”bernadinernas” storlek (låt oss komma ihåg, att vid denna tid såg S:t Bernhardshund ganska annorlunda ut mot vad vi är vana vid idag; de hade storlek, men en otrolig smidighet och styrka för att kunna genomföra sitt ”arbete” i Alperna) och en önskvärd vaktinstinkt.

Efter fyra generationer med de egna ”nya” hundarna köptes åter en S:t Bernhardshane från klostret. Som betalning för denne hane lämnade Essig två ”Leonberger”-valpar, för att ett år senare få ett utlåtande från munkarna om hundarna. Enligt vad som sägs gjorde dessa två hundar succé på klostret genom att överträffa den egna uppfödningen på en del områden, främst läraktighet, uthållighet, styrka och vaktinstinkt.

newf Intresset för den nya rasen från Leonberg började nå över gränserna, och Essig använde för första gången en Pyrenéerhane (vilken omtalas som sällsamt vacker, långhårig och med mycket ädelt utseende) till sin stam. Vad som nu finns att läsa om denna ras vid tidpunkten i mitten av 1800-talet är, att den skapats för och ärvt de egenskaper Heinrich Essig önskat, nämligen storlek, kraftfullhet samt ett utmärkt spårsinne efter S:t Bernhardshunden och godmodighet, full trohet till sin familj/ägare, rörlighet och simglädje med påfallande uthållighet i vatten från Newfoundlandshunden samt vaksamheten och den goda synen från Pyrenéern. År 1846 föddes den valpkull som erhöll rasnamnet och som kom att likna lejonet i staden Leonbergs stadsvapen. Huruvida slumpen avgjorde detta eller ej, därom tvistar leonbergerfolk än idag.

Vid denna tid, från 1850 och senare, avlade Essig främst på hundar med en mankhöjd mellan 60 och 80 cm. Han föredrog vita eller silverfärgade hundar med svart mask. Men färgen övergick ju under årens lopp ibland till svartvitt, ibland till vit-svart-röda hundar och slutligen till allt fler rödbruna, guldgula och lejongula med svart mask.

pyre Leonbergerskaran var på den här tiden brokig, och ur de ovannämnda färgerna kom även sandfärg, silvergrått (s.k. silvervarg); hundar med mycket svarta hårspetsar och gul botten (s.k. guldvarg).

Essig höll sig med många avelsdjur och leonbergern började höra talas om sig. Pressen spekulerade bl a med tanke på de stora färgvariationerna. År 1895 finner man t ex i Illustrierte Leipziger Zeitung: ”I vissa fall finner man snövita Leonberger med svart mask och mörka ögon, en del är dock röda med vita fläckar och åter andra är i det närmaste helt svarta”.

Efter 1870 började leonbergern bli något av en modehund, idag skulle den kanske kunna kallats för en ”inneras” för folk med gott om pengar. Valparna betingade ett pris av minst 100 Gulden. Heinrich Essig hade diplomatiska förbindelser som naturligt gav rasen en puff i den riktningen. Ett plock ur skaran ”högheter” som höll sig med Leonberger var bland andra hertig Fredrich av Baden, Richard Wagner, Bismark, kejsar Napoleon 111, Italiens kung Umberto, Siciliens Garibaldi och kejsarinnan Elisabeth (Sissy) av Österrike, som i sin ägo som mest hade 7 Leonberger samtidigt.

Leonberger exporterades till så gott som hela världen. Norge och Sverige fick sina första Leonberger omkring år 1885 och i samma veva skickades hundar till bl a en zoologisk trädgård i Belgien, till Turkiet och Jugoslavien, Nord och Sydamerika, Kanada, Afrika (där rasen lär finnas kvar än idag på olika ställen) och till Japan. Det påstås också att år 1894 exporterades inte mindre än 374 hundar av rasen till Ryssland. Utställningar började nu bli av intresse för rasen och år 1895 skriver en Munchentidning: ”Utställningens vackraste hund var gul-brun med svarta schatteringar, den såg ut som ett lejon, så praktfull och elegant”.

Självfallet fick Heinrich Essig och hans uppfödarkollegor beska kommentarer p g a rasens förhållandevis stora popularitet och framförallt för dess höga pris. I en gammal bok om stora hundraser skriver L. Fiedelmeier i sin rasbeskrivning om Leonberger: ”Att man genom hunduppfödning kan göra verkligt stora pengar, visar oss en man i Leonberg vid namn Essig. Det är bara att mixa ihop lite hundar av alla de raser och sedan kalla dem Leonberger. Då köps de till orimliga priser av överhet och annat. En sannerligen lukrativ sak!” Så fortsätter en ironisk salva om 3 sidor i boken för att avslutas med en rasbeskrivning bestående av 30 rader. marco

Den mest kände och framförallt mest omskrivne av Essigs hundar var hanen Marco. Marco var mycket prisbelönt och eftersökt av många, men ingen kunde lösa honom för det pris Essig begärde.

Efter Heinrich Essigs bortgång bildades år 1890 en intresseförening för rasen. År 1895 bildades den första egentliga rassammanslutningen med säte i Stuttgart. Albert Kull m fl upprättade samma år rasens standard och man räknar rasen Leonberger som renrasig först omkring år 1895. År 1897 omarbetades standarden och 1901 grundades ”Nationella Leonbergerklubben”, år 1908 omstrukturerad till ”Leonberger Club”. Nya omarbetningar av standarden gjordes åren 1922, 1938 och 1950. År 1955 blev ny standard godkänd av FCI, vilken i sin tur omarbetades 1964, 1973, 1978 och senast 1996.

Några ord skall också sägas om de problem som uppstod inom rasen både efter 1:a och 2:a världskriget. Efter första kriget förtäljer historien att endast 4-5 rasrena hundar fanns att tillgå för fortsatt avel, och basen var så smal, att man åter började korsa in de ”ursprungliga” raserna. Andra världskriget blev naturligtvis också en katastrof, vem kan hålla så stora hundar i krigstid? År 1945 föddes 5 kullar med tillsammans 23 överlevande valpar. Många insatser gjordes för att bevara ”lejonen” och år 1955 föddes 22 kullar med 94 överlevande valpar. Hoppar vi till år 1975 finner vi att 49 kullar fötts med tillsammans 296 valpar. Under 1980-talets början föddes ca 500 - 600 valpar per år i Västtyskland.

 


 

Leonberger i Sverige
Som tidigare nämnts, fanns här leonberger redan på 1800-talet. Hos Jägmästare G. Kastman i Nääs fanns bl a en lianhund från Tyskland, vid namn Juno efter Bon Coeur undan Cora, uppfödd av H Hoppe. Juno var, enligt uppgift svart med bruna ben och född år 1883. Tiken Lizzie, gulbrun och född 1881, hämtades från Aachen. Dessa hundar går ej att spåra, inte ens stamorganet i Leonberg klarar det, tyvärr.

Veterinär J Vennholm i Sala ställde, på Stockholmsutställningen 1886, ut en hane vid namn Tell. Tell var stålgrå med vita tår och vit bringa och enligt uppgift född i Sverige år 1884. A Lindgren i Karlstad hade två leonberger - S:t Bernhardhundar som hette Björn och Flora. De parades och fick bl a en valp vid namn Björn. Denne Björn var svart med en liten vit fläck på bröstet. En hane, Barry, deltog på tidigare nämnd utställning i Stockholm. Han var vit med bruna fläckar och född i Sverige 1884 hos C V Blomqvist i Stockholm.

I Svenska Kennelklubbens tidskrift 1901 finns en illustration samt en rasbeskrivning från 1895. Under ”Allmänt utseende” kan man läsa: ”En hund, så stor som möjligt, hvilken imponerar såväl genom rik hårbeklädnad, god proportion mellan hufud och kropp, som ock genom angenäm färg och eleganta rörelser, ock som hos hvilken varje karikatur lutande överdrift är utesluten. Dess utseende låter mera sluta till brukbarhet och förstånd än åtskilliga andra, modet blott tjänande rasers. Lynnet är lifligt, hvarken för eldigt eller häftigt, ej heller dåligt och alls icke lömskt. Klokhet, tillgifvenhet och vaksamhet måste göra denna hund lika väl till en trogen vän och kamrat för människan, som till en energisk beskyddare av hennes lif och gods, liksom äfven hans rörlighet och uthållighet, förbundna med en vacker kropp och ett rikt hårlag, som gifver den största motståndskraft mot yttre inflytande, stämpla honom till en användbar ledsagare i vatten, till fots och till häst”. En vacker beskrivning som vi anhängare av rasen gärna skriver under på än i dag.

 

Leonberger idag
Under 1960-talet kom två tikar till Sverige, tyvärr kom dom aldrig att användas i avel. På 1970-talet kom de hundar som skulle bli föräldrar till de första kullarna av rasen i Sverige och Norge. Hundarna kom från Danmark och kennel Troldegaards. 1974 kom Troldegaards Lion till Solveig Linde och 1978 kom Troldegaards Cerberus och Troldegaards Tanja till Margareta Gustafsson och Sven Eskner. De två sist nämnda blev 1979 föräldrar till den första kullen i Sverige. I december 1978 föddes Norges första kull efter Troldegaards Lion och undan tiken Adele von Murrtal, på kennel av Nordens Löve. Ur denna kull kom 5 st valpar till Sverige. Det stora flertalet av dagens svenska och norska leonberger har någon av dessa hundar bakom sig.

Sverige har haft en mycket positiv utveckling av rasen och idag håller våra hundar en mycket god internationell klass. Rasen har förvaltats av en ambitiös och duktig uppfödarkår. Idag företräds rasen av ett flertal uppfödare som utvecklat ett gediget raskunnande. Rasen har idag ett gott hälsoläge. Svenska leonberger har exporterats till framförallt våra grannländer, men även till USA, Kanada, Nya Zeeland, England, Tyskland, Italien och Belgien.

 

 

Personlighet karaktär

Leonberger med katt på huvudetI den rasbeskrivning som antagits av FCI 1996 står det att leonbergern är en familjehund som under dagens boende och levnadsförhållanden skall vara en behaglig partner, som utan problem kan tas med överallt och som utmärker sig genom utpräglad barnvänlighet. Rasen skall varken vara skygg eller aggresiv.

Som sällskapshund skall rasen vara en behaglig, följsam och orädd följeslagare i alla livssituationer. Till de karaktärsegenskaper som krävs hör framförallt:
- Självsäkerhet och suverän oberördhet
- Måttligt temperament (med bl a leklust)
- Beredvillighet att underordna sig
- God inlärningsförmåga och uppmärksamhet

Ovanstående är en utmärkt beskrivning av rasen, men kan kräva en kommentar då somliga av ovanstående egenskaper kan synas svåra att förena i en och samma individ.

Leonberger med barn Vad gäller barnvänlighet så älskar leonbergern barn. Tänk dock på att ingen hund, av vilken ras det månde vara, kommer att tycka om barn, om den inte blir behandlad med respekt. Det är föräldrars och vuxnas ansvar att lära barn umgås med hundar. Lämna aldrig hundar och barn utan uppsikt. Att gå på promenad med en leonberger, kräver att barnet nått upp i tonåren och är moget för det ansvar som det innebär att själv ta ansvar för en hund

Vaktegenskaper omnämndes i tidigare rasbeskrivningar osm önskvärda på rasen. En kommentar om detta kan dock fortfarande vara på sin plats. Grundläggande rasegenskaper ändras ju inte i en hast för att man ändrar på ordalydelsen i rasbeskrivningen. Det har aldrig varit självklart att rasen skulle vara en utpräglad vakthund. Det är en stor variation på hundarnas vaktinstinkter. Vissa individer vaktar aldrig synligt medan andra har haft tydliga anlag åt det hållet.

Då egenskapen under rasens hela historia ansetts som önskvärd bör man vara medveten om att den finns även om du i vardagslag inte ser så mycket av den. Många leonbergerägare kan vittna om att deras snälla lite försiktiga tik blivit ett rytande "lejon" när mor eller barnen i huset utsatts för hot. Även motsatsen förekommer då ägaren är besviken för att hunden inte kommit till försvar i hotfulla situationer. Hundar i flock eller som har inhägnat revir vaktar oftast mer. Miljön spelar en betydande roll liksom ärftliga faktorer.

Vagn Självsäkerhet och suverän oberördhet är en egenskap som gör att leonbergern kan få för sig att den själv skall avgöra när man ska hälsa på främmande och liknande.

Måttligt temperament: En leonberger kan mycket väl tänka sig att sova bort dagen tillsammans med dig inomhus. Går ni på promenad har du en pigg och livlig följeslagare i skog och mark. Glädjefnatt infinner sig när älskade mattar och hussar behagar komma hem.
Leonbergern skäller när det kommer någon inom reviret, som oftast är tomten eller den närmaste omgivningen. Det är vanligt att leonbergern "pratar" med dig som ägare när den vill något eller är glad.
Det är mycket sällsynt att en leonberger betraktas som "skällig". En hund som lämnats ensam protesterar med att skälla! En nöjd hund skäller inte. Skallet är ett sätt att påkalla uppmärksamheten. Leonbergern liksom andra hundar behöver sin flock för att vara lycklig.

Beredvillighet att underordna sig är ett mycket utmärkande drag. Leonbergern är en signalkänslig hund. Rasen är mycket lättlärd och samarbetsvillig. Att observera är att en hund med denna karaktärsegenskap skall komma till sin rätt. En stor hund behöver en god uppfostran för att bli den rastypiska och underbara hunden som han var avsedd till. Det beteende den vuxna hunden uppvisar är en kombination av arv och miljö.

Vi har nu försökt att med ord beskriva de grundläggande egenskaperna som kännetecknar rasen. Då utrymmet är begränsat och hundarna individer så blir det en knapp bråkdel som berörts. Dessutom har vi människor mycket trubbiga instrument, när det gäller att rätt beskriva och värdera hundarnas själsliga förmågor.

Texten är hämtad ur Leonbergersällskapets Rasinformationshäfte (1996)

Leonbergern som arbetande hund

Leonberger i full fartLeonbergern är myckte lättlärd, arbetsvillig och följsam. Redan som liten valp kan och vill den gärna lära sig enklare dressyr, såsom "sitt", "ligg" osv.

I rasens hemland, Tyskland, är leonbergern klassad som brukshund. Där tävlar man i alla disciplinerna, även skydds.

I Sverige har flera hundar tagit tjänstehundscertifikat och flertalet tävlar framgångsrikt i såväl sök, spår och rapport ända upp till elitklass och svenska landslaget. Det finns även de som funnit en utmärkt eftersökshund i leonbergern.

Under det första levnadsåret då motionen är begränsad, är det synnerligen lämpligt att gå valp- och unghundskurser. Man kan då leka fram leonbergerns härliga egenskaper och lära sig aktivera hunden på rätt sätt.

Idag gör vi mentalprov MH med våra hundar.

Texten är hämtad ur Leonbergersällskapets Rasinformationshäfte (1996)



Full fart i uppletanderutan! (Kolla matte - jag har hittat en strumpa i skogen). Qing gillar att söka saker

Att köpa hund / leonberger
Nedanstående frågor bör du ställa dig innan du börjar planera ditt hundköp! Om du tvekar att svara JA på någon av frågorna så bör du vänta tills du har förutsättningar att erbjuda din hund det goda och trygga liv den har rätt till.

  • Vill hela familjen ha hund?
  • Har vi råd med hund?
  • Kommer hunden att ha sällskap tillräckligt stor del av dagen?
  • Är jag införstådd med att jag tar vård om en levande individ, som har rätt till god omsorg och omvårdnad under 10-12 år framöver?
  • Har vi förutsättningar att fostra en stor hund?

Om du svarat JA på ovanstående frågor är det dags att ställa nästa fråga.

- Är Leonberger rätt ras för mig/oss?
Lite vägledning hoppas vi att du får när du tar del av Leonbergersällskapets rasinformation. Låt valpköpet ta den tid som behövs. Sök kunskap genom att besöka uppfödare (helst flera), besöka utställningar, se vuxna hundar och läs hundlitteratur. Du skall ju välja en livskamrat som du skall inleda ett förhoppningsvis långt förhållande med. Du skall också välja en uppfödare som passar dig och dina krav. Det kan inte nog betonas vikten av att man känner förtroende och tillit för varandra.

Att välja uppfödare
En ansvarsmedveten uppfödare är:

  • väl insatt i rasens för och nackdelar.
  • väl insatt i uppfödandets förutsättningar och har praktisk erfarenhet.
  • införstådd med SKK:s grundregler, konsumentköplag, avtalslag, djurskyddslag och marknadsföringslag o.s.v.

Hunduppfödandet och hundägandet omgärdas av ett stort och mäktigt regelverk. Du skall alltså känna att du vänder dig till en kompetent person när du skall köpa din valp.

En ansvarsmedveten uppfödare kan redovisa resultat från sin uppfödning i form av utställningsresultat, statistik över utfall av röntgen och ögonlysning o.s.v. Du skall alltså känna att du vänder dig till en uppfödare som är intresserad av sitt resultat.

En ansvarsmedveten uppfödare kommer även att försöka ta reda på om du har förutsättningar att ta vård om och förvalta en av uppfödarens valpar. Du skall alltså känna att uppfödaren tar ansvar för hur valparna får det.

Att välja valp
Om du valt uppfödare med omsorg så ta gärna hjälp av honom/henne. Uppfödaren har följt sina valpar hela tiden och har säkert en viss uppfattning om personligheterna. Var så uppriktig som möjligt när du beskriver dina förhållanden, samt vad du förväntar dig av din hund.

Köpet
En valp får lämna sin uppfödare tidigast vid åtta veckors ålder.
En uppfödare i Svenska Kennelklubben levererar valpen med:

registreringsbevis, som är hundens identitetshandling
ett veterinärbesiktningsintyg som inte är äldre än en vecka och som bl a anger valpens avmaskningsperioder
ett köpeavtal, underskrivet av båda parter. Uppfödaren upplyser dig om valpen är vaccinerad eller försäkrad
anvisningar om valpens utfodring och skötsel. Det bästa är att valpen får äta det som den redan är van vid. Det är inte bra att byta foder titt som tätt, den kan göra valpens mage extra känslig
hund född efter 97-01-01 ska också vara ID-märkt när den lämnar uppfödaren.

Allt detta syftar till att öka köptryggheten och vetskapen om vad det är du köper.

Innan leverans ska valpen ha avmaskats minst två gånger. Alla valpar ska vaccineras mot såväl parvo som valpsjuka och smittsam leverinflammation (HCC). Parvovirusvaccin bör ges vid 8 veckors ålder, 12 veckors ålder och därefter en gång om året. Mot valpsjuka och HCC ges ett så kallat dubbelvaccin vanligen då valpen är ca 12 veckor. Omvaccinering sker vid ett års ålder och därefter vart fjärde år med dubbelvaccin.

Fodervärdsavtal
Ett fodervärdsavtal är ett delat ägarskap, där uppfödaren behåller avelsrätten till ett visst antal kullar. Många tvister mellan uppfödare och fodervärd hade kunnat undvikas om båda parter tänkt sig för innan ett sådant avtal upprättas. Kontrollera hos SKK eller SLBK vad som faktiskt är skäligt vid dessa avtal.

Försäkra din hund
Svenska Kennelklubben rekommenderar hundägare att både veterinärvårds- och livförsäkra valpen/hunden. En olycka händer så lätt, och ett besök hos veterinären kan bli en kostsam affär.
En levnadsglad hund utsätter sig för betydande risker!

Att läsa:
Hundägaren utgiven av Svenska kennelklubben
Leonbergerboken av Margareta Gustavson-Eskner och Ulrika Rogert
The Leonberger av Angela White The Leonberger av Guido Perosino
Il Leonberger av Guido Perosino
Der Leonberger Hund av Helga Schindler
Der Leonberger av Hannelie Schmitt/Gerhard Zerle



 
 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

® Ras - Grand Danois

Publicerad 2011-06-10 22:52:00 « Hundraser,

Historia:
Vår moderna Grand Danois har enligt nutida kynologer fått sin form i Tyskland. Grand Danois är en ädel, lugn och värdig hund. En hundvärldens Apollo. Den är trogen sin familj och håller en viss distans till främlingar. Förfäderna till dag- ens eleganta Grand Danois var stora, tunga och ganska klumpiga stridshundar som kom till Mellaneuropa från öster under de keltiska folkvandringarna. Germanska folkstammar använde dessa stridshundar som vakthundar vid sina borgar. Även under romarnas erövringståg mot Gallien och Germanien fördes dessa doggar mot norr. Romarnas hundar kallades molosserhundar och kan liknas något vid dagens rottweiler. Som stridshundar och jakthundar var de mycket effektiva. Från 1400-talet förekom export av jaktdoggar från Storbritannien till kontinenten. Dessa hundar var för stora och tunga för att klara av storviltsjakten. Därför började man korsa in stora vinthundar, huvud- sakligen föregångare till dagens irländska varghundar och skotska hjorthundar. I Europa började så en rad furstar bedriva avel och avelsarbetet lade grunden till vår moderna Grand Danois.


Under 1800-talet gick doggstammen kraftigt tillbaka i Tyskland men genom Bismarcks stora kärlek för Grand Danois väcktes åter intresset för rasen. Under 1870-talet började tyskarna tycka att en hund med engelskt/tyskt ursprung inte skulle ha ett rasnamn som utpekar den som dansk. Olika namn som tigerdogge och ulmerdogge provades. 1880 kom första rasstandarden och man bestämde sig för namnet deutsche dogge. 1937 bestämde FCI att det står varje land fritt att själv bestämma rasnamnet. England och USA tog Great Dane, Tyskland givetvis Deutsche Dogge och Italien Alano. Det italienska namnet syftar på de ursprungliga doggarna - sk alaunt- troligen det mest riktiga.

Dagens Grand Danois är en okomplicerad hund som inte har specifika aktiv- itetsbehov som måste tillfredsställas. Den behöver inte valla, jaga eller träna avancerad dressyr för att leva harmoniskt.

Den behöver dock god omvårdnad, sällskap och promenader. Grand Danois är vänlig till sin natur, den vill bli klappad, ligga i sängen och sitta i knät (med sin bakdel). Genom sin storlek kan Grand Danois också fylla en vaktande funktion. Det räcker med att den visar upp sig för att hålla inkräktare borta.

En nyfödd Grand Danois väger 600-700 gram och vid ett års ålder väger en hane ungefär 70 kilo. Alltså en explosion i tillväxt och då förstår man lätt att första året är en känslig period. På grund av den snabba tillväxten är det mycket viktigt att valpen får tillräcklig vila och sömn, rätt utfodring och lagom motion.

En Grand Danois-valp skall inte motioneras i vanlig bemärkelse. Den skall giv- etvis få röra sig fritt, leka med andra jämnstora hundar, men allt under kontroll och inte i för långa tidsperioder. Hundens aktiviteter bör ske på underlag som är halkfria. Onödigt spring upp och ner i trappor bör förhindras. Hala golv bör täckas med stillaliggande mattor osv.



En mycket känslig period i valpens liv är när den byter tänder vid 4-6 månader. Då bör man inte utsätta valpen för ansträngningar i onödan. All vaccination i denna ålder bör undvikas. Det är inte ovanligt att den påverkan på valpen som vaccinet kan ge, kan utlösa skelettutvecklingsrubbningar. Ibland av sådan art att det inte går att kurera.

Viktigt för den växande valpen är också vad den erbjuds att äta. Nutidens Grand Danois-valpar har betydligt färre skelettutvecklingsproblem än tidigare. Detta beror bl.a. på att utfodringen är baserad på balanserade helfoder och inte hemkokt föda med diverse tillskott i felaktiga proportioner. Tyvärr finns fortfarande risk för felaktigheter i utfodringen genom att det balanserade hel- fodret också kompletteras med diverse tillskottsgivor. Något som leder till obal- ans i foderstaten.

Svenska uppfödares erfarenheter talar för att Grand Danois-valpar växer i lagom takt och med hållbart skelett som resultat, om de får ett vuxenhelfoder. Högenergifoder har av erfarenhet visat sig öka risken för alltför snabb tillväxt och skelettrubbningar som resultat. Tyvärr finns skiljakligheter i uppfattning mellan fodertillverkare och uppfödare i detta avseende. Fodertillverkarna vill påstå att högenergifoder är ett måste för storvuxna raser, något som lång er- farenhet av uppfödning av bl.a. Grand Danois talar emot.

Grand Danois är inte någon komplicerad ras, men man bör tänka sig för mer än en gång innan man köper en. Valpen blir stor och kräver utrymme och en fast, stark hand som vuxen. Fostran skall börja tidigt för att hunden som vuxen skall fungera bra. Alltför ofta kommer valpköparen åter när framförallt hanvalpen blivit 10-12 månader, för att man inte klarar av sin hund längre. Olater hos en dvärghund kan man hantera, men en stor Grand Danois som tillåts hoppa kan välta både folk och föremål. Eller en tuggande uttråkad Grand Danois som kan göra stora hål i både väggar och inredning.

Man måste som valpköpare vara beredd att gå valpkurser och enklare dressyr- kurser för att få en Grand Danois som sedan skall kunna fungera i det dagliga sociala livet.

När man bestämt sig för en Grand Danois bör man se sig om, försöka träffa hundar både hos uppfödare, på utställningar och andra tävlingar, för att se att det är just en sådan stor hund man vill ha.

En seriös uppfödare ser därefter till att man som valpköpare får all den inform- ation som behövs i form av noggranna matlistor och råd om skötsel. Även sedan valpen lämnat kenneln skall uppfödaren känna sitt ansvar. Enligt konsumentköplagen är uppfödaren medansvarig tills valpen fyllt tre år men förhoppningsvis känner uppfödaren ansvar under hundens hela liv.




Värt att veta:
Varje ras har sina egenheter och problem och vetskap om detta krävs för att man skall lyckas och trivas med sin hundras.
Grand Danois är en av våra mest snabb- växande raser. En valp väger 600-800 gram som nyfödd och på ett år är han- valpen uppe i cirka 70 kilos kroppsvikt. Alltså en kolossal explosion i tillväxt. Misstag under uppväxten i form av t.ex fel utfodring eller för mycket motion kan få förödande konsekvenser. Under senare år har de flesta uppfödare gått över till att enbart ge torrfoder och detta underlättar betydligt för valpköparen. Ännu finns dock risken kvar att valpköparen vilseleds av "goda" råd från andra än uppfödaren "en så stor valp behöver massor av tillskott". Alltså ett mycket felaktigt påstående.     

Lagom mängd torrfoder (kanske med lite filmjölk i för smakretning) så att valp- en ej blir för fet, ger bästa tillväxthastigheten och minsta skelettproblemen.

HÄLTOR

Överutfodring eller obalanserad foderstat i kombination med genetiskt pre- disponerande faktorer kan ge hältor av flera olika slag. Bogledshältor före- kommer (ej så ofta nu som förr - foderstaten är ju bättre nu) så kallad oste- ochondros, dvs en bit av ledbrosket lossnar från ledytan, en smärtsam process som gör att hunden haltar. I vissa fall läker skadan av sig själv, i annat fall tas den lösa broskbiten bort operativt. Armbågsleds- och höftledsfel är ovanliga på grand danois. Svenska Grand Danoisklubben rekommenderar avel enbart med hundar med friröntgade höftleder. Fel i tillväxtzonerna längre ner i benen före- kommer också och vid alla former av hältor bör hundkunnig veterinär upp- sökas. Det får inte förekomma fraser som "valpen är halt därför att den har växtvärk", en hälta är en varningssignal att något är fel!

MAGSÄCKSOMVRIDNING

De flesta hundraser kan få vad som populärt kallas magomvridning. Det är dock inte hela magsäcken som vrider sig, utan enbart övre delen (fundus) som gasfylls, utvidgas och ändrar läge, så att gasen ej tar sig ut. Hunden blir orolig, får spända bukväggar och försöker kräkas utan resultat. Orsaken vet man ej säkert, men stora matportioner, stor vattenkonsumtion, motion nära utfod- ringen osv kan utlösa omvridningen. Detta är ett mycket akut tillstånd. Åk genast till djursjukhus eller större veterinärklinik som har resurser att ta hand om och hjälpa hunden tömma magsäcken. Återfallsrisken är stor, varför en operation rekommenderas, en tid efter det akuta tillståndet, varvid magsäcken sys fast i rätt läge.

HALSINFEKTIONER
Dessa är mycket vanliga hos Grand Danois och ibland en av anledningarna till dålig aptit. Halsmandlarna blir ofta återkommande infekterade och slutligen brukar operation vara det som definitivt sätter stopp för vidare problem.

I övrigt är rasen relativt frisk och bör vara rätt ras för en intresserad.
Men som sagt, liten blir stor på ett år och utrymme krävs både inom- och utomhus åt en så stor hund.

ATT KÖPA VALP
Att skaffa hund, och av en stor hundras i synnerhet, fordrar ett noggrant genomtänkt beslut. Har man tid, plats och råd med en krävande hund som Grand Danois? Den som inte har erfarenhet av stora hundar bör köpa sin valp hos en uppfödare som har erfarenhet av Grand Danois. Då kan man hålla kon- takt och få råd och hjälp om det uppstår problem. Det är också oftast lättare att lyckas med en tikvalp för förstahundsägaren. En hanvalp kräver fastare hand och får också lättare skelettproblem under uppväxttiden.

FOSTRAN
Fostran är inte detsamma som dressyr och skall börja från första dagen i det nya hemmet. För att man skall ha glädje av en stor hund krävs att den är har- monisk med ett visst mått av lydnad. En fast, konsekvent behandling kombi- nerad med mycket beröm är viktigt. Grand Danois har ett stort behov av kroppskontakt med sin ägare och kan sitta i timtal i med huvudet i knät för att bli klappad. Att slösa med klappar och smekningar är inte att skämma bort. Valpen har stor förmåga till inlärning så länge inlärningen bygger på beröm. De så kallade valpkurserna som anordnas av brukshundsklubbarna och andra hundorganisationer är utmärkta för både valp och ägare. En stor hund som en Grand Danois får aldrig visa aggressivitet mot människor eller djur och sådana tendenser skall genast bestraffas så snart de dyker upp. Det händer att en unghund prövar om den kan ta befälet och då gäller det att göra klart för honom att husse eller matte är hans "flockledare".

UTFODRING
Varje seriös uppfödare lämnar med en matlista för valpen. Var noga med att följa dessa anvisningar och lyssna inte på "goda" råd från människor som inte har erfarenhet av rasen. De flesta valpar föds upp på ett väl sammansatt full- foder. Tillsats av kött och vitaminer samt mineraler rubbar ofta den rätta balan- sen i negativ riktning. Blötlägg alltid torrfoder ordentligt i varmt vatten och ge inte hunden fodret torrt.

Var noga med att hålla bestämda mattider och låt inte överbliven mat stå framme då detta befrämjar dålig aptit. Utfodra i ganska grund matbunke där hunden kan bita över maten. Grand Danois avskyr djupa bunkar där de lätt biter sig i läpparna. Se även till att hunden har lugn och ro vid maten och motionera inte timmen före eller efter maten.

Tyck inte att utfodringen verkar enformig. Hunden mår bäst av en välbalan- serad kost utan tvära foderbyten. Friskt vatten i ren skål skall alltid finnas till- gängligt. Mjölk har en lösande inverkan på magen hos de flesta hundar och bör därför undvikas.

MOTION
Valpen skall ha möjlighet att röra sig fritt varje dag men får inte överansträng- as med promenader eller allt för hårdhänt lek med äldre eller större hundar. Korta promenader i koppel för att vänja valpen vid trafik och främmande miljö- er är viktigt under uppväxttiden. När valpen blir äldre kan motionen ökas men en Grand Danois är inte färdig för kraftigare motion före ettårsåldern.

Grand Danois har överhuvudtaget inte ett så stort motionsbehov som en del brukshundsraser, men det är viktigt att den kan springa lös dagligen då den ofta själv reglerar sitt motionsbehov. En hund som alltid går kopplad blir ofta aggressiv mot andra hundar.



Färger:
Som alla andra registrerade hundraser har även Grand Danois en officiell ras- standard som bl. a. beskriver den tänkta idealhundens exteriör, temperament och rörelser.

En viktig ingrediens i exteriörbeskrivningen är färgen, i synnerhet för vår ras då standarden klart anger fem färger som godkända och accepterade. De fem färgerna är gul, tigrerad (randig), blå, svart och harlekin (svart och vitfläckig).

Nedan följer några kommentarer till rasstandardens avsnitt om Grand Danois- färger.

GUL
Standarden säger: Färg från ljust till djupt gul, svart mask är önskvärd. Fel: gulgrå, gulblå, isabellfärgad eller smutsgul färg. Inte önskvärt är små vita tecken på bröst och tår. Diskvalificerande fel: vit bläs, vit krage, vita tassar eller "strumpor" eller vit svansspets.
Rasstandarden medger alltså en ganska stor variation när det gäller "gulheten" i färgen, från mycket ljust gul till varmt gul- röd. Det röda får dock inte betyda att

färgen påminner om färgen hos t ex Irländsk Setter eller Rhodesian Ridgeback. Det är ganska vanligt att man ser "sotiga" gula Grand Danois, dvs hundar med mycket svarta stickelhår, främst på front och ben, vilket gör att hunden ser sotig ut. Detta är att betrakta som tillåtet men inte önskvärt.

 

TIGRERAD
Standarden säger: Grundfärg från ljus till djupt guldgul med svarta helst jämna och klara strimmor i revbenens riktning. Svart  mask är önskvärd. Fel: silverblå eller isa- bellfärgad grundfärg, urtvättad tigrering. Icke önskvärt är små, vita tecken på bröst och tår. Diskvalificerade fel: se gula.
Även bland de tigrerade erbjuder ras- standarden stor variation, från mycket tät tigrering som gör att hunden vid en snabb titt nästan ser ut att vara helt svart, till

hundar med mycket glest mellan ränderna. Viktigt är att bottenfärgen är klart gul i någon nyans och att ränderna är så mörka och tydliga som möjligt. Hos tigrerade tikar kan i bland ränderna se utsuddade ut, "rosiga", det beror på hormonella förändringar i samband med tikens löpperioder.

 

BLÅ
Standarden säger: Färgen skall vara helt stålblå, vita tecken på bringa och tassar är tillåtna. Fel: gul- eller svartblå färg. Diskvalificerande fel: blå hundar med vit bläs, vit krage, vita "strumpor" eller vit svansspets.
Det finns väl inga blå hundar säger säkert "vän av ordning". Om man med blå menar marinblå, himmelsblå eller dalablå så stämmer det helt klart. Färgen hos blå
Grand Danois kan variera från ljust dammgrå till mörkt stålblå. Ordet "blå" har kommit att bli betecknande för en speciell färgvariant inom vissa hundraser, t ex bluemerle (Collie) och blueroan (Cocker Spaniel) eller som en del av rasnamnet t ex Basset Bleu de Gascogne.

 

 

SVART
Standarden säger: Lacksvart, vita tecken är tillåtna. Hit räknas också s k "mantel- teckning" där det svarta skall ligga som en mantel över hela kroppen. Vitt kan före- komma på nosparti, hals, bröstkorg, buk, ben eller svansspets. Fel: gul-, brun- eller blåsvart färg.
Till skillnad från gula, tigrerade och blå Grand Danois tillåts betydligt mer av vita tecken och fläckar hos de svarta utan att för den skull räknas som fel eller inte önskvärt.

 

HARLEKIN
Standarden säger: Grundfärgen ska vara rent vit, om möjligt utan några stickelhår, med över hela kroppen jämt fördelade, oregelbundna "sönderslitna" lacksvarta fläckar. Fel: Blågrå, stickelhårig botten- färg, större andel gulgrå eller blågrå fläck- ar. Icke önskvärt är små grå eller bruna fläckar. Diskvalificerande fel: vita hundar utan några svarta tecken (albinos) samt döva hundar. Hundar som har överväg- ande blå, grå, gula eller eller tigrerade fläckar. Hundar med grå bottenfärg och svarta fläckar.

Förutsatt att rasstandarden följs är det främst en fråga om personligt tyckande och smak beträffande harlekinfärgen. Liksom hos de tigrerade finns det ett stort spektra, lite ränder/fläckar - mycket bottenfärg eller mycket ränder/fläckar - lite bottenfärg. Det viktigaste är i alla fall att det hos harlekin är kolsvart och kritvitt som gäller.



Gemensamt för alla färger hos Grand Danois är att de förändras flera gånger under hundens livstid. I de allra flesta fall finns naturliga förklaringar t ex ålder, löpperioder, pälsfällning, solsken men ibland kanske sjukdom vara orsaken.

Förutom de fem färgerna som är godkända enligt svensk och internationell ras- standard händer det allt som oftast att man "på sta'n" stöter på Grand Danois i andra färger och färgkombinationer. Dessa hundar ger säkert sin ägare mycket glädje som sällskapshundar men det bör påminnas om att dessa hundar, enligt Svenska Kennelklubbens bestämmelser, har en "icke godkänd färg" och därför är diskvalificerade att premieras vid utställning.

 


En film du måste se är "Marmaduke".


Rasklubben: http://www.sgdk.se/
 
 

Fler Artiklar Om Hundraser: 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

® Ras - American Akita

Publicerad 2011-06-09 22:42:00 « Hundraser,

Vad är en American Akita?
En American Akita är en relativt ny ras. Den godkändes av FCI som egen ras från den 1/1 2000, då hette den Great Japanese Dog. Men från och med 1/1 2006 så heter rasen American Akita, vilket är det rätta namnet eftersom det är en amerikaniserad Akita.
För närvarande finns det drygt 650 st (-10) American Akita i Sverige.

En Am.Akita är en stor, imponerande hund som rör sig med en självsäkerhet som om den trodde att den var störst, bäst och vackrast i denna värld. Och frågar du deras ägare så är de beredda att hålla med! Kanske inte störst... men bäst och vackrast!
Utseendet påminner mer om en björn än om en varg och deras päls är tjock, tät och känns fjädrande när man klappar den.


Storlek och temperament

Am.Akita är en stor och kraftig hund men ser ofta mycket större ut än vad de egentligen är. En hane är mellan 66-71 cm hög och väger 45-55 kg som vuxna, tikar är 61-66 cm hög och väger 35-45 kg.

Am.Akita är en lugn och stabil ras, det är inte mycket som imponerar dem. De blir mycket starkt fästa vid familj och vänner men är tämligen ointresserade av främmande. Det är en "tyst" ras, de skäller inte gärna i onödan.
Deras vaktinstinkt är stor och bör ej tränas upp.
Jaktinstinkten är också stor och man måste träna mycket för att kunna ha Am.Akita lösa i skog och mark.



Am.Akita och andra hundar/husdjur
Många Am.Akita har svårt att träffa nya hundar av sitt eget kön, såväl hanar som tikar. Det är sällan en Am.Akita startar ett slagsmål men blir de det minsta utmanade är de snabba på att svara.
Värt att nämna är också Am.Akitans goda minne, de glömmer aldrig en oförrätt och kan vänta hur länge som helst på ett bra tillfälle att få ge igen. Så skydda din valp från otrevliga hundar under uppväxten.
Snälla hundar av motsatt kön kan dock vara intressanta att leka med, tänk på att Am.Akita har ett tufft och hårdhänt leksätt, mycket tackling, brottning och gnag på ben! Är du mycket hundvan går det bra att ha flera hundar av samma kön hemma.

Am.Akita och katter hemma brukar sällan vålla några större bekymmer om man vänjer dem vid varandra, det finns t.o.m exempel på Am.Akitas som haft fåglar som kompisar! Små gnagare, som marsvin, kanin och hamster bör man hålla under uppsikt. De kan bli för lika ett byte, speciellt om de är ute.

Användningsområden
Som alla andra hundar mår en Am.Akita bäst av att få använda hjärnan för att må bra. Rasen kräver normal aktivering och är något av en allroundhund. Det är en ras som kräver mycket motivation i träningen och lätt kan bli uttråkade. Det går utmärkt att tävla med Am.Akita i både lydnad och agility men man får ingenting gratis, tålamod och uppfinningsrikedom är ett måste!
Spår och sök är annars lämpade grenar för Am.Akita då de har en mycket bra näsa och är man intresserad av tjänstehundar så finns det flera exempel på Am.Akitas som utmärkta bevakningshundar.
Att dra pulka eller gå med klövjeväskor passar en ras av denna storlek men de är snarare uthålliga än snabba.
Är man intresserad av jakt så så kan man använda Am.Akita som stötande hund och som en utomordentlig eftersökshund.

Kost och motion
Lättast är att utfodra sin hund med ett torrfoder av god kvalitet. För mycket spannmål i fodret sänker kvaliteten då hunden har svårt att tillgodogöra sig t.e.x. vete. Blötlägg torrfodret 20-40 min före servering för att underlätta hundens matsmältning. För att tänderna ska hållas i god kondition kan man ge hunden ett hårt kex eller tuggben efter maten. Fördela hundens matranson på 2, gärna 3 mål, som vuxen.

Som vuxen kräver Am.Akita medelmåttigt med motion. Ordentliga långpromenader samt cykelpromenader att variera med är bra. Somliga Am.Akita tycker om att bada och då är simning utmärkt motion på sommaren liksom tolkning efter hund är roligt på vintern, om man har tillgång till snö förstås.


Vad krävs av en Am.Akita-ägare?
  • Tid - Har ni tid att ta hand om en hund? Ordnat med passning om ni är heltidsarbetande? Det är inte lämpligt att låta barn under 15 år ensamma gå ut med en Am.Akita, det är en stor och stark ras med mycket egen vilja. Har ni dessutom tid att lägga ner på all den miljö-, social- och lydnadsträning som behövs, speciellt de första åren?
  • Hundvana - En Am.Akita är inte lämplig ras som förstahund om du inte har någon hunderfarenhet. Du bör kunna "läsa" hundar för att förstå varför din hund beter sig på ett visst sätt och vad din hund kommer att ta sig till i nästa sekund. Am.Akita är väldigt "finspråkiga", de är inte övertydliga när de pratar med andra hundar och förväntar sig att andra hundar är lika känsliga tillbaka.
  • Engagemang - För att din Am.Akita ska växa upp och bli den trevliga hund de är, krävs det av dig som ägare att du tycker det är roligt att jobba med din hund. Det räcker inte med att bara gå promenader utan träning och viss aktivering är ett måste för att hunden ska fungera bra ihop med dig och övriga världen
  • Konsekvens - Du bör veta vad och hur du ska träna din Am.Akita. Träna med mycket motivation och var bestämd och konsekvent så tycker din Am.Akita att det är lika roligt som du!
  • Tålamod - En Am.Akita kan vara riktigt jobbig under sin pubertet....



Att tänka på - American akita

Om du funderar på att skaffa en american akita, tänk på att...
  • Det kan vara en svårmotiverad hund och den kräver ett tryggt och stabilt ledarskap. Tålamod och kunskap är viktigt.
  • Den har ofta svårt att umgås med andra hundar av samma kön och andra hundar som också är självsäkra.
  • Vara noga med föräldradjurens hälsostatus.
  • Rasen har stor jaktinstinkt och ser ofta mindre djur som byte.
  • Besök gärna rasklubbens webbplats för mer information.

 



American Akita´s Historia:

Från början har American Akita samma historia som den japanska Akita Inu. Rasen har ändvänts som vakthund, jakthund och till hundhetsning. Man har även använt deras päls och ätit deras kött.

Akitaliknande hundar har funnits i Japan sedan början på 1100-talet. Akitan var känd som Matagaiinu, en högaktad jägare av japanska kungligheter. Under en period var det bara mäktiga personer som fick äga Akitor, och hundarna bar speciella halsband och koppel för att visa sin ägares status.

Akitans popularitet har sedan dess stigit och fallit med de japanska dynastierna. Under 1800-talet hade Akitan blivit populär som kamphund och man blandade in bl.a. Tosa och mastiff för att förbättra kamphundsegenskaperna. Detta hade till följd att Akitan tappade sina ståndöron och sin svansringla. I början av 1900-talet började rasentusiaster att arbeta på att bevara Akitan och 1931 utnämndes rasen till nationalsymbol.

Under andra världskriget användes hundpälsar till militärbeklädnad. Polisen beordrade infångande och konfiskering av alla hundar utom de schäfrar som användes för militära ändamål. Några entusiaster försökte kringgå orden genom att korsa sina hundar med schäfrar. När andra världskriget var över hade antalet Akitor minskat drastiskt och fanns i tre distinkta typer: 1) matagiakita, 2) kamphundsakita och 3) schäferakita. Detta skapade mycket förvirrade situation för rasen. Under återuppbyggnadsprocessen av raserna Akitor efter kriget upplevde hunden konqo-qo från dewva-linjen tillfällig men väldigt popularitet. Många Akitor från dewva-linjen som visade drag av mastiff- och schäferpåverkan, fördes med till USA av hemvändande militärer. Akitorna från dewva-linjen var intelligenta, anpassningsbara och de fascinerade uppfödare i USA. Linjen utvecklades av allt fler uppfödare och fick en stor uppvisning i popularitet. Amerikanska Akita klubben grundades 1956 och Amerikanska kennelklubben (AKC) accepterade rasen 1972. Vid denna tid punkt hade dock AKC och JKC (den japanska kennelklubben) ömsesidiga överkommelser för att erkänna varandras stamtavlor och därför stängdes dörren för nya blodslinjer och från Japan. Av denna orsak skilde sig Akitorna i USA avsevärt från dem i Japan, ursprungslandet. De utvecklades som en egen ras i USA men särdrag av typ som var oförändrade sedan 1955. Detta står i skarp kontrast till den japanska typen som var en korsning med matagiakita i syfte att återställa ursprungliga rasen.

 
Du har säkert hört talas om filmen "Hachiko - En vän för livet" som handlar om en Akita. Om du inte har sett den, så rekommenderar jag dig att göra det omedelbart!

Rasklubben: http://www.americanakitaklubbsverige.se/
 
 
 

Fler Artiklar Om Hundraser: 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Välkommen!


Undersköterska, med inriktning på psykiatri. Levt med social + agora fobi i ca 10 år. Sambo. ADHD. Paniksyndrom. Har hundar, katter & Kanin. Boogeyman under sängen. Vill men gör inget. Mamma. Ångest+Depression syndrom.

Follow on Bloglovin

bloggar

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela