Man ska jobba för att tjäna pengar, så man kan leva ett drägligt liv vid pensionsåldern. Du ska gå till jobbet med ett leende, du ska ha ett leende på jobbet, du ska lämna jobbet med ett leende. När du sen kommer hem förväntas du komma hem med ett leende. Oavsett hur tung dag du än har haft.. Alltid ett leende på läpparna!

 

 

Jag älskar mitt jobb, tiden hos pensionärerna, det älskar jag. Att få höra deras historia. Att få dem att känna sig uppskattade och sedda. Att dem också betyder något för det här samhället, det ser jag som en självklarhet. Jag lider fruktansvärt när dem blir illa behandlade, eller att ingen lyssnar på dem. När det bara ska handla om pengar, det ska vändas på varenda krona eller dem inte vågar ta emot hjälp eller säga ifrån. Det gör fruktansvärt ont i mig!

 

Visst, jag har hela tiden vetat om att det är ett tufft jobb jag har, men just nu. En period i mitt liv som är jävligt tung. Just nu känner jag bara panik över att veta när jag ska jobba. En panik känsla inom mig som bara skriker. Jag känner mig mer låst än fri, det känns inte som att jag kommer orka med alla människor runtomkring mig. Varken privat eller jobb. Jag lever för att jobba, helt enkelt.

 

Jag får dåligt samvete för att jag inte har tid med dig, jag mår fruktansvärt dåligt över det. Jajo, tid och tid. Jag kan ju alltid prioritera bättre, men varför gör jag inte det då? Varför kan jag inte bara inse saker och ting? Varför kan jag inte sätta mer tid till dig?

Jag får dåligt samvete för att jag bara lämnar/hämtar hundarna.. Jag vill ju ha det som det var förut, då jag jobbade som jag själv ville.. Jag vill inte jobba såhär ofta, inte tidiga morgnar. Inte såhär ofta. Jajo, så är det att vara vuxen och jobba. Men ibland är det skit! Jag är inte ensam om att känna såhär. Men jag har ett jobb iaf, ett jobb där jag är omtyckt, där jag vet att jag gör rätt. Där jag vet att jag är uppskattad. 

Men det svider extra hårt när pensionärerna ser på en att man är trött, och dem frågar om man sovit dåligt. Ja, vad svarar man? "Ja, det är upp extra tidigt för att ta ut hundarna på sin runda innan jobbet. Och så är jag ju ingen morgonmänniska direkt". Det är vad jag kan svara. Och jag brukar skoja med mina pensionärer, för att inte få det att låta så allvarligt..

 

Jag glömmer bort personer, det kan gå flera dagar innan jag tänker på dem.. Det är för mycket jobb i huvudet. Det är så mycket kring bara jobbet som tar sån tid och energi. Men vart är den energin som jag hade för två år sen? Vart är den energin som jag hade för ett år sen?

 

* För ett år sen hittade jag en av mina bättre vänner livlös och stel i sin lägenhet.. Minnet utav honom är kinvskarp. Men det tog hårt, både av att se honom, röra honom men också saknaden..

* Farbror Bosse somnade in, det tog hårt och jag har inte sörjt det helt än!

* Cheva kom in i mitt liv, något positivt.

* Jag gled isär från Marcus mer och mer.... 

* Jag hittade en "extra" familj som jag platsade i hos. 

* En bra kompis fick känslor för mig, jag kapade banden, men fick sen skit för det!

* Får dåligt samvete för att jag inte riktigt har energin att umgås med andra.

* Jag "hinner" inte allt som jag skulle vilja!

* Jag skulle vilja ringa farmor och mormor oftare, jag skulle vilja prata med Annika oftare.. Jag skulle vilja komma ihåg min mammas födelsedag! Jag tänkte att jag skulle skicka sms när jag kom ut från en pensionär, men icke! Idag!! Det här var i måndags... Idag kommer jg på att jag inte grattat mamma än.,.

* Jag deppar ner och gråter mig till sömns!

 

Det tär i mig!

Jag är inte sån här egentligen!!

Jag får panik för att klockan tickar iväg och jag ska upp tidigt imorgon!

Jag vill så mycket men det blir inget gjort.... Varför?!?!?!

Börjar jag i fel ände? Börjar jag med fel saker? Vart ska man börja? Hur gör jag? Varför gör jag det?