Jag hoppade av bussen, en inte alls så lång buss tur. Men jag klarade inte av det! Det är länge sen jag hoppade av sådär, då gick jag på Kvinnersta - en av dem första attackerna jag fick.

Men jag kunde inte stanna kvar..

 

Blev en promenad till Kumla, strax över en mil.

 

In till chefen och pratade lite om schemat inför sommaren etc. Och efter en stunds prat så frågar hon om jag är redo att börja jobba imorgon. Helt ärligt? Nej!

Jag är inte det minsta redo, även om jag satt och pratade med arbetskamraterna en stund innan jag drog vidare. Kändes inte alls okej. Inte bra alls. "Har du gjort något kul på semestern då?" 

- Erhm, det beror väl på hur man ser det. Men jag har hamnat i en depression, bara ett par dagar in på semestern, sen vurpade jag med moppen så den får jag inte köra för ens jag fixat till den.. >_<

 

Tog tåget till Hallsberg, feting panik på perrongen. Tåget jag skulle ha tagit.. Det var för mycket folk som klev ombord så jag gick därifrån bara. Jag kunde inte, jag vägrade gå på! Jag stod still. Det är inte likt mig, jag brukar göra saker ändå!! 

Tog nästa tåg, vart försenad till psyk mötet. Väl där så möter jag en som jag träffade första gången jag var där, jag har varit där fyra gånger och olika varje gång!!! Och han visste ju inte vad jag gått igenom. Och vi gav fan puls, blodtryck och vikt då jag inte äter concerta. Men nu ligger bollen hos mig, att jag ringer när jag bestämt mig för att börja igen. För att dem ska ha koll - så stenhård koll har dem inte i linde, ändå är det samma landsting (?!) Kändes bara tungt att sitta där. Men han skulle pusha på dem på remiss teamet så jag får någon att prata med.

 

Hade varit hemma en stund och tänkte ta ut Cheva för att träna, möter Djävulen som kommer ifrån Mia med en limpa cigg. Jippi. PANIK!

Senare får jag höra av Mia att det var som jag trodde, han stod på lur och inväntade Mia för cigg. Men men, hon stod i köket och höll koll så allt gick lugnt till iaf 

Djävulen ska flytta, ungarnas rum är nedpackade och grannen säger att Djävulen fått lägenhet i Kumla!

Lättnaden jag känner, om det bara kunde gå fort nu.. Och att det verkligen är sant!

 

Agorafobin är tillbaka, men fan inte för att stanna!

Jag som hade tänkt åka iväg och göra saker under min semester - hamnade rakt ner i en depression och kämpar varje dag med vardagsrutinerna.. Och där tror jag att det här med Belgisk Jätte kom in i bilden. En förändring, och inte så där jätte liten heller. Jag ångrar det lite grann, men samtidigt så är det beslut jag själv har tagit. Blir han kastrerad så kanske mamma kan ta honom? Om jag inte orkar med det här projektet..

Jag har egentligen nog med mig själv.

 

.. Jag och mina dumma impulser när jag mår dåligt !! >_<

 

.. Och när man fått in rutiner på vardagsssysslorna så stänger dem av vattnet pga vattenläcka och då har jag inget vatten i köket - vilket gör att jag måste diska i badrummet, vilket inte sker varje dag. 

 

Jag känner mig inte redo att börja jobba på tisdag, jag gör inte det. Jag känner mig inte alls redo!

Och Beirut sen också.. Hon måste ha rött lyse bakåt, annars får jag inte köra henne. Hur tar jag mig till o från jobbet nu då?  Jag måste jobba mer för att få mitt förbannade körkort någon gång..

 

.. Jag känner bara för att ge fan i kaniner och fokusera på att jobba istället.. Känns som att det är den enda lösningen. Men det funkar ju inte heller, jag har inte hjärta att lämna ifrån mig Spåne! Och inte den här stora saken heller.. Egentligen :/

Jag jobbade kväll.. Det gick i ett, som det brukar. In till en, var glad och positiv, säga hejdå och så går det max 3 minuter till nästa där du ska vara glad och positiv..

 

Mellan två lägenheter kollar jag telefonen och har fått x antal sms av Marcus.. Han förklarar att Djävulen varit där och sagt att vi haft ett förhållande, att jag sagt att det varit slut mellan mig och Marcus. Marcus visste inte vad han skulle tro. 

Och jag kände hur luften gick ur mig, jag skrev det som föll ner i tankarna. Förbannad, besviken, rädd.. Jag trodde på fullaste allvar att Marcus trodde på hans ord, att mina ord inte skulle spela någon roll.. Jag minns att fingrarna krampade när jag skrev, dem skakade, jag kippa efter luft.. Jag kunde heller inte ta ett varv utan svalde hela skiten och hoppades på att mina ord räckte - dem fick räcka tills dess att jag hade kommit hem igen. Jag har inte tid med sånt här när jag jobbar! 

 

Men tvärtom mot mina tankar.. Mina ord betyde något, någon trodde på mig - på sanningen! Och jag som trodde att det var kört - att jag skulle förlora Marcus. Men istället förstår han vad jag har och göra med, och ännu en gång påminner han mig om att inte umgås med "idioter".. Han påminner mig att lyssna på omgivningen, när dem säger att det är något fel. 

 

Idag kan jag titta tillbaka på det här och se styrkan i våran kärlek, styrkan mellan oss. Hur mycket skit har inte Marcus fått men ändå stannar han. Hur mycket skit han får ta pga mig! Men ändå stannar han hos mig...

. Jag skulle aldrig någonsin kunna byta ut de här karln, tillsammans klarar vi allt! <3

Och den styrkan han har gett mig i allt som hänt i mitt liv, och hela han - hans närvaro <3

 

Jag vill gärna flytta härifrån, och flytta till något ställe där alla djur och vi människor trivs.

Jag vill flytta ihop med Marcus igen!

 

 

Jag har hittat en 4a, mitt i centrum (vid Berhns arena) Och jag bara ÄLSKAR planlösningen! Här får Marcus sitt rum för sig själv, och jag kan ha kaninerna i ett ;)

Då ska vi dra upp allting som gör att jag trycks ner..

• Alla anmälningar mot Djävulen har lagts ner.
• Allting som han utsatte mig för, alla ärren finns kvar.
• Jag behöver ta mig i kragen och göra något med mina djur - oftare.
• Körkortet, ständigt blir jag påmind.
• Jag orkar inte jobba mer än vad jag gör, jag förlorar mitt liv, men jag måste för att ha råd med allt.