Det skär inombords.  Det låser sig. Luften försvinner.  Jag faller ut i gråt. Kroppen skakar. 

 

På väg till bussen och möter den enda människan jag absolut intr vill möta. Kalla kårar genom hela kroppen.  det hände inte mycket mer. Men jag vet att det inte är sista gången. 

 

 

Igår, när jag var ute sista rundan, kände jag mig iakttagen.  Någon förföljde mig. Eller var det bara hjärnspöken? Obehagligt iaf.

Värre känns det om det är hjärnspöken, att se saker som intr finns.. En vissling som inte finns.. 

 

Helt sjukt!