Den där jävla ångesten, den där jävla hjärnan. Den där jävla ångesten som sätter sig över bröstet, det blir tungt att andas. Till slut vet jag inte om jag andas längre. Det trycker och drar på samma gång, i hela kroppen. Jag vill verkligen inte jobba! Jag vill inte känna såhär! 

 

Väl på jobbet så klarade jag ut allt med lösenord, koder och pluppar och ja, allt man måste starta om för det har gått en tid sen sist. Fick även reda på att min favorittant somnat in.. Det var nog det som tog hårdast.

 

 

Jag började med att jobba med endast vikarier, och jag var den enda som var insulindelegerad. PUH! "Jaja, kom igen Jill, du klarar det här! Du har klarat av värre saker. Du ska ju till människor som du träffat förut, inga nya. Inte idag.. Kom igen nu!" Jag ville inte ha larmtelefonen, då jag är skeptisk när det ringer från dolt nr, men vad ska jag göra? Jag har ett jobb att sköta. Och jag överlevde utan ett samtal från dolt nr. 

 

Så med ett jävlaranamma i kroppen så begav jag mig ut för att jobba. Och jag vart väl bemött av mina pensionärer. Dem undrade självklart vart jag har varit, jag förklarade att jag varit sjukskriven pga problem hemma men att det var bättre nu. Så nu slipper dem mig inte. ;) Då vart dem glada och dem önskade mig välkommen tillbaka. 

 

Det gick nästan för bra, men två larm senare och försenade så var jag hemma till 22 iaf. 

Jag hann även gråta en skvätt med dem anhöriga till min favorittant och jag frågade om jag fick komma på begravningen, och det fick jag så gärna om jag kände att jag orkade. 

 

Jag hann med både skratt och gråt igår. Det var underbart, men ska man gå in och jobba igen så kan man lika gärna få känna på kaoset direkt.

Det följde med mig inatt..

 

Dubbelgångar hela förmiddagen, som tur är slutar jag 11. Skratt och stress blev det idag. Men jag var klar med allt jobb till 11.30. 

Jag fick se ett par arbetskamrater till idag, och det var så skönt att se deras min när dem kommer in och där sitter jag :) 

 

Jag har svårt att ta emot samtal på dolt nr, jag klarar det inte. 

När jag går utomhus så går jag gärna fort för att hinna in i säkerheten, in till pensionärerna, jag vill inte visa mig utomhus. Jag kollar åt alla håll, är han här?! Men jag har bra stöd hos mina arbetskamrater som hjälper mig och stöttar mig i det. Hjärnan går ju på högvarv..

Jag fick även höra att chefen berättat vad som hänt, för mina kamrater så dem vet om allting så jag slipper ta det med dem. Slippa dra upp allting igen, slippa gå igenom samma ord igen! 

 

Jag har mina arbetskamrater, min chef, mina vänner och mina pensionärer att tacka för att dem hjälper mig att lyckas igenom mina dagar. Ni kommer aldrig förstå hur mycket det betyder för mig! <3

 

Men jag klandrar den där människan för att han fick mig att missa min favorittant.

Jag klandrar honom att jag inte fick träffa henne en sista gång. Det är hans fel.

(Fast jag vet att jag inget kunde göra för att veta heller..)