Det kanske var dumt att ställa datorn här i hörnet, nu reagerar jag när jag ser en bil på vägen.. Det är mindre bra, för paniken som slår i mig när jag måste se vad det är för bil. Vit volvo? Polisbil? Vaaad?

Men måste jag veta? Nej, och impulsen får 'jag jobba med hela tiden..

 

Idag fastnade jag dock uppe hos vaktmästarna och dem andra anställda i det här bolaget. Och satt kanske 40min och pratade om det ena och det andra. Jag kommer hem, Dawid hjälper mig att mäta spisen och ska fixa så jag får en ny spis iaf. 

Sätter mig vid datorn och ser en bil på vägen.. En vit volvo!

 

Känslan som infann sig, paniken som infann sig. Vad gör jag, jobbar inte han idag? 

Jag kan inte springa till sovrummet för att kolla, vilket är positivt men besviken blir jag. Jag får tala om för mig själv att det är lika bra. Du ska inte trycka ner dig ännu hårdare. Det räcker med det som redan är..

 

Men varför behöver jag ens veta om han är hemma?

Varför vill jag så gärna veta?

 

Det liksom skar igenom hela bröstet, brast ut i panik och jag bara föll ihop.. Vad gör jag nu? Hur får jag det här att sluta?

 

Jag behöver inte veta om han är hemma, jag behöver inte vara rädd. Men bara att se strukturen på hans huvud.. Det skar inom mig. Jag skakar fortfarande.. 

 

Och polisen har varit i hans lägenhet, förra veckan, men hittade inte min hårddisk! >_<

Självklart att han skulle gömma den!

Och jag har inte hört något ifrån dem. Ingenting!

 

Och som tur är får jag annt att tänka på, ska följa med mamma på en roadtrip. Ska bli så jävla skönt att komma ut.. Iaf med mamma, hon är stark. Och hon säger verkligen ifrån, henne kan jag stå bakom!

Visst finns det andra människor som jag känner mig lika trygg med, men jag är glad att idag följer jag med henne..