Jag jobbade kväll.. Det gick i ett, som det brukar. In till en, var glad och positiv, säga hejdå och så går det max 3 minuter till nästa där du ska vara glad och positiv..

 

Mellan två lägenheter kollar jag telefonen och har fått x antal sms av Marcus.. Han förklarar att Djävulen varit där och sagt att vi haft ett förhållande, att jag sagt att det varit slut mellan mig och Marcus. Marcus visste inte vad han skulle tro. 

Och jag kände hur luften gick ur mig, jag skrev det som föll ner i tankarna. Förbannad, besviken, rädd.. Jag trodde på fullaste allvar att Marcus trodde på hans ord, att mina ord inte skulle spela någon roll.. Jag minns att fingrarna krampade när jag skrev, dem skakade, jag kippa efter luft.. Jag kunde heller inte ta ett varv utan svalde hela skiten och hoppades på att mina ord räckte - dem fick räcka tills dess att jag hade kommit hem igen. Jag har inte tid med sånt här när jag jobbar! 

 

Men tvärtom mot mina tankar.. Mina ord betyde något, någon trodde på mig - på sanningen! Och jag som trodde att det var kört - att jag skulle förlora Marcus. Men istället förstår han vad jag har och göra med, och ännu en gång påminner han mig om att inte umgås med "idioter".. Han påminner mig att lyssna på omgivningen, när dem säger att det är något fel. 

 

Idag kan jag titta tillbaka på det här och se styrkan i våran kärlek, styrkan mellan oss. Hur mycket skit har inte Marcus fått men ändå stannar han. Hur mycket skit han får ta pga mig! Men ändå stannar han hos mig...

. Jag skulle aldrig någonsin kunna byta ut de här karln, tillsammans klarar vi allt! <3

Och den styrkan han har gett mig i allt som hänt i mitt liv, och hela han - hans närvaro <3