Paniken som infann sig i kroppen när grannen berättar att dåren sålt sin bil.. "Vad händer nu? Kommer jag möta honom vid busshållplatsen? Kommer jag behöva sitta i samma buss som han?"

Men fick höra att dåren planerar att köpa ny bil.. "tack gode gud" Låt det ske snart bara!!

 

Och idag fick jag höra att dåren har möss i källaren, källaren som han spikat upp väggar för att göra till sitt rum. HAHA! Skit ska skit ha! Hoppas dem äter upp många kablar och saker för dig! Muhahahaha!

 

 

 

Skadeglädjen när den är som allra bäst ;)

 

 

.... Men nu vill jag faktiskt att det ska ta ett slut. Idag när jag var ute och träna Zheeba så stod han där. På fel ställe! Där har han inget och göra! Och Zheeba stanna upp och titta på han, han titta på mig. Titta bort för att sen titta tillbaka och hålla kvar blicken. Jag kände hur hela kroppen frös till is och längs hela ryggraden slog det till. Varenda mm på alla kotor..  Men Zheeba hörde direkt på min röst att det var något så hon sprang vidare..

 

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

 

Visst saknar jag honom, eller ja. Saknar och saknar är väl fel ord kanske. För det är ju egentligen inte så enkelt. Jag saknar att ha någon som förstår vad jag säger, som lyssnar ordentligt och pratar så som han gjorde (ungefär som en annan pratar) och en som är med på mina galenskaper. Och som bromsar mig innan jag gör något dumt. Låter mig vara ifred, till viss del iaf. Han var som en fadersgestalt.. Även om jag sa att jag skulle till Marcus, så sa han inget. Jag har berättat för honom att det är Marcus jag vill leva mitt liv med. Därför slår det till som en chock när han går och säger till andra, i min närhet, att vi varit tillsammans.

 

Jag har blandade känslor numera. 

Jag saknar familjen, barnen och "pappan". Jag saknar det roliga, det äventyrliga. Jag hade alltid sällskap om jag ville. Någon som delade mitt intresse, djuren. Och jag fick känna på att vara storasyster åt Amanda. Lärde henne lite om kaniner, hundar och hur det är att växa upp med missbruk i familjen. Och Linus, den lillebrorn jag aldrig fick! Jag har ju alltid dragits åt det manliga könet, jag är inte så feminin.. 

Och när jag tänker på det, jag saknar dem två - faktiskt.. Det var som mina småsyskon, på så kort tid. Dem saknar mig, det vet jag. Men jag klarar inte av att se dem skiljas från sin pappa - det är ju jag som har sett till att det blev så! Eller ja, hade inte han gjort det här så hade det aldrig hänt. Men jag var tvungen att ringa polisen, jag hade inget annat val! 

 

Samtidigt som den här saknaden, skuldkänslorna och allting annat rör runt i huvudet så har jag ånger.. Jag ångrar att jag träffade dem, jag ångrar att jag var där så mycket. Det slet på min och Marcus relation! Men jag var styrd, tror jag. Esh, jag vet inte - men jag var inte mig själv under sommaren! Läskigt är det, när jag tänker efter.. 

Och ändå känner jag, esh - jag drar tillbaka anmälan. Jag skiter i det här.. 
Men det kan jag inte.. Han ska få se på konsekvenser! Samtidigt så vill jag inte det längre. 

 

Är han psykopat eller inte? Han är äcklig, det håller jag med om!

Men fan, han fortsätter snurra till det i hjärnan!! Skärpning Jill för fan! Ta dig samman! Samla upp dig och fortsätt på samma sträcka som tidigare.. Bearbeta alla känslor och ta en dag i taget!