® Jag kan själv !

Publicerad 2014-10-09 15:16:54 « Personligt,

Utan dej är dagen trist och lång.
Ärligt talat är det dej bara dej jag vill ha.
Om du tror att jag har ångrat mej tror du rätt det kan jag lova dej.
För ärligt talat är det dej bara dej jag vill ha

Undrar om jag vågar hoppas på att du ska förlåta och
förstå för ärligt talat är det dej bara dej jag vill ha !


Sitter ofta och tänker på vad som har hänt under dessa 10 år, dessa 10 år som jag levt med panikångest, hur långt jag har kommit, hur jag har kämpat mig igenom nätter, hur jag kämpat mig igenom vistelser, hur jag kämpat mig igenom situationer.. Hur långt jag ändå har kommit idag.. 
 
Jag var på gång någonstans, jag skulle gå klart skolan och jobba med djur. Jag skulle leva min dröm.. Då small det! Sen gav jag upp, jag började på en annan skola, men samma sak hände även där. Jag tryckte ner mig själv men jag fick också hjälp på vägen. Jag satt fast, och jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva ett värdigt liv. Jag kom inte ens iväg till affären på egen hand, jag var tvungen att ha någon med mig. Den enda som ställde upp för mig då är långt bort idag. Han får mig glad idag, han hör av sig ibland och jag önskar att jag kunde förklara för honom hur tacksam jag är - att han hjälpte mig igenom situationerna som var värst. 
 
Jag kom ut med Smokey, mestadels på nätterna. Jag sket i elräkning, mobilräkning, jag klarade mig på maten jag köpte och ciggen som jag rullade själv. Smokey fick sitt, han krävde inte mycket (tyckte jag).. Men idagkan jag se att jag kunde ha gett honom ett helt annat liv, om han kommit in i mitt liv idag... Men han lärde mig så mycket under sin tid här på jorden!
 
Hur många gånger fick jag inte försvara mig mot andra människor? Hur många gånger gjorde jag fel, hur många gånger fick jag inte försöka skylla på att jag skulle ut med hunden - mest för att komma bort från situationen!? 
Jag sa att jag var lycklig, en falsk trygghet var det. En falsk trygghet som inte betyder något egentligen..
Ändå gick jag tillbaka.. Var jag inte värd bättre? I mina ögon var jag inte det, jag var värd att må skit - ingen annan ville ha med mig att göra. Att han ens ville det? Var det ens kärlek? Att få orden kastade i ansiktet, varje dag.. Flera gånger om dagen kunde jag bryta sönder!
 
 
 
Jag lyckades fly, men inte för ens mitt och Zheebas liv var i fara. Jag flydde dit jag kände trygghet - en äkta trygghet. Till familjen, där dörren alltid står öppen. Där jag vet att jag överlever! Men ville jag egentligen det?
Där blev jag tvingad att vara bland folk, gå ut med hunden på dagen och träffa folk, gå i affären själv. Jag var tvungen att ta bussen vart jag än skulle. Alkoholen fick mig att lugna nerverna, och HAN kom in i mitt liv. Inte det bästa sällskapet men en vän som kunde se bakom mitt leende. En människa som hjälpte mig att ventilera, en vän som förstod exakt vad jag gick igenom. Han bjöd mig aldrig, han höll det där jag inte var - av respekt! Han ville inte dra in mig i skiten! En vän som skulle betyda väldigt mycket för mig.. Och gjorde i många år. Efter 7 år försvann han, han blev en helt annan människa och hans nya liv betyder mer än vad jag gjorde. Jag lägger ingen större energi på det idag, men ändå känns det tungt.. Brorsan, som jag kallade honom...
 
Sen det här har det hänt massor i mitt liv. Jag lyckades komma ifrån att vara ute på nätterna, jag lugnade ner mig och fann kärleken. Jag lyckades ta mig igenom en utbildning, på egen hand! Jag lyckades klara av 8 veckors praktik där jobbet innebar att jag skulle träffa människor som inte kände mig. Som var skörare än mig! Jag visste inte alls vad som skulle hända mig, men jag klarade det. Jag lyckades! Och min handledare hjälpte mig att få ett jobb som timvikarie - underbart, tänkte jag! Skrämmande men väldigt skönt! Jag har Christina att tacka för att hon hjälpte mig igenom dem 4 veckorna. Idag kan man inte tro att jag har panikångest på jobbet, hur jag kämpade mig igenom varenda dag på praktiken och dem första dagarna jag skulle jobba på egen hand!
Jag har fått höra goda ord från chefen och jag bara njuter! Jag har lyckats! Jag kan!
 
Nu är det dags för nästa utmaning i mitt liv, ta itu med psyket ordentligt och fixa utbildning för mitt drömjobb! Nu är det dags att ta i med hårdhandskarna, jag ska klara av att jobba och plugga samtidigt! Jag har gjort det förut och jag ska göra det igen! Jag kan om jag vill!
Och jag ska klara det på egen hand. 
 
Det här med körkortet tynger mig.. Jag påbörjade, och har inte kört på skolan sen februari.. Varför? Jo, för det är som ett ekorrhjul, man måste jobba för att ha pengar, och när man jobbar har man inte tid/ork att fokusera på annat än sig själv, djuren och dem närmaste.. 
 
Men nu är det slut med det här. Jag ska kämpa vidare!
Om 2 år ska jag kunna se tillbaka på den här tiden och tänka att jag klarade det. Jag är bra! Jag är bäst på att vara mig själv! 
 
Att vara egenkär är inte en undergång, det är bara ett tecken på att ingen är viktigare än mig själv. Jag ska klara av det här, jag ska ta itu med allt nu! 
 
 Jag gör allt för er! <3
 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Välkommen


Undersköterska, med inriktning på psykiatri. Levt med social + agora fobi i ca 10 år. Sambo. ADHD. Paniksyndrom. Har hundar, katter & Kanin. Boogeyman under sängen. Vill men gör inget. Mamma. Ångest+Depression syndrom.

Follow on Bloglovin

bloggar

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela