® Det kommer ikapp en till slut

Publicerad 2013-02-12 23:52:04 «

Efter chocken kommer sorgen, men jag är fast i mitten, mitt emellan. Jag kan gråta och sakna, men det är fortfarande overkligt..

Jag har min resa, jag får hjälp på vägen, jag kommer vara starkare när allt är klart. När jag är redo för nästa steg.

Vardagen går vidare, jag har mina måsten. Jag har lyckats ta mig igenom allt som hänt, riktigt bra. Nästan för bra, det finns stunder då jag önskar att jag visade mer känslor men jag är blockerad.. Jag har andra saker att fokusera på.

Men jag får min egen tid, där jag kan vara ensam med mina tankar.. Känna efter ordentligt och säga vad jag vill utan att behöva tänka på konsekvenserna. Dock är jag explosiv, mitt humör skiftar oerhört. Men jag håller mig borta från situationer där jag vet blir kaos. Vissa saker kan man inte förutse..
Minnesluckor är en vanlig bieffekt utav det här.

Jag klarar iaf att vara nära Marcus, det är bara vissa andra saker som jag arbetar med. Ta någon i hand, hantera paniken när ingen svarar i telefonen, och alla känslor och bilder. Dem finns kvar, men jag accepterar dem, går igenom hela händelse förloppet i huvudet, och släpper det sen.

Jag kan inte säga att jag inte saknar vissa saker, vissa samtal osv, för det gör jag. Det finns gånger då jag kommit på mig själv att ringa - men det går inte. Ingen kommer svara..
Dem andra, som känns blockerade nu, är självklart saknade - men allt kommer sen.

Imorgon blir det minnesstund, och jag hoppas att jag lyckas hålla mig "vaken" hela vägen, jag gör vad jag klarar. Det är okej att gå iväg en stund, men jag tror (och har en känsla av) att morgondagen bjuder på en verklighets upplevelse - att det är verklighet, det är på riktigt. Då kommer det mesta att sjunka in..

Vi får se!


Tack för erat stöd <3