Dag 4 - Din första hund


Min första hund var en blandras. Bordercollie och Belgisk Vallhund (Malinois.)

Jag var säker på att jag ville ha en hund, en hund jag kunde träna med - speciellt agility. Jag hade varit hos en Collie uppfödare men eftersom valpen jag ville ha (den enda som fanns kvar också) behövde operation så avböjde jag.
Jag letade vidare och fann en blandraskull, inte långt hemifrån, och skickade iväg ett mail.
Jag pratade med uppfödaren och kände genast en bra kontakt så jag beslöt mig för att åka dit efter skolan..

När jag kom dit var det x antal stora fina valpar som sprang runt på golvet och ägarna var mycket trevliga. Det var en valp som hela tiden bet i mina skor. Jag kunde inte riktigt bestämma mig så jag tog med mig informationen hem och funderade, åkte tillbaka några dagar senare. Samma valp, var på mina skor igen. Så jag bestämde mig för honom. Jag hade tänkt åka och hämta honom, men istället kom uppfödarna med honom hem till mig.


Då det var en Jack Russel tik som bodde på övervåningen (mycket skumt hus ja, men dem som varit där vet hur jag menar) så bestämde vi oss för att träffas där uppe. Locasita, som Jack Russeln heter, la sig på rygg för min lilla valp. Bara det chockerade mig!

Han var en enkel hund som lyssnade hur bra som helst. Jag hade honom oftast lös - han gick betydligt bättre så och det var inga problem med andra hundar.. Han var energisk men kunde även ta det lugnt. Första gången jag lämnade honom ensam, var på julafton, då fick han vara ensam i två timmar - det enda han hade gjort var att bita sönder några blyertspennor.


Tiden gick och han lärde sig x antal trix och han var den absolut bästa första hunden jag kunnat haft!
En dag lämnade jag honom ensam i rummet och åkte iväg till tippen med en kompis. Lite senare på kvällen kom kompisens unge och hans kompisar hem - dem hade varit på akuten. Då hade två av ungens kompisar (som för övrigt aldrig träffat hunden mer än klappat på han en gång utomhus) gått in i mitt rum - skulle klappa Smokey på kinden och han hade bitit den ena i läppen.
När jag fick höra det, visste jag att det var kört. Det finns ingen återvändo. Han skulle få somna in.
Men så tog vi han till veterinären, som kände igen kullen sen tidigare, för att kolla om han hade ont. Veterinären tyckte vi skulle röntga och visade inte dem något så skulle han få somna in. Vi fick smärtstillande över helgen och Smokey fick inte röra på sig för mycket så han fick en liten hage att röra sig i.


Det var en söndag, jag fick med mig Stefan ut och ta några sista bilder på min älskade vän.. Jag släppte honom lös och han sprang runt, runt, runt - lekte med pinnar och var hur glad som helst. Jag minns att jag grät några tårar då jag visste vad som skulle ske - fast hoppet ändå var hos mig.
På måndagen åkte vi till veterinären, röntgade honom och det visade inget. Det var inget enkelt beslut, men med alla runtom mig som stressade mig så vart det ett snabbt svar. Han låg där på bordet, kompisen höll om honom medans jag satt en bit bort och var helt förstörd - kunde inte tänka, bara gråta.
"Du måste säga hejdå, annars kommer du ångra dig - jag lovar"..
Jag gick fram till bordet och sa "jag älskar dig mammas cp" och Smokey viftade på svansen.. Då var det kört - han hörde vad jag sa! Tårarna sprutade och livet kändes hopplöst.

Väl hemma hade svärmor plockat undan allt som har med hund att göra - det var rent i rummet..
Jag satt i flera timmar och funderade på om det verkligen hade hänt - är han verkligen borta!?

Det var den värsta tiden i mitt liv, 5 dagar senare kom jag hem med Zheeba.