Jag är och förblir stum av allt som hänt.. Men jag måste, och behöver, prata om det. Om allting, men jag vill oftast inte. Ibland förnekar jag, ibland vill jag inte känna efter, ibland tycker jag bara att vissa människor inte har med det att göra..

 

Det här är något jag kommer få leva med.. Resten av mitt liv, det är bara att acceptera. Resten av mitt liv, det låter så länge. Men jag kan välja att göra något positivt utav det, och jag försöker. Får jag chansen så pratar jag om det, annars så arbetar jag för fullt med att sysselsätta min hjärna på andra sätt - jag trycker ner både tankar och känslor. Vilket i sig inte är bra, men ibland måste man svälja..

 

Det finns ingen off-knapp, jag kan vara mig själv men det kommer som blixtrar - och jag är tillbaka på botten igen. Törs jag ens känna mig glad? När jag väl är glad så räcker det med en liten småsak så är jag på botten direkt. Hur ska jag förhindra det? Hur hindrar jag känslorna från att svaja så som dem gör?

 

.. Jag försöker hålla ihop allt, jag försöker verkligen, även om det kan bli fel ibland. En dag kommer jag att vara tillräckligt stark för att orka med allting annat.

 

 

Jag har klarat av att åka iväg, till en okänd plats med okända människor, utan att ha drabbats av såna attacker att jag vill gå under jorden. Vad höll mig stark? Självklart är jag stolt över mig själv, och väldigt glad för det, men ändå måste jag vara där och spekulera - vad var det som gjorde att jag var så stark?

Jag har varit inne i storstaden idag, jag var till sjukgymnasten och sen en sväng till mammas lägenhet innan jag drog upp på stan. Jag har handlat kläder, åt mig själv, i en affär idag! Jag lyckades med det också! Vart kommer den här styrkan ifrån? 

 

VARFÖR ska det vara så svårt att hålla igång, att bestämma sig och att släppa taget?

 

.. Ge mig styrka!