När jag först skaffade henne ville jag inte ha henne. Jag skaffade henne lite för tidigt efter att jag fick avliva min första hund. Jag gillade henne inte för fem öre, hon pep och bet sönder saker. Jag ville inte ha henne. Men med tiden accepterade jag henne för den hon var, det tog väl ungefär 6 månader, och hon började växa in i hjärtat.

Jag ångrar henne inte! Absolut inte.
Hon har en livsglädje som skiner igenom hela kroppen. Hon är alltid villig att lära sig något nytt - men dock aldrig i tysthet. Det är väl det tråkiga med henne, att hon ska pipa för minsta lilla.

Ensamhetsträningen gick åt helvete från början. Jag gjorde som jag blev tillsagd och började i god tid, men icke. Jag provade allt ! Det gick inte, hon yla, skällde, pep och rev sönder saker. Hon skulle promt inte stanna på den sidan av dörren. Men idag kan hon acceptera att hon inte alltid får vara med överallt - så polletten kanske har ramlat ner en bit? ;)

Zheeba fick en valpkull, för ca 1½ år sen, och kanske inte med den bästa hanen. Och jag var inte direkt den mest kunniga människan, det kan jag erkänna. Hon var en bra mamma.

Zheeba gillar alla hundar, accepterar dem utan problem. Hon är heller inte den som startar bråk - men hon är heller inte den hunden som sätter andra på plats. Men har hon en leksak/pinne/boll i munnen då är det hennes och hon vill gärna springa med den en stund för att sen lägga sig och tugga i sin ensamhet.

Hon är osäker på nya människor, dem får inte gå emot henne utan hon vill kolla läget först.
Ignorera henne är det bästa man kan göra - mot vilken hund som helst egentligen..
Har du godis i fickan är hon din bästa vän ;)

Hon har hittills lyckats charma halva Kvarntorp när vi varit ute och tränat eller bara promenerat.
Men trots hennes brister, som jag kan bli riktigt förbannad över, så är hon min bebis - mitt hjärta - mitt liv - mitt allt.

Jag har stora förhoppningar för den här damen..