® Jag visar dig vad kärlek är!

Publicerad 2011-01-15 22:26:31 « Hundliv,

Innan Zheeba hade jag en blandras, Smokey. Många känner till honom - inte så konstigt med tanke på vilken underbar hund det var. Lättlärd, snabbtänkt, mongo, clown.. Ja, många ord kan beskriva honom..
Han var ensam hemma och förtillfället bodde jag hos mitt ex. Vi bodde många på den våningen och det var inga lägenheter, bara rum. Smokey var i vårat rum, dörren var stängd. Utanför, i vardagsrummet, satt det ungar och spelade tvspel.  Jag åkte iväg och kom tillbaka.
Ungarna var borta men kom tillbaka senare på kvällen.. Dem har varit på sjukhuset - Smokey hade bitit en av ungarna i ansiktet, i läppen. Det gick bra med ungen men han fick sy.
Ilskan bubblande inom mig ropade jag på Smokey, han kom viftande på svansen men när han fick syn på killen så sjönk han ihop - han visste vad han hade gjort och att jag inte var glad.
Blandade känslor - ilska och sorg - pratade jag lugnt med ungen och ville att han skulle klappa Smokey medans jag var i rummet - för att han själv inte skulle bli rädd för hundar. Ingen fara.
Sen fick Smokey rumsarrest - han fick stanna på rummet. Jag kunde varken äta eller något - för jag visste vad som komma skall..

Vi åkte till veterinär för en undersökning - han reagerade på bakbenen, men om inte röntgen visade någon så skulle han få somna in. Jag kunde inte ta beslutet själv - så jag är glad att veterinären hade det skrivet på ett papper. Men än idag kan jag fundera en gång extra och säga det att jag flyttar hellre - ungen hade ingen rätt att gå in i rummet utan någon med sig. Han hade med sig en kompis (Smokey hade inte träffat den ungen tidigare och ungen som han bet hade han träffat ett par gånger på gården) vilket gjorde det hela väldigt mycket osäkrare.
Vi röntgade honom och det visade ingenting. Han fick somna in. Jag kan inte beskriva hur det kändes - maktlöst? Ja! Han låg där och var på väg att vakna upp - veterinären gav honom sprutan. Malin, min dåvarande kompis, satt vid hans huvud och grät. Jag stog i ett hörn och nästan skämdes.. Hon sa åt mig att prata med honom, klappa honom - för jag kommer ångra mig annars.. Jag gick fram, satte mig framför honom och tårarna sprutade. Jag kunde knappt andas men fick fram - "jag älskar dig, mammas buse".. Smokey viftade på svansen och jag gick sönder. Han andades så där tungt som dem kan göra när det är dags.. När han låg där, livlös, gick jag sönder ännu mer. Vad hade jag gjort? Jag kunde ha räddat honom!!! Min bästa vän! Min!!! Mitt hjärta - min älskling!! Ge mig honom tillbaka! Jag tog av honom halsbandet och huvudet var så tungt! Det var ingen reaktion nånstans - jag gick därifrån med tomt koppel...

RIP Smokey
7 September 2oo5
        -
1 Oktober 2oo7
Du är och förblir mammas nummer ett!
-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

Varför jag skriver det här? Jo för jag låg och tittade på "Sjunde Himlen" igår och deras hund vart påkörd - ungen la sig med hunden på bordet hos veterinären. Han var helt förstörd.. Hunden klarade sig med mindre skador men allting kom tillbaka till den där dagen då jag var hos veterinären och såg min vän försvinna!
Jag satte mig upp, jag kunde inte andas.. Jag bara grät..

Zheeba kommer då fram till mig, lägger huvudet i mitt knä och gosar ner sig.
Slickar mig på kinden, torkar mina tårar.. När jag sen kunde andas ut igen,
när jag inte behövde kippa efter luft - så går hon och lägger sig!

Hon vet inte vad som hänt, hon vet inte hur det känns - hon tröstar mig bara!
Hon är Smokeys efterträdare och det har hon gjort med glädje och med ett
stort hjärta! Jag vägrar se den dagen då hon försvinner! Den finns inte !!!

Har jag henne lös och hon försvinner utom synhåll - jag grips av panik och
skriker med ilska och oro i rösten.. vart är hon? Vad har hänt? Kommer hon tillbaka?
Varenda gång jag släpper henne lös - bildas en oro i kroppen!
Det är inte för att jag är rädd att förlora henne - eller jo, det är det ju. Men det började
med att hon sprang efter en hare för några år sen - hon stänger av öronen och
bara springer. Därför blir jag orolig - det går inte att lita på henne till 100%!

Jag älskar er, mammas bebisar!!!
 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentarer

Postat av: amanda

Publicerad 2011-01-28 17:32:53

Hunden som naffsa mig i handen första gången jag träffa honom, bara för att få det jag käka på ;) Rolig hund detdär.



Tror föv det var när Stefan släpa ner mig till Kvammen, typ första gången

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Välkommen


Undersköterska, med inriktning på psykiatri. Levt med social + agora fobi i ca 10 år. Sambo. ADHD. Paniksyndrom. Har hundar, katter & Kanin. Boogeyman under sängen. Vill men gör inget. Mamma. Ångest+Depression syndrom.

Follow on Bloglovin

bloggar

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela