Jag ser fortfarande saker som inte stämmer! Jag ser människan på platser som jag inte kunnat tro tidigare. Har haft samtal inatt och jag ska klara mig själv. Ensam är stark, säger dem. Men det är inte sant! Men man måste klara av ensamheten!

 

Pga den stressiga dagen igår, som inte lät mig slappna av efter jobbet och hinna ikapp tankarna. Det gjode att jag kollapsade sent igår kväll. Jag var beredd att ta smällen, lämna över ansvaret om djuren till någon annan - bara för ett par dagar, veckor eller så. Lägga in mig sälv! Men efter ett samtal så försvann dem tankarna, har jag klarat mig så här långt så klarar jag mig igenom resten också..

 

Jag var stark, det enda jag fick ur mig var ilska. Det enda jag kunde få ur mig var "lämna mig ifred, du och barnen. försvinn".. Han svarade på det, han började. Men jag avslutade det hela. Jag stod starkt kvar, han fick flytta på sig. Han skulle försvinna. Han ska förstå vad han gjort, vad gjorde han där?! Han har inte rätt att stå i vägen för mig. Jag går vart jag vill, nä jag vill. Han har ingen rätt att stoppa mig!

Det svåraste var att hålla emot Cheva, Zheeba gick lös men märkte att det var något som inte stämde. Stämningen var spänd. Hon gick förbi honom, till vaktmästaren. Rakt förbi, ignorerade honom. Lika bra det!

Men jag fick mitt sagt, ingenting som kommer ur hans mun gör någon skillnad. Vad tror han egentligen?

 

Jag är helt slut i både kropp och själ efter det här.. Jag slumrade till men vaknade fort då Zheeba tyckte det var dags att gå ut. Blir så när hon äter mycket snö på promenaderna.. >_<

Men jag överlevde och jag står mer rakryggad än någonsin! Jag överlevde!

Jag ska inte lägga in mig, även om det ofta är något som finns i tankarna..

 

Men jag överlevde det här, jag överlever det som komma skall..

 

 

Nu efteråt känns det skönt! Jag har stått nära honom, ett par meter! Jag överlevde! Medicinen är intagen och jag är lugnare.. 

 

Jag har lärt mig mycket om mig själv. Mycket om hur människor fungerar, hur äckliga dem kan vara..

 

Jag kommer dock aldrig kunna berätta för mina älskade vänner hur mycket jag älskar och uppskattar dem. Ett samtal bort och jag vet att dem ställer upp, dem gör vad dem kan. Men det är inte allt som jag vill dela med mig utav. Nu ska jag ta och plocka tvätt..

Paniken som infann sig i kroppen när grannen berättar att dåren sålt sin bil.. "Vad händer nu? Kommer jag möta honom vid busshållplatsen? Kommer jag behöva sitta i samma buss som han?"

Men fick höra att dåren planerar att köpa ny bil.. "tack gode gud" Låt det ske snart bara!!

 

Och idag fick jag höra att dåren har möss i källaren, källaren som han spikat upp väggar för att göra till sitt rum. HAHA! Skit ska skit ha! Hoppas dem äter upp många kablar och saker för dig! Muhahahaha!

 

 

 

Skadeglädjen när den är som allra bäst ;)

 

 

.... Men nu vill jag faktiskt att det ska ta ett slut. Idag när jag var ute och träna Zheeba så stod han där. På fel ställe! Där har han inget och göra! Och Zheeba stanna upp och titta på han, han titta på mig. Titta bort för att sen titta tillbaka och hålla kvar blicken. Jag kände hur hela kroppen frös till is och längs hela ryggraden slog det till. Varenda mm på alla kotor..  Men Zheeba hörde direkt på min röst att det var något så hon sprang vidare..

 

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

 

Visst saknar jag honom, eller ja. Saknar och saknar är väl fel ord kanske. För det är ju egentligen inte så enkelt. Jag saknar att ha någon som förstår vad jag säger, som lyssnar ordentligt och pratar så som han gjorde (ungefär som en annan pratar) och en som är med på mina galenskaper. Och som bromsar mig innan jag gör något dumt. Låter mig vara ifred, till viss del iaf. Han var som en fadersgestalt.. Även om jag sa att jag skulle till Marcus, så sa han inget. Jag har berättat för honom att det är Marcus jag vill leva mitt liv med. Därför slår det till som en chock när han går och säger till andra, i min närhet, att vi varit tillsammans.

 

Jag har blandade känslor numera. 

Jag saknar familjen, barnen och "pappan". Jag saknar det roliga, det äventyrliga. Jag hade alltid sällskap om jag ville. Någon som delade mitt intresse, djuren. Och jag fick känna på att vara storasyster åt Amanda. Lärde henne lite om kaniner, hundar och hur det är att växa upp med missbruk i familjen. Och Linus, den lillebrorn jag aldrig fick! Jag har ju alltid dragits åt det manliga könet, jag är inte så feminin.. 

Och när jag tänker på det, jag saknar dem två - faktiskt.. Det var som mina småsyskon, på så kort tid. Dem saknar mig, det vet jag. Men jag klarar inte av att se dem skiljas från sin pappa - det är ju jag som har sett till att det blev så! Eller ja, hade inte han gjort det här så hade det aldrig hänt. Men jag var tvungen att ringa polisen, jag hade inget annat val! 

 

Samtidigt som den här saknaden, skuldkänslorna och allting annat rör runt i huvudet så har jag ånger.. Jag ångrar att jag träffade dem, jag ångrar att jag var där så mycket. Det slet på min och Marcus relation! Men jag var styrd, tror jag. Esh, jag vet inte - men jag var inte mig själv under sommaren! Läskigt är det, när jag tänker efter.. 

Och ändå känner jag, esh - jag drar tillbaka anmälan. Jag skiter i det här.. 
Men det kan jag inte.. Han ska få se på konsekvenser! Samtidigt så vill jag inte det längre. 

 

Är han psykopat eller inte? Han är äcklig, det håller jag med om!

Men fan, han fortsätter snurra till det i hjärnan!! Skärpning Jill för fan! Ta dig samman! Samla upp dig och fortsätt på samma sträcka som tidigare.. Bearbeta alla känslor och ta en dag i taget!

 

 

Det blev en käftsmäll till i torsdags, svårt att sova trots två st Atarax. Sov oroligt, vaknade flera gånger och dessutom så drömde jag mardrömmar..

Djävulen har gått på ett vittne, han säger sig även fortfarande ha koll på mig över internet. Då undrar jag hur och vart? Är mitt liv på nätet slut? Ska jag fortsätta som tidigare?

 

Han säger sig även ha fått sms från mig, att jag vill glömma allt och gå tillbaka till hur det har varit.. (??)

 

Ungarna kommer inte få störa mig mer, nästa gång dem flyger på mig så är jag tvungen att prata med dem. Sätta ner foten, för enligt han själv så kan han inte neka barnen att träffa mig. Vilket i sig låter sjukt!

 

Han har även ringt polisen för att fråga hur det går, han är stressad över det här osv. Och? Då förstår han inte hur illa han har fått mig att må..!

 

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

 

 

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

 

För övrigt så har årets första blodbad kommit, värken är värre än någonsin och jag får krupp! Jag ligger mest i fosterställning och bävar inför att kanske behöva ta en rejäl smärtstillande för att kunna sova. Ataraxen fick mig att somna igår, tillsammans med alvedon + naproxen. Och jag som älskar tabletter - not!

Vi får väl se vad det blir. Men ikväll ska jag försöka vara smärtfri så jag kan njuta av Marcus sällskap - vi ska mysa framför Farmen!

 

 

Jag var inne och kollade min lön, för Januari. Hade jag inte jobbat under jul så hade jag varit skyldig kommunen några tusenlappar. Aldrig! Så efter att dem dragit allt, då jag var sjukskriven, så får jag ut 617kr.. Hade råå panik igår, det var en ordentlig käftsmäll. Och inte nog med det, efter att jag ringt folksam, för att höra om försäkringen täcker inbrott eller annat som jag varit med om under hösten - nej, det gör den inte. Fine!

 

Sen kom jag på att både fackavgift och försäkring dras direkt på lönen, det 310kr. Så jippi, jag som trodde att jag iaf skulle ha råd med hundmat den här månaden, får nöja mig med 300kr.. 

 

"Du kan ansöka om skadestånd från gärningsmannen för förlorad inkomst".

Det kan du ge dig fan på, både för förlorad inkomst och för sveda och värk! 

Han ska få veta att han lever, djävulen! 

 

Som tur är har jag världens bästa mamma, hon hjälper mig med matlådor och även för busskort den här månaden ut. Så jag kan ta mig till / från jobbet, så jag inte förlorar mer pengar än nödvändigt.. Egentligen så skulle jag sjukskriva mig rakt av, men det går ju inte.. Jag klarar av att jobba, jag gör mitt jobb bra. Jag klarar det!

Jag har påbörjat ett brev till djävulen, där jag skriver ur mig allt som jag vill säga till fanskapet. Det enda positiva är att det, när det är färdigskrivet, brännas upp och jag ska njuta av varenda sekund! 

 

Aldrig att han ska få veta vad han fått mig att känna, men jag vill ändå att han ska få veta.

Dubbelt? Må så hända, men det här är något som jag måste gå igenom. Ännu en fas..

Jag gick från livrädd och isolerad, panikslagen, kränkt, till irriterad, förbannad, till hämndlysten, till ledsen, till saknad, till där jag är nu.. 

 

Självklart vill alla offer att gärningsmannen ska veta hur dem känt sig, men jag vill inte att han ska få den glädjen. Psykopater ska inte få veta deras triumf - han ska aldrig få veta hur det har fått mig att må - mer än det jag kan berätta under en eventuell rättegång. Och det har jag också i huvudet - vad händer, måste jag sitta och titta på honom? Måste jag få känna hans blickar? 

Idioten tror ju att han går fri.. 

 

Nej, så mitt råd till mig var själv var att skriva av mig. Precis som med Uffe, när jag fann honom livlös, så måste jag få ur mig till honom. Och endast honom. Men skillnaden nu är att den här människan lever, och jag vill inte ha med honom att göra - därför bränner jag brevet sen!

Igår fick jag inte vara ifred när jag tränade Zheeba, då vart jag i princip påhoppad av tå glada ungar. Och idag hann jag iaf träna Zheeba ifred, när jag tränat Cheva en kort stund kommer först Dawid och vill prata och så kommer Amanda.. Jag hade Dawid som hjälp för att hjälpa mig att förklara för Amanda att det inte är någon bra idé att hon kommer och pratar med mig hur som helst. Och framförallt inte nu när polisen är inblandad.. Jag tror att hon förstod.

 

Så hädanefter får jag ta min träning någon annanstans.. Sjukt egentligen..

Lite piggare... Lite fräshare.. Lite mer jag!

 

Sen sist så har jag jobbat hela julhelgen, och gick av dem dagarna med förkylning. Inte så konstigt när man är ute i flera minusgrader och in i flera plus, för att sedan gå ut igen.. S¨å jag som hade sett fram emot att jobba nyårsafton + nyårsdagen fick snällt ringa mig sjuk, då jag låg med feber >_<

 

Just nu är paniken skyhög inför löning, då jag inte jobbat mycket i december och jobbar endast 4 dagar nu i Januari. Samt att bemanningen, där jag är timvikarie, har bytt till direktbokning - vilket inte funkar i mitt liv. Så imorgon ska jag in till dem för att registrera mig i det nya systemet och förklara för dem att det inte funkar så för mig. Dem kan inte skicka ut sms, samma dag, om att jag ska jobba en viss tid. Absolut icke!

 

Annars har det varit lungt på den andra fronten, har lyckats gått förbi dårens hus två gånger nu. Första var igår kväll alldeles själv, det gick bra förutom en feting attack som jag överlevde. Sen ikväll, när jag gick från tvättstugan med Annika i örat. :)

Jag ska banne mig ta tillbaka varenda cm av Kvarntorp!

 

 

Men visst har allt satt sina spår, och jag hoppas att det går fort nu.. Jag vill ha det här avklarat! Jag vill komma tillbaka till mitt liv..

Och så behöver jag ansöka om sjukpenning - men hur gör man det?! :/ *suck*

 

Och så lider jag med min älskling som bara har motgångar just nu :(

Jag överlevde första veckan på jobbet, panikångest och paranoian är halvt under kontroll iaf. Det fungerar, jag klarar av jobbet.. Även om jag ser hans bil framför mig så blir jag inte lika rädd. Jag står hellre rakryggad.

I fredags kom hans dotter springande till mig, efter en stund såg jag att utebelysningen släckte och dörren stod öppen borta hos honom. Efter en stund kommer sonen ut springande. Ställer sig en bit ifrån med armarna i kors. Han är sur på mig. Han fick berätta varför, för att jag anmält hans pappa. Ja jo, självklart men man får inte gå in i andras lägenheter och sno saker, förklarade jag för båda två. Dem förstod. Men dem var som vanligt sen, och berättade att dem ska fira jul hos någon Eva, som bor en bit bort. Hans kärring. Ja jo, med tanke på vad han skrivit och trott under sommaren så verkar det ha gått fort att hitta nytt offer - jag lider med henne.. Med två barn. Fyfan :/ 

 

Ja jo, men annars händer inte så mycket. Cheva har fått börja ensamhetsträning, igår klarade han av att vara själv i ca 75 min sammanlagt. Jag har inget annat val då det inte är många som klarar av att hålla honom om han drar iväg. Och jag vill inte att något ska hända Mia, som har haft dem hela tiden. Han dör inte av att vara själv, han klarar sig. Jag är bara glad att jag inte jobbar långa dagar utan är hemma inom 6 timmar (vilket är vad lagen säger) så jag kan komma hem och ta ut honom på en promenad innan vi hämtar Zheeba :)

Första allvarliga prövningen blir imorgon, då jobbar jag 7-12. 

 

 

 

Det närmar sig julafton och alla människor stressar.. Varför? Det blir jul iaf. 

Jag har sagt att jag inte tänker köpa en enda julklapp så jag vill heller inte ha några. 

Däremot ska jag mysa med djuren imorgon kväll, medans vi spelar Bingolott (OM det går att köpa bingolotter imorgon)

 

(Bilden visar att även trapphus kan attackera när man minst anar)

Den där jävla ångesten, den där jävla hjärnan. Den där jävla ångesten som sätter sig över bröstet, det blir tungt att andas. Till slut vet jag inte om jag andas längre. Det trycker och drar på samma gång, i hela kroppen. Jag vill verkligen inte jobba! Jag vill inte känna såhär! 

 

Väl på jobbet så klarade jag ut allt med lösenord, koder och pluppar och ja, allt man måste starta om för det har gått en tid sen sist. Fick även reda på att min favorittant somnat in.. Det var nog det som tog hårdast.

 

 

Jag började med att jobba med endast vikarier, och jag var den enda som var insulindelegerad. PUH! "Jaja, kom igen Jill, du klarar det här! Du har klarat av värre saker. Du ska ju till människor som du träffat förut, inga nya. Inte idag.. Kom igen nu!" Jag ville inte ha larmtelefonen, då jag är skeptisk när det ringer från dolt nr, men vad ska jag göra? Jag har ett jobb att sköta. Och jag överlevde utan ett samtal från dolt nr. 

 

Så med ett jävlaranamma i kroppen så begav jag mig ut för att jobba. Och jag vart väl bemött av mina pensionärer. Dem undrade självklart vart jag har varit, jag förklarade att jag varit sjukskriven pga problem hemma men att det var bättre nu. Så nu slipper dem mig inte. ;) Då vart dem glada och dem önskade mig välkommen tillbaka. 

 

Det gick nästan för bra, men två larm senare och försenade så var jag hemma till 22 iaf. 

Jag hann även gråta en skvätt med dem anhöriga till min favorittant och jag frågade om jag fick komma på begravningen, och det fick jag så gärna om jag kände att jag orkade. 

 

Jag hann med både skratt och gråt igår. Det var underbart, men ska man gå in och jobba igen så kan man lika gärna få känna på kaoset direkt.

Det följde med mig inatt..

 

Dubbelgångar hela förmiddagen, som tur är slutar jag 11. Skratt och stress blev det idag. Men jag var klar med allt jobb till 11.30. 

Jag fick se ett par arbetskamrater till idag, och det var så skönt att se deras min när dem kommer in och där sitter jag :) 

 

Jag har svårt att ta emot samtal på dolt nr, jag klarar det inte. 

När jag går utomhus så går jag gärna fort för att hinna in i säkerheten, in till pensionärerna, jag vill inte visa mig utomhus. Jag kollar åt alla håll, är han här?! Men jag har bra stöd hos mina arbetskamrater som hjälper mig och stöttar mig i det. Hjärnan går ju på högvarv..

Jag fick även höra att chefen berättat vad som hänt, för mina kamrater så dem vet om allting så jag slipper ta det med dem. Slippa dra upp allting igen, slippa gå igenom samma ord igen! 

 

Jag har mina arbetskamrater, min chef, mina vänner och mina pensionärer att tacka för att dem hjälper mig att lyckas igenom mina dagar. Ni kommer aldrig förstå hur mycket det betyder för mig! <3

 

Men jag klandrar den där människan för att han fick mig att missa min favorittant.

Jag klandrar honom att jag inte fick träffa henne en sista gång. Det är hans fel.

(Fast jag vet att jag inget kunde göra för att veta heller..)

 

Men imorgon är jag tillbaka till vardagen. Och vi börjar med ett hård vecka, jobbar alla dagar utom torsdag. Men jag har längtat efter det här, att komma tillbaka till jobbet, jag vet att jag har mina arbetskamrater i ryggen om det skulle vara något. Jag hoppas bara att jag har styrkan att stå emot alla attacker.

 

En sak som gör mig irriterad är att jag inte fått mitt läkarintyg än.. (?!)

Men det kommer väl, så småningom. 

 

 

Det känns skrämmande, men samtidigt skönt, att veta att man är saknad här ute. Även om det inte är något speciellt. Men folk undrar varför det är igenbommat, varför jag inte syns ute så mycket, och vad jag gör hela dagarna, jobbar jag så mycket, har jag gjort mig av med hundarna.. Frågorna är många, men jag har bara ett svar till dem..

 

"Jag har blivit utsatt för en psykopat som har varit inne i min lägenhet och bytit ut min hårddisk mot sin krashade. Han har sen skickat bilder på mig till min chef, lagt ut mig på olika sex sidor, förföljt mig, ringt mitt jobb och ja, allting är polisanmält."

 

Sen det kom ut, att han varit inne och bytt hårddisk, så känns det inte lika hårt. Det var mer osäkert först, när han mailade om att han kopierat min hårddisk. Men nu har han varit inne i min lägenhet, inne i mitt hem, min trygga plats. Tankarna är många kring bara det! Och det är lättare att gå vidare, jag låser dörren jämt! Jag vill att folk bokar tid, eller hör av sig innan så det inte bara plingar på dörren, eller liknande. Folk i min omgivning förstår lättare om jag bara förklarar, men varför ska dem förstå? 

 

Det värsta i hela jävla kråksången är att han inte lider, han lider inte tillräckligt. 

• Han känner sig inte isolerad.
• Han kan åka iväg till jobbet.
• Han känner sig inte kränkt.
• Han känner sig inte värdelös.
• Han känner sig inte paranoid.
• Han känner sig inte maktlös.
• Han somnar säkert lätt om nätterna.
• Han får säkert sova hela natten.
• Han har inga bestående men!

 

Den ena hunden ligger snett bakom dig, till höger och den andra likadant - fast åt vänster. 

 

Du hör ett obekant ljud, som om något skulle rasa från väggen sakta, och hinner inte reagera för ens båda hundarna rusar upp från sina liggpositioner, skäller och morrar, springer mot ytterdörren. Saker ramlar ner från tv bänken, från fönster brädan, från vardagsrumsbordet.. 

Du följer inte med hundarna, för i samma millisekund sparkar du undan datastolen som du sitter på och kryper in under databordet. Så långt in du bara kan komma.. Tankarna snurrar:

• Vad var det för ljud?
• Var det något från kaninerna?
• Är det någon vid ytterdörren?
• Vem är vid ytterdörren?
• Kommer människan in?
• Låste jag?
• Vart kan jag rymma härifrån?
• Nu vart det tyst på Cheva, varför muffar då Zheeba?

Den sista veckan man är hemma, och då händer allt på en gång!

 

Igår fick jag hjälp av mamma att åka till tandläkaren, och det kunde ju varit roligare. Men en tand ska dras ut, och det är väl inte hela världen kanske. Men för mig känns det plågsamt. Handikappad.. Men det är inget som syns, men jag vet om det och kommer känna skillnaden.

Ett mega hål, som jag redan visste om, som dem gjorde en tillfällig lagning på så jag slipper tandvärken en stund.

 

.. Så efter det besöket hos tandis så har jag funderat över min konsumtion av CocaCola och har inte lyckats druckit mer än kanske två glas sen igår. Vilket är otroligt!

 

Så jag har i princip levt på vatten och mjukt bröd. Tuggat på vänstra sidan, och söndag, måndag och tisdag har jag inte ätit något i större mängder. Druckit och sugit på något.

Så igår, när bedövningen släppt, så drog jag i mig ris/köttfärs/grönsaksblandning. Det var efterlängtat.

 

Jag lyckades även hitta min subsitut till Colan, så när jag jobbar kan jag köpa sån istället ;)

Jag kom ut i trapphuset, skulle ut på första rundan med hundarna, och båda hundarna morrade åt något utanför fönstret. Slängde in dem i lägenheten och gick och kollade i fönstret. Då är människan vid sitt förråd, ensam. Och jag tog miljoner andetag innan jag gick ut. Inget ska stoppa mig från att gå ut med dem, iaf inte första rundan!

 

Det gick bra, jag bara gick. Och hundarna var duktiga!

Gick min runda, kom till brevlådorna och då kom Pierre. Så jag stod och väntade tills han parkerat, prata med han en stund. Och då märkte jag att människan inte ens använder sin bil, undra om han ens får köra med den då jag minns att han prata om besiktning eller något. Han använder isn kompis bil, också en vit volvo (sedan). 

Sen märkte jag att han byter bara förråd, han flyttar sina saker till ett annat förråd (på andra sidan) och det var väl på tiden.

 

-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

 

Jag tar en dag i taget, och det jag har försökt att hålla igång är diskning och matlagning. Allt för att vistas i köket. Den mest utsatta platsen i min lägenhet just nu. Vill jag ha mörker så går jag in i sovrummet, men jag känner inte för att vara i det rummet :/

 

I onsdags började jag med ny medicin, och den gör mig som ett kolli - som ett paket, jag bara existerar. Känner inget, vill inte, orkar inte.. "Eh" attityd får man. Så beslöt mig för att endast ta den till natten. Och det värsta med det är att den sitter i så länge att jag inte är mig själv för ens på eftermiddag/tidig kväll, dagen efter efter. Och så kan jag inte ha det när jag sen börjar jobba. Och varför jag började med dem här från början var för att dämpa ångesten, och så som det är nu så kan jag inte jobba med ångesten inombords. 

Så jag får väl jobba med att pigga upp mig, eller något. Men inte för pigg, tabletterna hindrar mig från att vara nojig, paranoid och få dem värsta ångestattackerna. 

För och nackdelar!

 

Jag längtar tillbaka till jobbet, arbetskamraterna och pensionärerna. Men inte känslan av att vara nojig och paranoid. Ringer polisen under arbetstid? Då måste jag ju gå ifrån och det är inte säkert att det går! >_<

 

Förutom all övrig ångest så har jag spänt mig så myckjet så är känslig i axlarna. Tandvärk på det. 

Tack mamma för all hjälp <3

 

Jag har även börjat skriva liiiiite mer öppet, för att sen lägga över alla inlägg härifrån till den bloggen.. Men inte för ens allt är över! Men jag håller kvar den här för att kunna skriva av mig och dela med mig med er, för det är inte säkert att jag orkar prata om vissa saker, då hänvisar jag hit.

http://www.nattstad.se/Zheeva

 

Nu är det matlagning på schemat, efter att jag lagt på alla mattor igen e'fter att ha tagit mig i kragen och städat.. Klippt klor på alla fyra, samt klippt pälsen mellan trampdynorna på hundarna.. 

 

Och som ni kanske märkt så skriver jag inte vad jag ska göra länre, jag skriver endast vad jag gjort. Och så kommer det förbli ett tag framöver.. 

Jag kan inte leva såhär länge till heller..

Jag skulle kunna gå ut ändå, men jag avvaktar. Jag vill inte!!

 

Jag tog tag i mig själv, gick ut med hundarna trots att en granne berättat att han står utanför vid förråden. Jag kollade genom fönstret från trapphuset. Såg ingen. Gick ut, men på väg tillbaka såg jag honom, på väg från sin lägenhet och mot förråden.

Det kröp inom mig. Jag hade två hundar som kände igen människan en bit bort, och som ville dit.. Men det gick att hålla i dem. 

Han stannade upp en snabbis, och jag såg att det var för att han såg mig.

 

Jag fortsatte gå, trots paniken inom mig och alla tankar som flög runt. Jag klarade mig! 

Han har även gett tillbaka mina två sopsäckar med navkapslar, dem står kvar utanför porten. Jag tänker inte röra dem än på några timmar!