Man tager en dag i taget, en sak i taget. Även om humöret är på topp så finns den sköra tråden inombords. Redo att gå av, när som helst... Vissa tycker att jag är stark, som håller ihop, vissa tycker att jag borde bryta ihop oftare. Men jag måste erkänna att det är klart att jag bryter ihop, det är klart att jag är stark - när situationen kräver det.

 

Mitt ångestmonster sitter på axeln, håller span på
omvärlden åt mig. Håller koll att jag inte kastar bort
det. Ångestmonstret styr mig mesta dels av tiden.
Han bara finns där..

 

Mitt liv, som alltid funnits, går ju vidare trots traumatiska händelser. Sambon, djuren, skolan, dem ska ju inte behöva lida pga hur jag mår och vad jag går igenom. 
Varje dag resonerar jag med mig själv, skäller - skriker - gråter - skrattar, för jag måste. "Det finns inga måsten", jo. Ibland gör det det.