Publicerad 2013-04-12 21:01:14 «
Ja, livet suger riktigt hårt just nu. Concertan har jag inte tagit på några dagar, och det behövs en paus ibland. Även om den här pausen inte är planerad, men jag kände att jag behövde vila lite.Vila från vadå? Ja, concertan har ökat mina panikattacker och den har även gjort att jag varit mer impulsiv. Så på så sätt har jag tagit på mig allt för mycket att göra, skjutit upp saker och prioriterat helt fel. Jag har inte gått igenom allt som har hänt heller.. Inte ordentligt. Det som har hänt den senaste tiden, hur långt vet jag inte om jag inte kollar i kalendern då min tidsuppfattning är åt helvete. Jag hittade min vän och granne livlös i sin lägenhet, den första människan man ser död. Han hjälpte mig med alla frågor inom hyresgästföreningen.. Jag fick bra hjälp den kvällen, av grannarna. I samtalet till larmcentralen gav jag dem vägbeskrivning ut till Kvarntorp (min hjärna var inställd på att ingen vet vart Kvarntorp ligger), jag kunde även berätta vilka sjukdomar personen hade. Lite om dagarna innan, och i samma veva skulle jag försöka ta pulsen. Det var stelt och kallt. Jag berättade som det var. Jag var med när begravningsbyrån bar ut honom, jag var inne i lägenheten ett par dagar senare. Och jag fick se när lägenheten var helt tom. Jag har gjort vad jag har kunnat.. Men det som plågar mig mest är att inte kunna ta folk i handen, känna någon kall hand som är stel eller någon som spänner sig. Bilderna har jag accepterat nu, dem var inte så farliga men ändå, jag vaknar inte lika ofta av mardrömmar.Två dagar senare får jag ett samtal att min styvfarfar har gått bort. Vad i helvete?! Jag tänkte inte på mig själv, jag tänkte på min styvfar, hur han mådde och tog det hela.. Ännu några dagar senare får jag troligtvis missfall. Jaja, lika bra att ta all skit på en gång.. Det är första gången jag skriver det här offentligt, jag har grävt ner mig i så mycket annat istället för att ta itu med mina känslor. Därför slutade jag själv ta concertan, som ändå är bra för mig! För grannen vart det ingen begravning, men en minnesstund blev det. Men det var inte samma sak. Styvfarfar, där blev det begravning. Och jag fick frågan om jag verkligen ville och skulle orka. Ja, jag måste. Jag måste få ett avslut. Jag var på begravningen och är inte alls besviken, den var jätte fin!Mitt i allt detta har jag skolarbeten som ska göras. Några veckor senare ska jag ut på praktik. Nu är det sista helgen på praktiken, skolarbetena är inte helt klara. Och jag får se om jag hinner inom min egna deadline. Ska sätta mig på söndag med renskrivningen..Ta all den här ångesten, släng på dåligt samvete för djuren och sambon. Det är mitt liv, mitt liv dem senaste månaderna. Jag exploderar för små saker, jag har kort stubin.. Jag måste jobba för att ha pengar nästa månad, jag kan kanske inte jobba pga skolarbeten och ont i ryggen. Kommer till två olika läkare som inte vill skicka remiss till smärtkliniken, inte heller skriva ut smärtstillande så jag kan jobba. Jag ska göra övningar och promenera (vilket sliter på ryggen) och använda tens apparaten, som jag måste använda 6-9timmar per dag, 2-3timmar per tillfälle alltså, för att slippa ha ont. Vilket i sig inte går, jag måste sitta still när jag använder den. försöka hålla mig på bra humör och orka med hemmet, vara social med älsklingen. som för övrigt haft otroligt stort tålamod med mig <3
Livet suger. Det känns så overkligt! 
