® Lite märkligt ändå!

Publicerad 2012-10-11 13:09:39 « Mänskligt,

Trots att man en gång i tiden var bundisar, man har haft sina dispyter osv - så kan man ändå inte riktigt släppa människan, varför är det så? Kan man inte bara släppa och gå vidare? Varför dras man till den människan iaf?
Jag säger inte att det är negativt, det behöver inte alltid vara positivt heller...
 
Jag tänker främst på en människa som stod mig nära, en dispyt och sen försvann relationen. Idag kan jag ändå prata med människan, kanske inte så ofta som förr, men ändå känna en viss kontakt. Vi kan fortfarande prata om saker och ting, precis som förr, men nu är det inte lika ofta - inte heller lika glest, det är som att man vänder sig till andra istället. Men ibland poppar den här människan upp i huvudet, och jag känner inget agg längre.. Och att få prata om vissa saker, med den här människan, är rätt skönt - då man en gång hade en så tät relation att man delade allt. 
 
En kontakt ska även få åt båda hållen, och jag vet med mig att jag inte kan hålla kontakten med folk. Det är ibland jag känner "Det var länge sen jag pratade med den personen", och slänger iväg ett sms eller ringer. Men ibland finns bara tanken, sen försvinner man in i något annat istället....
 
 
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Välkommen


Undersköterska, med inriktning på psykiatri. Levt med social + agora fobi i ca 10 år. Sambo. ADHD. Paniksyndrom. Har hundar, katter & Kanin. Boogeyman under sängen. Vill men gör inget. Mamma. Ångest+Depression syndrom.

Follow on Bloglovin

bloggar

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela