Ringde mormor innan och pratade en stund och det känns skönt att fått upp kontakten med henne igen. Vi har ju glidit ifrån varandra mer och mer efter att morfar gick bort (ca 9 år sen tror jag?) och jag flyttade hemifrån. Vilket jag alltid ångrat men jag har ingen logisk förklaring till det. Men - vi är här nu!
Hon ska in på operation nästa vecka och det glädjer mig, om det vill sig väl och hon blir frisk dvs.

Jag vill så gärna berätta för henne om hur jag har arbetat sorgen med morfar, låten jag gjorde och allt jag tänkt och gråtit över. Men jag finner inte riktigt styrkan. Jag har väl kanske lyckats lära mig att leva med det. Varenda gång jag träffar henne vill jag fråga om morfar och henne. Deras uppväxt, deras liv tillsammans. Vad dem sett när dem varit ute på med husvagnen. Det är väldigt intressant för mig.
Men den dagen kommer, då jag finner styrkan att prata om det..

RIP morfar <3