Jag, Zheeba och Mario begav oss upp för dem där förbannade trappstegen upp till toppen av Kvarntorpshögen. Allt för att ta kort på solnedgången. Men det var mycket intressant att gå där uppe med någon som läst på om området och som kunde sin sak.








Sen har jag fått information som jag inte gillar överhuvudtaget. Och jag vill helst bara stänga in mig i ett rum och inte se/höra nånting. Jag vill bara att allt ska bli som det var när man var liten. Oskyldigt och hela den biten. Men icke! Nu ska man visa sig vuxen och nästan så man känner att man måste vara bättre (eller kanske starkare är rätt ord) än alla andra. Men jag vill inte. Jag vill vara den där lilla oskyldiga flickan igen.
Jag gråter mig till sömns, jag gråter när jag tänker på det.
Inget mer liv, inget mer hat, inget mer ... 
I only hope you feel much better after this....



Det finns inget som kan muntra upp mig på den nivån. Jag behöver ha dig i mitt liv, jag behöver ha dig här. Jag behöver att du aldrig varit där, jag behöver att jag får kämpa för att vara barn. Jag behöver dig! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte alls!

Jag vill inte ha fler på det stället, men det är väl bara att acceptera?!
Vad fan ska man göra?
Jag skriker rätt ut men inget blir bättre för det.
Jag gråter i timtal men inget blir bättre för det.
Det är flera år sen jag hade så här ont sist.. Länge sen!

Jag låser in mig och kastar nyckeln!
Jag orkar inte med det igen. Aldrig!