Jag har lärt känna Olivia under ett halvårs tid nu och hon växer mer och mer i hjärtat. Den hunden, som var såå nyfiken på Zheeba och som var så liten, så söt. Jag tyckte inte att det var någon problem hund - det är hon ju inte heller.Hon är bara en tjej som har fått gått igenom mycket läskigt i sitt liv.

Hon är livrädd för människor av det manliga könet och jag kan bara undra: vad har hänt?
Hon är heller inte ensam om den rädslan av sina syskon - det är åtminstonde en till.
Jag blir så arg, samtidigt som jag känner att jag vill göra något åt det här. Jag gör ju redan något, jag gör vad jag kan för Olivia när jag har henne, undra om jag skulle låna henne någon vecka och se vad som händer och sker då.. Massor av stadspromenader och sånt.

Men det finns hopp för lilla stumpan! Med en liten putt i rätt riktning så.
Men jag förstår inte - som kennel, ska man inte ta hand om sina hundar då? *morr*